Jag är så tacksam och så rörd

Jag hade egentligen tänkt komma med en liten sammanfattning av dagens händelser, i brist på bättre, men sedan kom jag på att jag faktiskt har bättre att skriva om.

Jag måste helt enkelt skriva igen, för det kan inte skrivas nog många gånger, att jag är helt mållös, förvånad, förstummad, rörd till tårar över hur fantastiskt underbara bloggvänner jag har. Varenda en, ingen nämnd ingen glömd, förtjänar ett knippe rosor och en chokladkartong därtill för ni ger mig så mycket stöd och uppmuntran som jag aldrig ens vågat drömma om i mina vildaste drömmar. Jag är så innerligt tacksam för varenda kommentar, vart enda mail att det kan ingen förstå.

Jag blev så ledsen i förra veckan när jag insåg att jag inte kan kommentera mina vänner på blogg.se, för jag trodde att ni skulle sluta komma till mig och lämna meddelanden men det verkar inte ha hänt. Tvärt om så har ni alla varit så omtänksamma, frågat mig vad som funkar och vad som inte funkar. När jag får sådana frågor så får jag så dåligt samvete och känner mig så besvärlig för det sista jag vill är att någon ska tycka att hon eller han behöver ta någon slags extra hänsyn till mig. Jag vill inte ställa krav eller vara besvärlig… Jag SKA klara mig själv! Dessutom har jag ju trots allt en C som fortfarande tycker att det är bra för mig att blogga och som gärna hjälper till dessutom.

Jag tänker inte ens börja förklara hur det känns när jag får veta att två av mina kära bloggvänner har dubbelblogg för min skull för det kan jag inte. Tusen tack för att ni finns Anki och Annika. Tusen tack för att ni alla finns!