Resfeber och allmänt svammel

Okej… jag erkänner.
Jag har resfeber!

Förmodligen för första gången i mitt liv. Jag tror faktiskt jag kan säga helt ärligt att jag aldrig haft det förr… men nu… Himmel! Jag kommer inte sova en blund i natt. Fy sjutton… Jag har inte bara resfeber, jag är liksom… lite rädd…

I vanliga fall brukar jag faktiskt barnsligt nog alltid se fram emot själva flygresan nästan lika mycket som semestern. Det är en del av semestern och ibland en riktigt trevlig del. Fylld av förväntan, med hela den långa (eller korta) frånvaron framför sig. En ganska härlig känsla… men nu… Puh… jag skulle vilja vrida fram tiden och vara framme imorgon…Det känns som ett enda stort mörker hela morgondagen. Tusen frågetecken. Vad ska jag ha på mig, hur blir det på flygplatsen, på flyget, bilen, bilresan, barnen, huset…

Huset… Himmel. Ett helt nytt ställe att lära känna och hitta i.

Missförstå mig inte, jag ser verkligen fram emot detta, med viss tvekan visserligen, men ändå, jag tror faktiskt att det kommer bli så bra som en semester kan bli under omständigheterna. Men det utesluter ju inte att jag är nervös ändå…

Dessutom har jag gjort något… riktigt pinsamt. Eller kommer att göra. Eller hur jag ska uttrycka det. Om jag ens ska skriva det här för egentligen är det så dumt…

Hur som, så här är det. När jag först skadade knäet så erbjöd sig syncentralen att låna ut ett par vita kryckor till mig. Jag blev helt och fullständigt anti. Absolut absolut inte! Hellre dör jag. Det är ju sådant som gamla gubbar använder. INTE JAG!

Hm… Behöver jag säga mer? Efter lite fundering, eller snarare en hel del och ett antal ledande frågor från C så bestämde jag idag att i alla fall prova nu. Jag menar, på flygplatser och andra ställen där det kommer att vara mycket folk så kanske det kan vara skönt att veta att ingen förväntar sig att jag ska se dem. Jag har bestämt mig för att bara använda en krycka för det tror jag att jag klarar mig med nu, på det sättet får jag en hand ledig att hålla tag i C:s armbåge med, men det kanske inte räcker där det är mycket folk som alla har bråttom eller letar efter rätt gate eller annat… Jag vet hur det var när vi var i Rom och jag hade glömt min käpp hemma, det var fläckvis ganska obehagligt. Jag kan tänka mig att det kanske blir lika obehagligt när jag dessutom inte är riktigt okej i knäet än… Men. Det bär mig verkligen emot. Jag menar, jag hatar ju den vita käppen ganska intensivt men jag använder den… detta är ju liksom tusen gånger värre.

Å… du kommer bara tycka att jag är dum nu men för mig känns detta… Pinsamt. Minst sagt. Ungefär som när man är 18 år, på sin första bal och upptäcker att man just fått sin mens och har en röd fläck på klänningen. Jag är ganska säker på att det inte skulle kännas mer pinsamt. Faktum är att jag säkert skulle välja det istället för en vit krycka. Jag lovar…

Fast ibland är det så att man får väga det onda mot det goda och i det här fallet kanske det som är bra är bättre än det som är dåligt.

Näpp… nu måste jag försöka sova. Vi ska upp tidigt, till och med för att vara mig. Vi får se om jag hör av mig imorgon.

Kram till er alla!