Måndagssvammel

Igår strejkade jag. Märktes det? Var det någon som saknade mina svamliga inlägg här?
Nepp… tänkte väl det.

Dels var jag sur i största allmänhet över allt strul med teknik och tillgänglighet och annat och dels så hade vi underbart väder och passade på att lapa lite sol innan barnen åkte hem. Inte för att sollapandet leder till någon resultat, jag tror jag har nått min maxnivå av brunhet nu. Fast det är skönt att ligga i solen… om jag bortser från rinnande ögon och annat smått o gott som jag inte ska plåga någon med nu.

Det känns lite tomt nu efter barnen måste jag erkänna. Undrar om det var därför som jag vaknade i gökottan och inte kunde somna om… eller om det möjligen har med den där lilla olustkänslan som gjorde entré i lördags när jag upptäckte det där med spamfiltren. Det är ju inte så att det kommer oväntat men… eller det borde inte göra det men… det gör det. Det känns inte så kul och det väcker så klart en massa tankar och funderingar som jag hade trott att jag skulle få slippa till åtminstone nästa besök i slutet av augusti.

På ett sätt önskar jag att jag kunde ringa doktorn idag och höra vad hon säger om det hela redan idag. Samtidigt vet jag att det är fullständigt onödigt för hon kan ändå inte säga något telefonledes och även om hon kan det så blir det ju inte bättre av det… dessutom har hon med största sannolikhet semester…

Det slog mig idag, vid femtiden när jag vaknade, att nästa gång jag besöker henne så är det nästan på årsdagen av mitt livs första besök hos en ögonläkare någonsin. Jag slogs av alla minnen och känslor som jag så väl kommer ihåg från den dagen. Och så doktorn som nästan lite raljerande sa att jag absolut inte behövde oroa mig, att jag garanterat aldrig kommer att behöva en vit käpp… När jag tänker på det så blir jag så… arg, så frustrerad, så… fylld av ordet varför… Varför blev det som det blev och inte som han trodde att det skulle bli? Varför jag? Varför nu? Varför DETTA av allt?

Jag måste sluta tänka på detta, sluta gå tillbaka för då drunknar jag i alla minnen…
Jag brukar kunna låta bli att tänka på ordet varför för det leder ingenstans, det är en fråga som inte har några svar, hur jag än granskar mig själv. Frågor utan svar bidrar inte till något…

Förresten…
Jag insåg nu när jag läste kommentarer och mail att jag kanske var lite kryptisk med mitt förra inlägg, jag skrev något om att det kanske kan bli bättre detta med att jag inte kan läsa spamfiltren och att det i så fall hänger samman med det där lilla orosmolnet… som i och försig inte är så litet för mig… Hur som helst har det att göra med att när man genomgår sådana operationer som jag har gjort så är risken ganska stor, eller om det till och med händer alltid, att man utvecklar grå starr. Jag har redan fått det på det ena ögat som jag ändå inte ser med och doktorn sa att det förmodligen även är på väg på det andra. Det är däremot något som kan botas relativt lätt...