Surprise, surprise!

Det blev långlunch ute på altanen hemma. Jättemysigt var det, nästan som om vi fortsatte ha semester men vi insåg naturligtvis att vi var tvungna att gå tillbaka och jobba.

Jag hade väl suttit och jobbat några minuter när en man kliver in på mitt kontor och frågar om det är här man ska anmäla sig för at börja första klass. Jag undrade naturligtvis om det var något slags skämt men man kan ju inte utgå från det när man jobbar på en kommun så jag frågade honom vänligt om han inte menade Komvux och i så fall var det en trappa upp. "Är du helt säker på det Ella?" frågade han då och då började det kännas lite småt obehagligt. Vissa människor tror att det på något sätt underlättar om de visar att de uppfattat ens namn eller låtsas att de känner mig men jag blir lika irriterad varje gång, fast den här gången var det något som kändes lite konstigt samtidigt. En sådan där känsla man kan få ibland när man vet att man borde kunna placera en person men inte kan det. Jag visste att jag hade hört hans röst förut men jag kunde inte placera den, och resten av honom var helt enkelt för långt borta för att jag skulle kunna se tillräckligt klart.

Till slut skrattade han bara och sa; "jasså du tänker inte hjälpa xx (hans smeknamn som alla känner till) att få en utbildning?" Och då gick det givetvis upp för mig, äntligen, vem han var.

Det var en god vän som jag känt sedan gymnasiet och som jag faktiskt var ihop med under större delen av gymnasiet. Efteråt läste vi vidare på olika orter och förhållandet sprack men vi har förblivit goda vänner genom åren. Sådana vänner som inte behöver umgås varje dag för att genast hitta tillbaka till varandra när vi väl ses. Trots att vi inte träffats på två år så kändes det som om det var igår vi hade setts sist. Han flyttade till Oslo för ett antal år sedan, gifte sig och skaffade barn och vår kontakt har de senaste åren egentligen bara bestått av sporadiska mail men det verkade inte spela någon roll alls idag för så fort han klev innanför dörren på kontoret och gav mig en kram så var det nästan som om vi aldrig varit ifrån varandra.

Nästan... för i och med att vi bara har haft kontakt via mail den sista tiden så viste han givetvis inget om mina ögon. Jag har märkligt nog några sådana vänner, som fortfarande inte vet för de bor så långt härifrån och även om vi är goda vänner så sköts kontakten bara via mail och i ett mail är det ganska lätt att undvika sådant som jag ändå har svårt för att prata om. Jag har en tendens att skjuta upp vissa saker till "nästa mail" eller nästa samtal...

Att han inte visste kändes knepigt. Precis som den där gången på badhuset. Fast den här gången var det inte alls lika jobbigt för detta var ändå en person som jag känner väl och som jag har förtroende för. Det tog honom bara några minuter att upptäcka att något var annorlunda och han frågade nästan genast om min förstoringskamera som är ganska udda och väldigt synlig. Han är IT-geni så han har ett visst intresse för teknik men han hade aldrig sett något sådant. När jag förklarade (vilket var lika jobbigt som alltid) så visade det sig att han uppförde sig precis som jag skulle ha väntat mig av honom. Han hade massor med frågor, hur funkar det, vad gör du då, varför blev det så, när, vem, var, hur??? Han återkom flera gånger till ämnet och det är ganska typiskt honom.

Man skulle nästan kunna tro att alla frågor var jobbiga och det var de, på ett sätt, för det är alltid lika hemskt och jobbigt och skrämmande att svara på frågor om min syn men samtidigt så kändes hans frågor på något vis så ärligt nyfikna. Inte nyfiket på ett sätt som man bara blir ledsen av för man vet att den andre frågar för att gotta sig eller må bättre själv genom att kunna känna att "stackars den, vilken tur att det inte är så för mig" utan nyfiket på ett sätt som kanske egentligen mer är ett uppriktigt intresse och önskan att veta, lära sig om den andres verklighet. När det känns så så har jag absolut inget emot att besvara frågor. Tyvärr är det oftast så att det är den andra typen av nyfikna människor som ställer frågor medan de som vill veta för att de faktiskt bryr sig om svaret sällan vågar fråga av rädsla för att såra.

Vi satt och pratade om allt möjligt jättelänge, om människor vi känner, har känt, om familj, kärlek, barn, framtid, dåtid... allt. Och det var helt underbart. Det var jättekul att presentera C även om jag faktiskt tror att C är lite sotis. Men det kan ju vara önsketänkande förstås. Hur som helst så har jag bjudit hem S och hans fru och deras tvååring på middag ikväll så nu är det bråttom!

Vad äter tvååringar?

Hoppas denna inte är den sjövilda sorten så jag råkar knuffa omkull henne. Eller trampa på henne...

Förresten...

Jag vet att många av mina bloggvänner har en sjukdom eller ett funktionshinder som är relativt nytt. Har ni några vänner som ni inte berättat för om sjukdomen/funktionshindret? Varför? Hur fick alla era vänner och familj veta? Hur berättar man?