Olustig situation

Idag hamnade jag i en typiskt sådan situation som jag verkligen hatar och mår dåligt av. Vi var på det där äventyrsbadet som barnen tycker så mycket om. Eftersom mina föräldrar är bortresta så åkte jag inte till dem som jag gjorde sist utan satte mig utanför, i kafeterian. Jag hade tänkt ta en kopp kaffe, lyxa till det med lite gott fikabröd och så hade jag en bok på cd med som jag skulle lyssna på. Det var planen.

Jag måste erkänna att jag kände en lätt panik när de andra gick iväg och jag blev ensam kvar. Att sitta där kändes minst sagt olustigt, lite utsatt och oskyddat. Att varken se eller kunna röra sig obehindrat gör mig mer beroende av andra än vanligt och att plötsligt vara själv i en främmande lokal, omgiven av främlingar är ingen direkt hit. Men jag hade faktiskt förberett mig och försökt stålsätta mig, mentalt alltså. Jag var ju tvungen att pröva bara för att känna efter liksom. Man kan ju inte gärna säga att man inte vill något när man inte ens testat. Jag tänker alltid, eller försöker i alla fall, att det kanske inte är lika illa som jag föreställer mig och oftast har jag ju rätt... Så inte idag även om det inte berodde på att jag fick sitta ensam... vilket jag inte fick.

C och barnen hade knappt försvunnit iväg förrän någon kommer fram och säger: ”Visst heter du Ella?” jag kunde ju inte gärna förneka det även om jag hatar att erkänna det när jag själv inte vet vem jag pratar till. Och det hade jag inte den blekaste om just då, en kvinna, i min ålder kanske? Blond? Varken rösten eller resten sa mig något men hon var vänlig nog att upplysa mig när jag förmodligen såg totalförvirrad ut. Vi hade gått i samma klass i gymnasiet talade hon om. När hon sa sitt namn fick jag bara en vag bild av någon jag inte direkt hade umgåtts med varken då eller senare. Men jag kunde inte gärna säga nej när hon frågade om jag hade något emot om hon satte sig hos mig. Hennes man och barn hade gått in men hon kunde inte bada av någon anledning. Vi satt och pratade länge, om gamla tider, gamla bekanta, nya familjer, yrken kärlek och allt annat mellan himmel och jord. Hon var förvånansvärt trevlig och lättpratad... så det var inte det...

Men ändå...

Hela tiden fanns det där i bakhuvudet, det där med att hon inte med ett enda ord bekräftat att hon vet om min synskada. Okej för att vi inte träffats sedan gymnasiet och inte umgåtts i samma gäng men... För det första är staden liten som sagt, jag vet att vid det här laget vet alla i min ålder om vad som hänt, händer, för alla känner någon som känner någon som känner... Så är det bara i en liten stad och jag vet det av erfarenhet från hur jag själv fått veta saker om människor jag aldrig ens pratat med men ändå vet exakt vilka de är. Dessutom... hur gärna jag än önskar att det vore så... så är det inte så... att det inte syns... för det gör det. Men visst, jag kan förstå att man inte fäller kommentarer om sådant. Det skulle inte jag göra heller i första taget. Egentligen, om jag ska vara helt ärlig så skulle jag gärna ha mörka glasögon så att jag slapp skämmas, eller möjligen skrämmas... lite som Isabelle skrev just idag om att ha scarf på sig... Skillnaden är att det tyvärr inte funkar för mig, inte scarf utan mörka glasögon. Men det skulle utan tvekan kännas lite lättare, lite tryggare... tror jag... Och det säger jag som för några månader sedan hatade blotta tanken.

Nu kan det förstås vara så att hon faktiskt inte hade hört några rykten, hon kan ha missat det helt och det kan vara så att jag lägger alldeles för stor vikt vid min egen persons betydelse för de boende i min hemby. Det gör ändå inte situationen lättare för mig. För mig fanns känslan av osäkerhet där hela tiden, vet hon? Vet hon inte? Borde jag nämna något? Vad händer om jag behöver göra det eller det? Ska jag låtsas som det inte betyder något? Jag menar, jag antar att om tillräckligt många år kommer jag ta det hela för så naturligt så jag kommer ta för givet att alla vet eller helt enkelt inte tycka att det är speciellt viktigt att de vet eller vad de tänker och tycker. Vet kanske är fel ord förresten, det är ju svårt att missa en vit käpp (som jag ju inte kan använda just nu) Men hur som helst... Just nu är det helt enkelt fruktansvärt stressande att hamna i dessa situationer (med eller utan käpp), jag spänner mig, anstränger mig till det yttersta, försöker att låtsas något jag inte är...

Varför?
Jag vet inte. Jag vet inte hur jag ska aggera när jag hamnar i situationer som dessa. Vad jag ska säga, hur jag ska bete mig, för att bete sig naturligt är fullständigt omöjligt.