Alla tummar och vänliga tankar hjälpte!

Tusen tack!
Jag överlevde, knäet överlevde och det verkar till och med som om det mår bättre än vad det känns. Den gode doktorn hittade ingen skadad menisk eller något annat heller så den ursprungliga diagnosen är den rätta tydligen. Det är bra, det är jag glad för, för nu kan jag börja belasta och träna… så fort jag inte har ont längre eller tills det börjar göra ont.

Annars har det varit en ganska jobbig dag faktiskt. Jag känner mig ungefär som en citron efter det att den pressats genom en citronpress och skalet rivits… Både psykiskt och fysiskt… kanske mest psykiskt… men jag ska bespara dig detaljerna. Nu ska jag luta mig tillbaka lite till och tycka lite mer synd om mig själv… min favoritsyssla.

PS
Det kanske inte blir någon bloggrunda idag, jag tror inte jag kan komma med några positiva kommentarer just nu...