Minnen

Minnet är förmodligen en av de mest märkliga funktionerna i den mänskliga hjärnan. Man kan ägna månader, ja till och med år, till att försöka glömma bort saker och händelser eller rent av människor, och ändå dyker plötsligt minnena upp. Helt osökta. Helt oinbjudna. De kommer när man minst anar det. Eller som igår, när man verkligen försöker med all sin kraft att stå emot dem.

Igår dök de upp. Jag kunde inte, som så många gånger förr, väja mot dem. Det hjälpte inte att tänka på annat, att försöka koncentrera mig på stunden som var. Plötsligt var de över mig, eller snarare, de överföll mig. Alla minnen från alla de gånger jag hade varit där förr. Alla förväntningar, all min tro på att det ska lösa sig och bli bra den här gången, alla misslyckanden.

Minnet spelade mig ett grymt spratt. Det var inte människorna och händelserna som kom tillbaka plötsligt. Inte dofterna eller orden heller. Mot dem hade kanske inte känt mig så försvarslös. Istället var det känslorna.

Känslorna av besvikelse, rädsla, förlust.

Känslan av orden ”Aldrig mer” och ”för alltid”. Motsatser men ändå med samma innebörd.

Känslorna från den där gången då jag inte lyssnat ordentligt och vaknat upp utan att se, när jag trodde att de gjort mig blind och inte vågade tala om det, paniken från då…

Det tog inte lång stund på sjukhuset igår. Bara en halv dag. Bara tillräckligt lång stund för att sopa bort den lilla bit jag trots allt kommit på vägen mot ”acceptans” sedan den sista operationen på det här sjukhuset.

Bara tillräckligt långt för att helt slå undan benen för mig och placera mig på ruta ett igen.