Life is a stage

Ute vräker regnet ner idag. Det är så grått att det inte är någon större idé att titta ut för alla konturer har tvättats bort och försvunnit under natten.

Det gör inget. Det passar faktiskt bra till mitt humör för den är inte ett dugg bättre än vad den var igår. Trots att det är sista arbetsdagen före semestern… fast man uppskattar på något sätt inte en semester riktigt på samma vis när man tillbringat ett år med att vara sjukskriven var och varannan vecka som jag.

Igår…
Var ingen bra dag heller. Det verkar som jag har dåliga dagar och sämre dagar… och så finns dagar som igår. De arkiveras under ”katastrof” eller möjligen ”sämst” ifall man vill vara snäll.

Den sista tiden har de sämre dagarna varit i majoritet.

Det är inte det att jag inte gjorde mitt bästa igår. Jag försökte verkligen att åtminstone utåt sett vara helt normal och inte låta någon se vad som försiggår inuti. Jag försökte att låsa in alla minnen och känslor, slänga ned dem i ett mörkt hål längst in i hjärnan och hjärtat. Låsa dörren och slänga nyckeln…

Men de smet ut.

Jag försökte att vara som vanligt… ungefär som jag tror att jag var i livet före, som jag tror att jag är de flesta dagar. Många dagar är det ett spel, en fasad som bara finns på utsidan, jag har blivit bra på att spela min roll. Som igår. Jag skrattade, var glad sa att jag är nöjd för det kunde vara värre.

För jag har ju trots allt fått två positiva besked på mindre än en vecka så jag måste väl vara glad eller hur? Min syn har inte försämrats, mitt knä var inte sämre än jag visste om. Det ger väl all anledning att glädjas eller hur? Så länge jag gör som jag försöker göra, jämför med hur illa det kunde vara eller hur hemskt någon annan har det… men det räcker inte så långt när man börjar tänka på hur det har varit… Och de tankarna kommer alltid oinbjudna. Kastar sig över mig med sådan kraft att det känns som om de vill slå mig till marken. Vilket de gjorde igår.

Jag försökte som sagt, och det gick ganska bra. Jag var glad på förmiddagsfikat, sedan jobbade jag koncentrerat, jag var med på ett möte som var oerhört kreativt men fruktansvärt jobbigt… C kom in och frågade flera gånger hur jag mådde, han hade väl suttit och läst mitt förra inlägg, jag svarade ”bra” När han frågade igen, en halvtimme senare sa jag att han skulle sluta störa mig…

Vid lunchsnåret var det som om de instängda känslorna ville ut, eller så inbillade jag mig för jag började må illa och kände mig skakig. När de andra gick på lunch stannade jag för att jobba ikapp, det sista jag kunde tänka på var att stoppa mat i munnen, eller än värre, att umgås med människor och behöva låtsas än mer än vad jag redan hade gjort den förmiddagen. Det var som om mina låtsaskrafter hade tagit slut och kvar fanns bara ett stort ingenting.

Sedan kom C. Den här gången trodde han inte på mig. Han gjorde något som man aldrig, aldrig får göra med en människa som förtvivlat försöker låtsas som om allt är precis så bra som det förväntas att det ska vara. Han kramade mig och tröstade mig. Och det var som att öppna en dammlucka för plötsligt var det som om något gick sönder inuti och allt bara forsade ut. Både ord och tårar…

Vi åkte hem.

Resten av dagen?
Den blev inte bättre. Men jag var inte ensam med tankarna och känslorna som inte ville låta sig förträngas.

Och nu har jag kanske gjort slut på alla tårar för ett tag framåt. Det kan inte finnas kvar några efter igår.

Idag…
Ska jag försöka att låtsas lite till. Men bara på jobbet. Imorgon är det semester.