And nothing else mathers…

Jag vet inte vad jag ska tycka om födelsedagskalas. Det finns de som är riktigt trevliga och sedan finns det de som liksom är lite mer än vad jag orkar med. Som snarare påminner om ett minerat slagfält än om ett födelsedagskalas. Som idag.

Ett av C:s syskonbarn fyllde år och vi var naturligtvis där och grattade. Liksom hela släkten, kusiner, fastrar farbröder och alla upptänkliga släktingar som jag aldrig har träffat. Som aldrig har träffat mig.

Behöver jag säga mer? Jobbigt är bara förnamnet och då har jag ändå försökt att bara koncentrera mig på där och då och inte tänka på vad de möjligen tänker om mig, vad de vet, vad de hört och vad de sedan tycker när de sett mig live.

Jag måste erkänna att jag alltid känner mig lite… obehaglig, lite nervös och obekväm när jag träffar någon för första gången numera, vet jag sedan att de säkert hört talas om mig dessutom så blir det än mer obekvämt för jag vet att de vet något om mig, men inte vad, inte vad de tänker och tycker och känner… för det är oundvikligt, folk har alltid förutfattade meningar och en slags blid som sedan ska bekräftas eller dementeras. Så är det bara. I alla fall inbillar jag mig att det är så… jag menar inte att jag går omkring och tror att folk tänker extra mycket på just mig för min egen skull, men det vore märkligt om inte… äsch, nu förvirrar jag mig in i saker jag inte kan förklara… Bäst att låta bli. I alla fall idag.

Sedan underlättas ju inte saken av alla barn, modell mindre, som springer runt helt ohämmat… Jag behöver inte påpeka att jag var närmast död när vi kom hem va?

Jag sov en lång stund och när jag vaknade satt min kära familj framför TV:n. Precis när jag sätter mig i soffan bredvid dem så hör jag första tonerna från Metallicas helt fantastiskt underbara ”And nothing else mathers”.

Jag kan inte fatta att jag totalt glömt bort att det är idag, (kl 10) som Live Earth började och att SVT sänder hela dagen. För några år sedan skulle jag garanterat ha suttit som klistrad framför TV:n alla 22 timmar i sträck.

Hur som helst så väckte de där första tonerna av Metallica minnen kan jag meddela. Jag har faktiskt varit på en konsert med dem och då är jag inget Metallica fan i övrigt direkt. Det var för flera år sedan, tillsammans med en dåvarande pojkvän som var heltokig i Metallica. Vilket jag inte var… jag fattade inte ens att den där branden, rökutvecklingen och mannen som störtade ned på scenen i slutet bara var del av showen. Jag var faktiskt på väg till närmaste nödutgång men ingen av mina vänner ville följa med… Det var en häftig konsert, även för en icke-fan… så pass häftig att jag någon månad senare faktiskt spräckte en av högtalarna i bilen för att jag spelat någon av deras låt för högt. Jag kan bara inte komma på vilken låt det var. Det var en som jag körde om och om igen vet jag… Något om monster… Eller om det var flera låter?

Nu inser jag att jag självklart borde skriva något om ämnet för Live Earth så att jag ska uppfattas som en riktigt samhällsengagerad bloggare. Tyvärr är jag lite för sliten för att komma med en vettig åsikt men jag lovar att återkomma… ifall om att någon skulle vara intresserad…

Apropå intresserad…
Jag är ju ganska nyfiken av mig och brukar faktiskt kolla statistiken, mycket för att det finns en bra funktion i den där jag kan se från vilken sida mina besökare kommer. Idag såg jag en adress jag inte kände igen, klickade och hittade en mycket trevlig blogg… där till och med en länk till mig låg. Sådant gör mig faktiskt riktigt glad.

Nu ska jag återgå till Live Earth och min familj. Jag önskar er alla en riktigt skön kväll!

Svd skriver om Live earth
DN skriver om Live Earth