Here goes nothing

...eller den så kallade novellen, del ett.

(Uppdaterat med en ny inledning, 27/7)

-------
Sommaren höll sakta på att dö. Trots de varma dagarna kunde man ana hösten som sakta närmade sig. Trädens grönska var inte så klar längre utan mer jordnära, himlens blåa färg lyste inte så starkt och till och med solens strålar kändes mer avlägsna, nästan som om de var på väg bort, till ett annat land.

Snart skulle träden på andra sidan sjön färgas i höstens tusen nyanser av rött, gult och brunt och trots de vackra färgerna skulle hon önska sig bort, det visste hon redan nu. Hösten var helt enkelt inte hennes årstid.

Hon hade aldrig älskat de vindpinade kvällarna då regnet vräkte ned utanför och människorna ständigt tycktes streta i motvind mot en varmare plats. Utan att egentligen se varandra. Ointresserade av allt annat än att komma innanför dörrarna till hemmets lugna vrå. Till de tända ljusen och till värmen. Till nära och kära.

Däremot hade hon alltid älskat att tända levande ljus och släcka alla lampor. Sitta på vardagsrumsgolvets mjuka, varma ekparkett, med de doftande ljusen runt omkring sig och meditera, eller ligga i badkaret och lyssna på musik och låta tankarna fara fritt i stearinljusens behagliga milda sken. Det var så hon hämtade nya krafter. Ny energi som hon alltid tycktes behöva extra mycket av inför hösten och vintern då allt var så mycket mer hektiskt på jobbet än vid någon annan period och då det ständiga mörkret gjorde henne deppig och medveten om den kärlek som hon så innerligt saknade i livet, den sommar som flytt och tiden som aldrig skulle komma åter. Eller, det var så det varit. I år tycktes ensamheten och de fria tankarna allt annat än lockande och det varma milda levande ljuset snarare skrämmande.

Den här hösten skulle bli annorlunda. Det visste hon redan nu. Kanske skulle den bli den sista hösten. Den sista vintern. Hade hon tur… ja då skulle hon få uppleva en sista vår. Kanske. Plötsligt tycktes tankarna på kärlek vara orimliga och ologiska, så små och oviktiga. Nästan som från ett annat liv. För en annan människa. Den människan hon hade varit men som hon aldrig skulle bli igen. Ytlig och bortskämd av livets goda och ändå ständigt missnöjd, på jakt efter mer, bättre och större.

Hon hejdade sina tankar och sköt dem ifrån sig. Det var att gå steget för långt. Läkaren hade ju trots allt lovat henne att det mest troliga skulle vara att inget skulle förändras. Allt skulle förbli sig likt.

Problemet var bara det att allt redan hade förändrats.

De smygande förändringarna hade blivit allt mer tydliga. De hade trängt sig på sakta, nästan omärkligt, nästan som en tjuv om natten vars närvaro man inte märker förrän när man vaknar och ska ta på sig sitt älskade armbandsur, eller de där små örhängena man fått ärva av sin för länge sedan bortgångna och ack så saknade farmor. Då när man står där och iakttar deras tomma platser inser man plötsligt att en tjuv smugit omkring under natten. Skändat ens skyddade hem, rört sig på de mest privata och heliga av platser och stulit de mest värdefulla och oersättliga ägodelarna. En tjuv som tagit inte det som är mest värdefullt i pengar räknat utan i känslor räknat. En tjuv som tagit klockan som visserligen går att ersätta med en ny som fyller sin funktion lika bra, men en som som för alltid kommer att sakna de känslor och den värme som blotta åsynen av den gamla hade framkallat.

Hon hade observerat de smygande förändringarna en längre tid nu men i sin iver att behålla allt som det var förr så hade hon avfärdat dem som inbillning, som en slags hypokondri eller möjligen den typ av självupptagenhet som ensamstående människor ofta drabbas av. Som så många andra hade hon avfärdat de allvarligaste symptomen och istället oroat sig för den lätta sommarsnuvan som inte ville gå över och tånageln som missfärgats. Nu visste hon dock sanningen och sanningen gjorde henne rädd.

Sanningen gjorde ont.

Hon ville fly.

Hennes första tanke hade varit att ta bilen och göra som i sången, se var alla vägar tar slut eller kanske resa bort till andra sidan jordklotet, även om båda alternativen lät som dåliga klichéer. Men sedan hade det sunda förnuftet vaknat och kommit till hennes räddning. Allt som oftast skrek det sunda förnuftet högre än paniken som låg och pyrde inuti.

Det sunda förnuftet lyckades överrösta de irrationella tankarna och tvinga dem tillbaka ner i djupet av hjärtat där de strängt förbjöds att komma upp till ytan.

Det sunda förnuftet sa åt henne att blunda för sanningen, gömma huvudet i sanden och fortsätta att leva precis som förut. Inte tänka, inte känna… bara helt enkelt låtsas att allt var precis som det borde vara.

Det sunda förnuftet hade tvingat henne att gå förbi Apoteket utan att lösa ut recepten som låg hopskrynklade kvar i väskan där hon hade slängt ned dem i ren hysteri.

Det sunda förnuftet hindrade henne från att öppna kuvertet som legat och väntat på henne på hallgolvet en eftermiddag, och vars framsida pryddes av Landstingets logotyp, en symbol som skulle ha kunnat vara självaste djävulens…

Det sunda förnuftet ville göra allt för att skydda henne och låta henne leva kvar i den säkra lilla bubbla som blivit hennes verklighet.

Och hon behövde sin bubbla…

Inte än men snart skulle hon finna styrkan och modet att gå ur bubblan, gå in på Apoteket, öppna kuvertet.

Oftast hade det sunda förnuftet kontroll över hennes tankar och handlingar… Oftast… men inte kvällar som denna.

---

Fortsättning följer...