Kvällen...

...blev lyckad.
För alla.

Och tvååringen överlevde.

Natti natti!

Ps
Snälla söta...

Surprise, surprise!

Det blev långlunch ute på altanen hemma. Jättemysigt var det, nästan som om vi fortsatte ha semester men vi insåg naturligtvis att vi var tvungna att gå tillbaka och jobba.

Jag hade väl suttit och jobbat några minuter när en man kliver in på mitt kontor och frågar om det är här man ska anmäla sig för at börja första klass. Jag undrade naturligtvis om det var något slags skämt men man kan ju inte utgå från det när man jobbar på en kommun så jag frågade honom vänligt om han inte menade Komvux och i så fall var det en trappa upp. "Är du helt säker på det Ella?" frågade han då och då började det kännas lite småt obehagligt. Vissa människor tror att det på något sätt underlättar om de visar att de uppfattat ens namn eller låtsas att de känner mig men jag blir lika irriterad varje gång, fast den här gången var det något som kändes lite konstigt samtidigt. En sådan där känsla man kan få ibland när man vet att man borde kunna placera en person men inte kan det. Jag visste att jag hade hört hans röst förut men jag kunde inte placera den, och resten av honom var helt enkelt för långt borta för att jag skulle kunna se tillräckligt klart.

Till slut skrattade han bara och sa; "jasså du tänker inte hjälpa xx (hans smeknamn som alla känner till) att få en utbildning?" Och då gick det givetvis upp för mig, äntligen, vem han var.

Det var en god vän som jag känt sedan gymnasiet och som jag faktiskt var ihop med under större delen av gymnasiet. Efteråt läste vi vidare på olika orter och förhållandet sprack men vi har förblivit goda vänner genom åren. Sådana vänner som inte behöver umgås varje dag för att genast hitta tillbaka till varandra när vi väl ses. Trots att vi inte träffats på två år så kändes det som om det var igår vi hade setts sist. Han flyttade till Oslo för ett antal år sedan, gifte sig och skaffade barn och vår kontakt har de senaste åren egentligen bara bestått av sporadiska mail men det verkade inte spela någon roll alls idag för så fort han klev innanför dörren på kontoret och gav mig en kram så var det nästan som om vi aldrig varit ifrån varandra.

Nästan... för i och med att vi bara har haft kontakt via mail den sista tiden så viste han givetvis inget om mina ögon. Jag har märkligt nog några sådana vänner, som fortfarande inte vet för de bor så långt härifrån och även om vi är goda vänner så sköts kontakten bara via mail och i ett mail är det ganska lätt att undvika sådant som jag ändå har svårt för att prata om. Jag har en tendens att skjuta upp vissa saker till "nästa mail" eller nästa samtal...

Att han inte visste kändes knepigt. Precis som den där gången på badhuset. Fast den här gången var det inte alls lika jobbigt för detta var ändå en person som jag känner väl och som jag har förtroende för. Det tog honom bara några minuter att upptäcka att något var annorlunda och han frågade nästan genast om min förstoringskamera som är ganska udda och väldigt synlig. Han är IT-geni så han har ett visst intresse för teknik men han hade aldrig sett något sådant. När jag förklarade (vilket var lika jobbigt som alltid) så visade det sig att han uppförde sig precis som jag skulle ha väntat mig av honom. Han hade massor med frågor, hur funkar det, vad gör du då, varför blev det så, när, vem, var, hur??? Han återkom flera gånger till ämnet och det är ganska typiskt honom.

Man skulle nästan kunna tro att alla frågor var jobbiga och det var de, på ett sätt, för det är alltid lika hemskt och jobbigt och skrämmande att svara på frågor om min syn men samtidigt så kändes hans frågor på något vis så ärligt nyfikna. Inte nyfiket på ett sätt som man bara blir ledsen av för man vet att den andre frågar för att gotta sig eller må bättre själv genom att kunna känna att "stackars den, vilken tur att det inte är så för mig" utan nyfiket på ett sätt som kanske egentligen mer är ett uppriktigt intresse och önskan att veta, lära sig om den andres verklighet. När det känns så så har jag absolut inget emot att besvara frågor. Tyvärr är det oftast så att det är den andra typen av nyfikna människor som ställer frågor medan de som vill veta för att de faktiskt bryr sig om svaret sällan vågar fråga av rädsla för att såra.

Vi satt och pratade om allt möjligt jättelänge, om människor vi känner, har känt, om familj, kärlek, barn, framtid, dåtid... allt. Och det var helt underbart. Det var jättekul att presentera C även om jag faktiskt tror att C är lite sotis. Men det kan ju vara önsketänkande förstås. Hur som helst så har jag bjudit hem S och hans fru och deras tvååring på middag ikväll så nu är det bråttom!

Vad äter tvååringar?

Hoppas denna inte är den sjövilda sorten så jag råkar knuffa omkull henne. Eller trampa på henne...

Förresten...

Jag vet att många av mina bloggvänner har en sjukdom eller ett funktionshinder som är relativt nytt. Har ni några vänner som ni inte berättat för om sjukdomen/funktionshindret? Varför? Hur fick alla era vänner och familj veta? Hur berättar man?

Arbetsro

I motsats till vad du säkert tror så gör jag mitt bästa för att jobba hårt men det är inte så lätt när chefen springer här stup i kvarten.

Funderar på om det går att lura iväg honom på en riktig långlunch. Eller på en shoppingrunda kanske...

Ensam med chefen

Idag skiner solen, från en nästan klarblå himmel. Undrar hur länge det tänker vara? Jag sov som en stock i natt och vaknade tidigt, lika trött som när jag lade mig. Konstigt. Inte att jag är trött fortfarande utan att jag faktiskt sov helt utan drömmar... Just nu känns det till och med som om mina ögonlock vore svullna. Måste bero på allt sovande.

Igår var vi faktiskt hela fem personer på kontoret. Idag är vi hela... TVÅ! Jag och C. Det är ju lite skumt får jag erkänna. Sitta på var sitt kontor och jobba flitigt... jo då, vi gör det fast vi gör oss rätt många ärenden till varandra kan jag ju meddela... Och fikat blev låååångt. Men samtidigt så har jag en hel del att göra idag så jag måste försöka disciplinera mig och glömma att jag är ensam med chefen (det hade jag haft en hel del känslor om för ett år sedan förresten). Alla telefoner är ställda till mig till exempel och hittills har det ringt en hel del. Jag som trodde att folk var på semester.

Om solskenet håller i sig så har vi tänkt sluta tidigare idag och kanske åka ut till sjön i eftermiddag. Bäst att passa på medan vädret tillåter. Snart är hösten här...

Jag önskar alla en fantastisk dag!

Jag hade tänkt...

... att vara social med älsklingen
... att gå runt och hälsa på alla
... att skriva svar till alla fantastiska, underbara kommentarer som alltid gör mig lika glad
... att läsa ett förtroende
... att besvara förtroendet
... att skriva på novellen

Tanken är en bra sak, men verkligheten en annan.

Jag orkade inte.

Istället somnade jag i soffan direkt efter kvällsmaten som inte var någon avancerad men däremot tröttsam historia. Jag sov tills C väckte mig... men inte ens han klarade av att behålla min uppmärksamhet någon längre stund...

God natt önskar jag därför alla goda bloggvänner. Vi ses imorgon...

Jobb, televäxel och skrivklåda

Sådär ja...
Nu är första dagen efter semestern avklarad. Jag kan inte med ärligt samvete säga att jag inte gärna hade haft ytterligare en vecka men o andra sidan skulle jag ljuga om jag sa att jag haft tråkigt på jobbet idag.

Jag är inte ledsen idag, bara lite allmänt avslagen. När saker som igår händer så känns livet lite... verkligare på något sätt. Det är inte så kul att se sig själv så som andra ser en.

Hur som helst... jobbet var det. Inte alls lika många mail som jag hade väntat mig och relativt lite post i postlådan... fast allt är relativt. Många små lappar, brev och skrivelser har ju en tendens att växa till ganska mycket om allt ska gås igenom på en och samma gång... speciellt om man inte bara kan ta upp pappret, hålla det framför sig och läsa rakt av...

På eftermiddagen blev jag inkastad i ett möte med nio personer som alla envisades med att tala i munnen på varandra. Till slut var jag så snurrig i huvudet att jag fick sitta och blunda. På ett sätt är det ibland lättare att inte ens försöka hänga med synintrycken utan helt utesluta dem men i det här fallet blev det inte så mycket lättare för det... Dessutom så tror folk att jag sitter och sover... men som väl var så höll mötet inte på så länge så jag överlevde utan större men, bara lite sprängande huvudvärk men vad gör väl det om hundra år?

Nu kanske jag låter otacksam. Jag gillar mitt jobb, missförstå mig inte. Jag är glad för att jag har ett jobb och att jag KAN gå och jobba.

Fördelen med att jobba den här veckan redan är faktiskt att vi ändå inte är så många och att stämningen är ganska avslappnad. Man behöver sådana dagar med på jobbet tror jag. På lunchen var vi ute och åt på en jättemysig restaurang som bara har öppet på somrarna. Solen sken faktiskt men nu ser molnen allt annat än vänskapliga ut och inte är det speciellt varmt heller kan jag påstå.

Förresten!
Har jag berättat? Vi ska få en ny televäxel på jobbet. En som man kan prata till! Det har varit en massa strul med det och diskussioner fram och tillbaka men nu är det visst allvar och jag ska få vara med och provtesta en vecka innan starten. Det ska bli intressant att se om det funkar. Fast det är klart, jag kommer sakna sura tanten. Å andra sidan är det en väldigt bra service t kommuninvånarna med, inte bara för mig.

För övrigt så måste jag bara skriva att jag har ett slut på novellen i mitt huvud men jag har inte ro att skriva ned det. Det är ganska jobbigt faktiskt när det mal runt i huvudet utan att kunna komma fram. Vad gör man åt det? Är det skrivklåda tro?

PS... jag vet, min rubrik är allt annat än upphetsande men hur skriver man upphetsande rubriker egentligen?

Igår

Igår blev inte som jag trodde att den skulle bli. Vi åkte hem till C:s föräldrar för de ville så gärna att vi skulle vara med när de hade långväga besök. C:s föräldrar är jättegulliga som jag säkert nämnt och deras vänner verkligen rara men... Ibland kan även rara människor starta en storm och även välmenande ord göra ont.

På vägen hem kom tårarna och eftersom C inte hade hört samma sak som jag hade han så klart ingen aning om vad det var som gjort mig ledsen. Han blev naturligtvis orolig för även om det inte verkar så här i bloggen så gråter jag sällan inför någon annan och det gäller även C. Jag vet hur hemskt det är med människor som gråter och hur svårt det är att trösta när det egentligen inte finns någon tröst och därför försöker jag undvika det så gott det går. Dessutom vill jag inte ha ett förhållande som bygger på att jag ständigt behöver tröst... men igår kunde jag inte låta bli. Och när jag inte kan låta bli att börja lipa så blir det inte bara en liten skvätt utan en hel storm.

Min man är den bästa av män för även om jag inte ville berätta vad exakt som gjort mig ledsen, och det tänker jag inte göra nu heller, så visste han precis hur han skulle trösta mig och göra allt bättre. Jag upphör aldrig att förvånas över hur lätt han har för att göra rätt och säga rätt. Eller över att han alltid kan känna med mig... Eller över hur tårar kan göra honom så orolig...

Jag är så oerhört tacksam över att han finns... därav mitt förra inlägg.

Till min älskade make

Tack!
Allt annat är sagt...


"Jag är så lycklig att jag fann den
Den lyckan som jag alltid drömt

För att du finns
För att du kan
Du leder vågorna mot land
Du river murarna mot världen
För att du ser
För att du förstår
Nu lyser himlen där jag går
Du tar min hand och visar vägen

För att du älskar idag
För att du älskar som jag

För att du älskar idag
För att du älskar som jag
Som jag"

Och för att du älskar mig som jag är, för den jag är och inte den jag var.

Väder, färger och rum

Idag började dagen med regn och mörka moln. Just störtregnar det samtidigt som solen skiner. Snacka om ostadigt. Känns ganska bra att ha fullt upp här hemma och att vi lyckades grilla med grannarna igår när solen faktiskt sken över oss.

Igår målade färdigt den där väggen, det blev en mild grön färg, lite åt olivgönt, inte allt för ljust och det gjorde stor skillnad, både för rummet och för mig. Innan jag flyttade in så målade vi om nästan överallt i ganska ljusa färger, vitt, ljusgrått och ljust beige, jättefint men ganska opraktiskt för mig, visade det sig senare. Nu har vi målat den här väggen och dessutom beställt tapeter till en annan fondvägg som också ligger strategiskt placerad för att hoppa på mig med jämna mellanrum. Det kommer säkert att bli snyggt när väl tapeterna kommer om några veckor.

Det som händer när man målar om är att hela rummet förändras och plötsligt inser man att man behöver nya gardiner, kuddar, filtar, prydnadssaker, kanske en hylla med mera… Så efter vi målat färdigt var vi iväg på en shoppingtur som inte gav så mycket mer än nya kuddar till soffan. Idag funderar vi faktiskt på en ny tur till IKEA. Fast vi har en del kvar att pyssla med här så vi kanske blir hemma. Dessutom kan vi (läs jag) behöva en lugn dag inför nästa vecka då vi båda börjar arbeta igen.


Förresten detta med väggar och färg och opraktiskt för mig… jag är lite snopen, förvånad eller kanske besviken. Hela mitt liv har jag tagit för givet att människor som är blinda efter ett tag lär sig att hitta i sina egna hem och kan känna sig ganska säkra, utan att gå in i väggar eller mörda kaffebryggare. Jag börjar inse att det inte exakt fungerar så… inte hela tiden i alla fall för så fort jag inte är uppmärksam så verkar saker och ting helt enkelt flytta på sig. Jag vet inte om det beror på att jag släpper koncentrationen här hemma och litar mer till vad jag ser än det jag vet eller vad det beror på. Eller om det helt enkelt finns människor som inte har någon rumslig begåvning. Fast jag tyckte faktiskt det var lättare i min egen lägenhet, där var jag ju dessutom helt blind en period och jag kan inte minnas så värst många missöden… Jag tycker liksom att det dessutom blivit värre senaste veckorna, men det kan ju vara inbillning, eller helt enkelt ouppmärksamhet.

Kanske är det så att jag omedvetet slappnar av mer och mer ju mer säker jag känner mig och det blir att jag slappnar av för mycket helt enkelt… Eller så tar jag för givet att det jag ser är verkligheten och tillåter mig själv att bli lurad... gång efter gång... Tyder inte det på att man är aningens ointelligent eller?

Ops… nu blev det en massa knepiga tankar igen som säkert inte intresserar någon.

Jag är så tacksam och så rörd

Jag hade egentligen tänkt komma med en liten sammanfattning av dagens händelser, i brist på bättre, men sedan kom jag på att jag faktiskt har bättre att skriva om.

Jag måste helt enkelt skriva igen, för det kan inte skrivas nog många gånger, att jag är helt mållös, förvånad, förstummad, rörd till tårar över hur fantastiskt underbara bloggvänner jag har. Varenda en, ingen nämnd ingen glömd, förtjänar ett knippe rosor och en chokladkartong därtill för ni ger mig så mycket stöd och uppmuntran som jag aldrig ens vågat drömma om i mina vildaste drömmar. Jag är så innerligt tacksam för varenda kommentar, vart enda mail att det kan ingen förstå.

Jag blev så ledsen i förra veckan när jag insåg att jag inte kan kommentera mina vänner på blogg.se, för jag trodde att ni skulle sluta komma till mig och lämna meddelanden men det verkar inte ha hänt. Tvärt om så har ni alla varit så omtänksamma, frågat mig vad som funkar och vad som inte funkar. När jag får sådana frågor så får jag så dåligt samvete och känner mig så besvärlig för det sista jag vill är att någon ska tycka att hon eller han behöver ta någon slags extra hänsyn till mig. Jag vill inte ställa krav eller vara besvärlig… Jag SKA klara mig själv! Dessutom har jag ju trots allt en C som fortfarande tycker att det är bra för mig att blogga och som gärna hjälper till dessutom.

Jag tänker inte ens börja förklara hur det känns när jag får veta att två av mina kära bloggvänner har dubbelblogg för min skull för det kan jag inte. Tusen tack för att ni finns Anki och Annika. Tusen tack för att ni alla finns!

Novellen - Del två

De glada skratten från huset på kullen avbröt kvällens tystnad då och då. Sällskapet, hennes kolleger, njöt av den behagligt svala sensommarkvällen, maten och vinet som gjort dem alla lite mindre behärskade och mer spontana. Efter en hel dags planeringssamtal, föreläsningar och grupparbeten hade alla sett fram emot kvällen och bestämt sig för att göra det bästa av den. Det hade varit även hennes tanke men någonstans hade samtalet kring bordet börjat kännas nästan som en besk medicin med en stark bismak av något som hon visste skulle göra henne illamående. Till en början hade orden bara stört henne lite grann och en smygande känsla av obehag hade sakta krupit upp bakom henne. Senare, när det glada samtalet fortsatte och skämten blev än mer ohämmade under vinets påverkan började hon känna en stark motvilja mot alla dem som satt runt omkring henne och kastade ur sig ord och meningar som kändes som knytnävsslag i magen. Skratten blev till hån och orden till vassa knivar.

”Men helt allvarligt, det är ju synd om ungen, hon kommer att bli skadad för livet…”
”Ja herregud, har barnet inte ärvt mammas dåliga syn så lär hon få det av alla dessa självlysande kläder hon tvingas bära…”
”Eller åtminstone önska att hon slapp se…”
”Men var får de tag på allt?...”
”Jag menar neongröna regnställ?”
”Och har ni sett husfärgen de valt? Gatubelysning är fullständigt onödigt att ha där.”

Hon orkade inte låtsas som om hon var road. Istället kom något över henne och hon öppnade munnen utan att tänka sig för. Inte ens direkt efteråt kunde hon komma ihåg vad hon hade sagt men det var definitivt inget som passade in bland de glada skratten och den skämtsamma stämningen. Det visste hon däremot helt säkert så hon reste sig upp, pressade fram en ursäkt och gick därifrån.

Bakom henne bredde sig tystnaden ut och lade sordin på de glada skratten för några ögonblick men snart hördes fniss och någon som roat konstaterade att hon hade fått i sig för mycket vin.

Hon visste inte vart hon var på väg, inte tillbaka till rummet, hon var tvungen att komma därifrån, följa sin impuls och fly. Det spelade ingen roll vart, bara hon slapp vara där hon var, den människa hon var.

Hennes ben förde henne till parkeringsplatsen, nästan omedvetet, bara för att där inse att bilen stod hemma i garaget. Hon hade åkt med någon annan till konferensen. Det fanns ingen möjlighet för henne att fly. Illamåendet som hon så ofta kände nuförtiden sköljde över henne i samma sekund som hon insåg att hon inte hade någonstans ta vägen och den här gången kunde hon inte svälja ned den. Under några hemska ögonblick undrade hon vad folk skulle säga om de såg henne nu, men sedan slog det henne att hon faktiskt inte brydde sig längre. Vad spelade människors åsikter för roll egentligen? Varför brydde hon sig alls när tiden kanske höll på att ta slut? När det fanns viktigare saker att fundera över?

Efteråt visste hon inte hur länge hon stått på parkeringsplatsen, liksom fastfrusen och kämpande emot ångestattacken. Så småningom tog hon sig samman och började gå mot den enda plats som hon visste skulle kunna ge henne ro. Den gamla dåliga bryggan vid sjön som hotellpersonalen vid upprepade tillfällen förbjudit dem att gå ut på. Precis som om det skulle behövas när bryggan var avspärrad med gula plastband och stora skyltar prydde den; ”Förbjudet att beträda!” och ”Farligt!”. Hon brydde sig föga om varningarna i den stunden. Om bryggan sjönk och hon med den så skulle det ändå inte betyda något. När hon väl satt på bryggans yttersta kant och den inte hade sjunkit, bara knarrat betänkligt under hennes steg, visste hon inte om hon skulle vara glad eller ledsen över det.

Hon satt där länge och försökte finna friden som det spegelblanka vattnet, den steniga stranden bakom henne och skogen på andra sidan sjön borde inge henne. Hon visste inte hur lång tid det tog för hennes kropp att sluta skaka av ångest eller när ljuden av skratt som ibland svävat över parken bakom henne tog slut och den totala tystnaden lade sig, en tystnad som bara bröts av nattdjurens läten. De andra hade vid det laget säkert gömt hennes kommentar och vad som utlöst den. Imorgon skulle ingen nämna hennes plötsliga utbrott. Hon däremot skulle aldrig glömma orden och samtalet som plötsligt fått all hennes sunda förnuft att ge vika för den panik som ständigt fanns på lur. Det hjälpte inte att tänka på moderns favoritordspråk ”ord kan inte skada dig” för det var just vad orden hade gjort. De hade stuckit hål i hennes sköra självbehärskning och fått hela världen att gunga till på bara några sekunder. Plötsligt hade hon känt sig naken, genomskådad och hånad. Nästan hudlös.

Så lätt det var att bli sårad…
-------------

Första delen hittar du här.

Tagen

Som jag berättat tidigare har jag blivit tagen. Det är en ära att bli tagen. Då har man nämligen inspirerart någon med sin blogg. Något som i och försig kan verka konstigt i mitt fall för jag inspirerar väl bara till gnäll... (och ett och annat mord av "småvitt")



Nu ska jag skicka vidare denna utmaning, eller snarare hedersbetygelse till fyra bloggare som jag tycker inspirerar. Eftersom jag blivit tagen av både Maria och Anki så tänker jag välja hela åtta bloggar (utan inbördes rangordning).


Mikael Backfjäll som inspirerar mig med sin inställning till livet och sin tro.
Magalös som ger mig styrka och framtidstro.
Korkek som skriver om stort och smått och ger av sig själv.
En liten tant som är klokare än de flesta jag känner
Rospinglan som alltid har något att berätta och en rolig historia att bjuda på
Tre flickor som berättar om livet som ensam mamma och som alltid finns där för att trösta.
Amatankar som också alltid ställer upp med kloka ord och tröst när man behöver.
Isabelle som just nu tar en paus från bloggen men när hon skriver är hon väl värd ett besök.

Nu har jag ju många fler bloggar jag besöker och bloggare som jag verkligen tycker jättemycket om jag vill naturligtvis ta med alla men nu är det fyra bloggar som får väljas.

Det tråkiga är att jag inte kan tala om för alla jag valt att de är tagna men jag får väl sätta C i arbete när han slutat klistra maskeringstape på väggen.

Min mamma

...ringde idag från Italien där de hyr hus under semestern. När jag berättade om kaffebryggaren frågade hon två saker.
"Men hur kunde du slå ner den?" Bra fråga va? För om jag visste hade jag så klart inte gjort det...

"Blev C arg?" Bara för att han inte fick kaffe... och för att han trodde att jag skadat mig.

Undrar egentligen vad min mamma tror om mig... och om mig och C...

Saker som lever farligt

Den här dagen har i alla fall börjat lite bättre än gårdagen. Hittills har bara ett enda litet glas gått i kras. Genomskinliga glas fyllda med vatten i närheten av bordskanten får liksom skylla sig själva. Deras öde är förutbestämt de kommer obönhörligen att bli omkullknuffade av katastrofområdet Ella.

Å andra sidan kan man ju se det hela lite positivt, vi kan numer se fram emot ett ständigt behov av förnyelse på porslins och glasfronten vilket inte många andra kan med gott samvete.

Saker som åker ner, välter, går i kras är egentligen inte helt ovanligt hos oss. Jag har inte riktigt lärt mig att hålla armar och händer inom synhåll eller vad det nu beror på. Egentligen är det inte mycket att orda om utan bara att leva med, fast när det blir riktiga stim av sönderslagna och utvälta saker som igår och idag kan jag bli lite irriterad, eller snarare uppgiven... eller allt på en och samma gång. Då kan jag känna för att bara rycka på axlarna och sätta mig ner i ett hörn och aldrig röra mig därifrån igen.

Inte är jag speciellt förtjust i väggar som hoppar fram eller flyttar sig när jag går förbi heller. Idag ilsknade jag till ordentligt när den där väggen som jag brukar bråka med gav sig på mig ovanligt hårt. Jag har lite svårt att bedöma avstånd, speciellt när saker i bakgrunden har samma färg som i förgrunden och inte är jag speciellt uppmärksam heller här hemma, eller inte tillräckligt tydligen. Av den anledningen ska vi nu faktiskt ge oss iväg till färgaffären idag och hitta en fin kontrastfärg att måla den där väggen i. En färg som förhoppningsvis matchar soffan... fast inte för mycket...

Förmodligen åker vi förbi Duka eller Coop eller något annat ställe där de säljer glas, kanske kan jag hjälpa dem med omsättningen där med... Inte genom att köpa glas utan genom att ha sönder dem.

Halvbra torsdag

Igår var nog delvis en sådan där dag som man bara egentligen ska glömma, fast bara fläckvis. Den började illa, blev bättre och slutade sisådär.

Igår morse gick jag upp ganska tidigt och satte på en kopp kaffe till mig. Jag kan ju meddela att varken C eller jag fick någon morgonkaffe för kaffekokaren... den är ett minne blott.

Den har stått på samma plats så länge jag känt C, den har skött sitt jobb bra och kokat gott kaffe till oss men på något märkligt sätt slutade den sitt liv genom att plötsligt ligga på golvet, omgiven av en kaffepöl och en massa glaskross. Det hela skedde med ett väldigt brak, så stort att den stackars sovande mannen vaknade med ett ryck, rusade upp och undrade om jag hade slagit ihjäl mig själv... "nej älskling, det är värre än så, det är kaffekokaren jag slagit ihjäl".

Därefter var inte älsklingen på gott humör på ett bra tag. Inte så att han sörjde den gamla kaffekokaren utan mer som så att han inte är en trevlig människa på morgonen och i synnerhet inte när han inte får sitt morgonkaffe i samma ögonblick som han öppnar ögonen.

Till frukost dukade jag fram, bland annat, ett helt nytt paket Tropicana apelsinjuice. Den är också ett minne blott och inte mycket av innehållet hamnade i våra magar. Och du kan säkert lista ut att även här heter orsaken ELLA.

Som om inte det hade varit nog så gav jag mig givetvis på den stackars oskyldiga tvätten och tvättmaskinen. Närmare bestämt min vittvätt mestadels bestående av underkläder och vita toppar och någon enstaka vit skjorta tillhörande maken. I alla fall var jag övertygad om att det var så det var och ägnade inte den (vad jag trodde var) färdigsorterade tvätten någon större tanke. Slängde in den i maskinen bara och startade den. Blir du förvånad om jag talar om att den färdigtvättade tvätten som jag plockade ur maskinen var betydligt mer motbjudande än den smutsiga? I alla fall sett till färgen... C:s enda kommentar till detta var "vad bra då kan vi åka och handla underkläder till dig idag", och han lät ungefär som barn låter inför utsikten att åka till en godisaffär.

Efter de missödena insåg vi nog att det var dags att åka hemifrån. Picknick och badkläder packades (utan fler missöden) och så åkte vi till den där sjön som jag tycker så mycket om, som jag berättat om tidigare. Där stannade vi tills molnen kom och sedan åkte vi och handlade. Underkläder, kaffebryggare och så en sväng till IKEA när vi ändå var i farten. Ganska så trevligt men ganska så jobbigt trots att det inte var så värst mycket folk någonstans. Vi var hemma vid niotiden och då var jag som sagt ganska slut.

Nu önskar jag alla en riktigt bra dag!

Jag ska bara skriva tre rader

Det har varit en lång dag och jag är helt slut. Både fysiskt och psykiskt.

Jag måste bara få skriva tre rader (mer får det inte bli för C nu för han tyckte jag borde lagt mig för en timme sedan istället för att sitta med datorn i knäet).

Första raden: Jag är så stolt över att jag blivit ”tagen” av både Maria och Anki. Nu kan jag ”ta” hela åtta bloggar! Hur jag nu ska välja ut dem… (får bli imorgon).

Andra raden: Tack snälla för alla snälla kommentarer om novellen! Jag blir ju alldeles rörd. Men jag måste säga, tanken har aldrig varit att den skulle bli mer än mina fantasier för byrålådan eller datorn. Anledningen att jag skriver den är helt personlig och privat och bara ännu ett sätt att bearbeta tankarna på ett annat vis än jag brukar. Visserligen är det en utmaning att skriva på det här sättet men främst är det för att jag behöver det för min egen sinnesro, inte för något annat. Därmed inte sagt att jag inte känner mig en smula högfärdig av alla gulliga kommentarer.

Tredje raden: Oj… jag hade visst inget mer att tillägga. Eller så har jag glömt vad det var jag hade att säga. Återkommer imorgon med en rapport från denna dag.

Natti natti till er alla. Speciellt till alla er underbara bloggvänner som brytt er om att kommentera och läsa.

Here goes nothing

...eller den så kallade novellen, del ett.

(Uppdaterat med en ny inledning, 27/7)

-------
Sommaren höll sakta på att dö. Trots de varma dagarna kunde man ana hösten som sakta närmade sig. Trädens grönska var inte så klar längre utan mer jordnära, himlens blåa färg lyste inte så starkt och till och med solens strålar kändes mer avlägsna, nästan som om de var på väg bort, till ett annat land.

Snart skulle träden på andra sidan sjön färgas i höstens tusen nyanser av rött, gult och brunt och trots de vackra färgerna skulle hon önska sig bort, det visste hon redan nu. Hösten var helt enkelt inte hennes årstid.

Hon hade aldrig älskat de vindpinade kvällarna då regnet vräkte ned utanför och människorna ständigt tycktes streta i motvind mot en varmare plats. Utan att egentligen se varandra. Ointresserade av allt annat än att komma innanför dörrarna till hemmets lugna vrå. Till de tända ljusen och till värmen. Till nära och kära.

Däremot hade hon alltid älskat att tända levande ljus och släcka alla lampor. Sitta på vardagsrumsgolvets mjuka, varma ekparkett, med de doftande ljusen runt omkring sig och meditera, eller ligga i badkaret och lyssna på musik och låta tankarna fara fritt i stearinljusens behagliga milda sken. Det var så hon hämtade nya krafter. Ny energi som hon alltid tycktes behöva extra mycket av inför hösten och vintern då allt var så mycket mer hektiskt på jobbet än vid någon annan period och då det ständiga mörkret gjorde henne deppig och medveten om den kärlek som hon så innerligt saknade i livet, den sommar som flytt och tiden som aldrig skulle komma åter. Eller, det var så det varit. I år tycktes ensamheten och de fria tankarna allt annat än lockande och det varma milda levande ljuset snarare skrämmande.

Den här hösten skulle bli annorlunda. Det visste hon redan nu. Kanske skulle den bli den sista hösten. Den sista vintern. Hade hon tur… ja då skulle hon få uppleva en sista vår. Kanske. Plötsligt tycktes tankarna på kärlek vara orimliga och ologiska, så små och oviktiga. Nästan som från ett annat liv. För en annan människa. Den människan hon hade varit men som hon aldrig skulle bli igen. Ytlig och bortskämd av livets goda och ändå ständigt missnöjd, på jakt efter mer, bättre och större.

Hon hejdade sina tankar och sköt dem ifrån sig. Det var att gå steget för långt. Läkaren hade ju trots allt lovat henne att det mest troliga skulle vara att inget skulle förändras. Allt skulle förbli sig likt.

Problemet var bara det att allt redan hade förändrats.

De smygande förändringarna hade blivit allt mer tydliga. De hade trängt sig på sakta, nästan omärkligt, nästan som en tjuv om natten vars närvaro man inte märker förrän när man vaknar och ska ta på sig sitt älskade armbandsur, eller de där små örhängena man fått ärva av sin för länge sedan bortgångna och ack så saknade farmor. Då när man står där och iakttar deras tomma platser inser man plötsligt att en tjuv smugit omkring under natten. Skändat ens skyddade hem, rört sig på de mest privata och heliga av platser och stulit de mest värdefulla och oersättliga ägodelarna. En tjuv som tagit inte det som är mest värdefullt i pengar räknat utan i känslor räknat. En tjuv som tagit klockan som visserligen går att ersätta med en ny som fyller sin funktion lika bra, men en som som för alltid kommer att sakna de känslor och den värme som blotta åsynen av den gamla hade framkallat.

Hon hade observerat de smygande förändringarna en längre tid nu men i sin iver att behålla allt som det var förr så hade hon avfärdat dem som inbillning, som en slags hypokondri eller möjligen den typ av självupptagenhet som ensamstående människor ofta drabbas av. Som så många andra hade hon avfärdat de allvarligaste symptomen och istället oroat sig för den lätta sommarsnuvan som inte ville gå över och tånageln som missfärgats. Nu visste hon dock sanningen och sanningen gjorde henne rädd.

Sanningen gjorde ont.

Hon ville fly.

Hennes första tanke hade varit att ta bilen och göra som i sången, se var alla vägar tar slut eller kanske resa bort till andra sidan jordklotet, även om båda alternativen lät som dåliga klichéer. Men sedan hade det sunda förnuftet vaknat och kommit till hennes räddning. Allt som oftast skrek det sunda förnuftet högre än paniken som låg och pyrde inuti.

Det sunda förnuftet lyckades överrösta de irrationella tankarna och tvinga dem tillbaka ner i djupet av hjärtat där de strängt förbjöds att komma upp till ytan.

Det sunda förnuftet sa åt henne att blunda för sanningen, gömma huvudet i sanden och fortsätta att leva precis som förut. Inte tänka, inte känna… bara helt enkelt låtsas att allt var precis som det borde vara.

Det sunda förnuftet hade tvingat henne att gå förbi Apoteket utan att lösa ut recepten som låg hopskrynklade kvar i väskan där hon hade slängt ned dem i ren hysteri.

Det sunda förnuftet hindrade henne från att öppna kuvertet som legat och väntat på henne på hallgolvet en eftermiddag, och vars framsida pryddes av Landstingets logotyp, en symbol som skulle ha kunnat vara självaste djävulens…

Det sunda förnuftet ville göra allt för att skydda henne och låta henne leva kvar i den säkra lilla bubbla som blivit hennes verklighet.

Och hon behövde sin bubbla…

Inte än men snart skulle hon finna styrkan och modet att gå ur bubblan, gå in på Apoteket, öppna kuvertet.

Oftast hade det sunda förnuftet kontroll över hennes tankar och handlingar… Oftast… men inte kvällar som denna.

---

Fortsättning följer...

Ensamma tankar

Jag sitter här och funderar på ungefär tusen saker samtidigt.
Ute regnar det och C var tvungen att åka till jobbet under förmiddagen för att lösa någon akut kris. Märkligt hur lite intresserad jag är, jag som i vanliga fall med glädje hade följt med honom.

Jag har funderat på lite av varje.

På livet till exempel.

Någonstans där jag presenterade min blogg skrev jag att den handlar om livet när inte livet blev som det var tänkt att det skulle bli. Men frågan är om livet någonsin, för någon, blir som det var tänkt. För mig och många av mina läsare blev livet verkligen inte det vi drömt och planerat för. Jag tror att många av oss skulle slippa delar av sitt liv, ändra det, få tillbaka det som det var förr, innan allt blev som det inte skulle bli… Fast jag undrar jag om det finns någon enda person som helt ärligt kan säga att livet blivit exakt så som han eller hon drömt om att det skulle bli… jag menar även de av mina läsare som inte drabbats av något ”hemskt” utan ”bara” lever livet som det blev…

Jag antar att man kan göra tusen planer och ha miljoner önskningar men till sist så är det ändå inte så det blir. Till slut är det någon annan som beslutar, ger en förutsättningarna och sedan får man vackert ta emot och leva livet ändå. Trots att det inte blev som man trodde att det skulle bli. Trots att allt förändrats och man plötsligt finner sig i en situation som man inte kunnat drömma om i sina värsta mardrömmar ens… Som man verkligen inte vill befinna sig i. Som gör en arg och frustrerad och förbannad och… rent ut sagt vansinnigt ledsen.

Men man går vidare ändå. Det finns ju inget alternativ. Man fortsätter och tar emot de smällar man får… Och ställer sig upp trots att man kanske borde ligga kvar för det vore fan så mycket enklare. Men likt en mindre vetande ställer man sig upp och gör sig redo för nästa stora smäll som däckar en…

Det sägs att man alltid har ett val. I viss mån stämmer det. Man kan välja att deppa ihop och lägga sig ned och dö eller så kan man välja att göra det bästa av det man har. I viss mån har man inga valmöjligheter alls för det är få av oss som valt sin livssituation. Det har bara… blivit så. På gott eller ont. Någon annan har bestämt.

Vem? Gud? Ödet? Mohammed? Jesus?

Jag vet inte. Jag vet inte ens om det underlättar att tro på något av det där, kanske är det enklast att inte fråga varför och inte fundera för mycket över de planer man hade. I livet före…


Jag funderade också på den där frågan man ibland får eller ställer sig själv… inte den om ”vad skulle du göra om du vann x antal miljoner” utan den där om ”vad skulle du ändra på om du fick gå tillbaka och ändra på något i ditt liv”. Om jag fick göra om något, gå tillbaka och ha facit på hand… Jag har funderat en hel del på det, speciellt nu när den där första årsdagen är på väg i snabb takt.

Vad skulle du ändra på om du fick ändra på vad som helst i ditt liv, gå tillbaka, med facit på hand?


Sedan har jag också funderat på en betydligt mer världslig detalj. När vi var i Spanien satt jag och skrev en slags saga… Naturligtvis med stora delar sanning men ändå en saga. Ett försök till en novell. Jag är inte helt klar med den men jag sitter här och funderar på om jag ska våga lägga ut den här. Undrar vad som kan hända… Alla slutar läsa min blogg kanske? Jag får skämmas ihjäl?

Jag vet inte….

Nu ska jag sätta mig i soffan och fundera lite till, med en kopp kaffe och zappa lite mellan TV-kanalerna för sällskaps skull. Ensamhet är ganska behaglig ibland men det får inte bli för länge.

En trevlig fortsatt förmiddag önskar jag er alla!

PS… glöm inte att rösta…

En konstig dröm

Jag drömde så märkigt, att jag stod och sminkade mig med en liten liten målarpensel, en sådan där platt och smal som jag använde för att måla fina detaljer på en tavla, de där man köper på Panduro med orange borst. Jag målade inte på ögonskugga utan rouge och tänkte i drömmen att detta går inte, jag måste köpa en större borste...

Men jag fortsatte att "måla mig" och först blev jag alldeles röd och flammig och sedan vit. Men jag liksom såg det inte fast såg det ändå. Väldigt skumt.

Förresten, apropå något helt annat. Ni säger väl till om min blogg ser konstig ut? Anne-Maj sa att den gjorde det.

En skön dag önskar jag er alla nu, med mycket solsken!

O-oberoende

Det blev i alla fall en tur till shoppingcentret och en klänning, en kjol, några toppar och två par skor inhandlades till mig.

En ganska tråkig eftermiddag blev det faktiskt för någonstans mellan bilen och H&M tappade jag liksom humöret. Visst är C duktig på att guida och beskriva men… Och visst älskar jag honom, och visst är jag oändligt tacksam över att han ställer upp… men… jag blir så förbannat frustrerad över att han måste. Att jag inte längre klarar mig utan hans guidning och beskrivningar.

Jag har levt större delen av mitt vuxna liv ensam, jag är van vid att handla kläder själv, välja vilka skor jag ska ha till, jag är van vid att göra det när jag vill och vart jag vill. Jag är van vid att hoppa in i bilen och köra dit jag vill, träffa den jag vill och göra precis det som faller mig in… när det faller mig in. Jag är van vid att klara mig själv!

Det mesta av det där klarar jag inte längre, jag måste be om h j ä l p… detta förhatliga ord som gör mig till en svag person som saknar all värde. Beroende. Värdelös. Osjälvständig.
Fy sjutton vad jag hatar att vara det…

Jag vill kunna ta bilen till närmaste stad, gå in på vilken affär som helst och köpa det som faller mig i smaken. Jag vill kunna välja när jag vill ha med smakråd och bestämma själv när jag vill lita på hans eller hennes smak… Jag vill kunna gå till matbutiken och köpa matvaror, jag vill… göra det som faller mig in när det faller mig in. Själv. Ensam om jag så väljer.

Jag vill ha mitt gamla liv tillbaka. Mitt oberoende, min självständighet, mitt vuxenvärde… Mitt värde som en självständig person.

Jag hatar detta beroende och allt vad det innebär!

Hatar, hatar, hatar...

Och det värsta av allt, det som gör mig till en än sämre människa är att jag avundas alla som kan göra allt det där som jag inte längre kan själv...

Många planer hade vi...

Vilken konstig dag det blev. Eller snarare vilken konstig dag det är för dagen har bara kommit halvvägs.

Vi har varit på väg hela dagen, utan att komma någon vart. Ungefär klockan…

Först skulle vi åka och shoppa för det regnade sådär riktigt mycket så att allt bara försvann i en grå sörja och för att jag faktiskt behöver nya kläder… C skulle förmodligen inte hålla med om att jag behöver, han tycker att jag har en massa snyggt i garderoben men… alltså… karlar… De förstår bara inte att man kan ha tre par vita skor utan att för den saken ha de exakt rätta vita skorna, samma sak med kläder…

Däremot får jag lov att erkänna, och förvånas över, att han faktiskt är den bästa att handla kläder och skor med. Bättre än mina väninnor märkligt nog. Han har ett sätt som är sådär förödande ärligt så att när han säger att något sitter bra eller är snyggt så måste jag tro på det… dessutom, så vitt jag kan bedöma, så verkar vi tycka ganska lika om vad som faktiskt är snyggt… Något som jag är oändligt lättad över för jag behöver hans smak mer och mer.

Men det är klart, allt blir ju inte rätt, som till exempel den där klänningen i Spanien som han gillade så mycket och som jag hatade så mycket så fort han förtydligade vissa detaljer. Han är duktig på att förtydliga detaljer för mig tack och lov.

Men vi kom inte iväg till shoppingen för när vi äntligen var färdiga att åka sken solen ute och inte vill vi vara inomhus om det är vackert väder. Det blev alltså till att vända i dörren och packa picknickkorg. Fast så fort den var färdigpackad och vi höll på att kliva in i bilen såg vi de stora svarta molnen som tornade upp sig lite längre bort och faktiskt så frös vi båda lite. Ut med picknickkorgen, in med den i poolhuset och så fick vi fika där, medan regnet smattrade mot taket.

Nu är vädret mitt i mellan, varken regn eller sol men jag tror att vi tappat orken för några fler aktiviteter. Kanske åker vi till mina föräldrar lite senare och vattnar blommorna… eller till färgaffären för det finns några väggar kvar att måla här som inte blev målade innan jag flyttade in.

Hoppas att du har en soligare dag en vi.

Och så du… glöm inte att rösta *pekar på inlägget nedan*.

Bloggregistret

Nu har vi pysslat med mer bloggfinesser. Så jag hoppas att ni tänker rösta på mig???

Måndagssvammel

Igår strejkade jag. Märktes det? Var det någon som saknade mina svamliga inlägg här?
Nepp… tänkte väl det.

Dels var jag sur i största allmänhet över allt strul med teknik och tillgänglighet och annat och dels så hade vi underbart väder och passade på att lapa lite sol innan barnen åkte hem. Inte för att sollapandet leder till någon resultat, jag tror jag har nått min maxnivå av brunhet nu. Fast det är skönt att ligga i solen… om jag bortser från rinnande ögon och annat smått o gott som jag inte ska plåga någon med nu.

Det känns lite tomt nu efter barnen måste jag erkänna. Undrar om det var därför som jag vaknade i gökottan och inte kunde somna om… eller om det möjligen har med den där lilla olustkänslan som gjorde entré i lördags när jag upptäckte det där med spamfiltren. Det är ju inte så att det kommer oväntat men… eller det borde inte göra det men… det gör det. Det känns inte så kul och det väcker så klart en massa tankar och funderingar som jag hade trott att jag skulle få slippa till åtminstone nästa besök i slutet av augusti.

På ett sätt önskar jag att jag kunde ringa doktorn idag och höra vad hon säger om det hela redan idag. Samtidigt vet jag att det är fullständigt onödigt för hon kan ändå inte säga något telefonledes och även om hon kan det så blir det ju inte bättre av det… dessutom har hon med största sannolikhet semester…

Det slog mig idag, vid femtiden när jag vaknade, att nästa gång jag besöker henne så är det nästan på årsdagen av mitt livs första besök hos en ögonläkare någonsin. Jag slogs av alla minnen och känslor som jag så väl kommer ihåg från den dagen. Och så doktorn som nästan lite raljerande sa att jag absolut inte behövde oroa mig, att jag garanterat aldrig kommer att behöva en vit käpp… När jag tänker på det så blir jag så… arg, så frustrerad, så… fylld av ordet varför… Varför blev det som det blev och inte som han trodde att det skulle bli? Varför jag? Varför nu? Varför DETTA av allt?

Jag måste sluta tänka på detta, sluta gå tillbaka för då drunknar jag i alla minnen…
Jag brukar kunna låta bli att tänka på ordet varför för det leder ingenstans, det är en fråga som inte har några svar, hur jag än granskar mig själv. Frågor utan svar bidrar inte till något…

Förresten…
Jag insåg nu när jag läste kommentarer och mail att jag kanske var lite kryptisk med mitt förra inlägg, jag skrev något om att det kanske kan bli bättre detta med att jag inte kan läsa spamfiltren och att det i så fall hänger samman med det där lilla orosmolnet… som i och försig inte är så litet för mig… Hur som helst har det att göra med att när man genomgår sådana operationer som jag har gjort så är risken ganska stor, eller om det till och med händer alltid, att man utvecklar grå starr. Jag har redan fått det på det ena ögat som jag ändå inte ser med och doktorn sa att det förmodligen även är på väg på det andra. Det är däremot något som kan botas relativt lätt...

Blogg.se och andra kommentarer

Det här inlägget hör inte till de glada och sväva-på-molnen-efter-semestern som jag egentligen borde skriva idag. Det är faktiskt ett lite ledset inlägg från en lite deppig Ella. Inte från en lat en, så som jag trodde i morses, eller ens från en vars hjärna fortfarande är på semester… För det skulle man annars kunna tro är orsaken till alla försvunna kommentarer och otydbara spamskydd…

Jag har ju skrivit om det förut, att de där spamskydden som blogg.se har ger mig vissa problem. Det är inget nytt antar jag för någon som regelbundet besöker mig. Hittills har jag dock lyckats klura ut vad det står efter några gissningar. Tyvärr har jag i kväll tvingats inse att det är slut med det nu.

Det känns ganska trist. Jag vet att det har varit på väg länge men jag hade hoppats på att det inte skulle hända än. Kanske har det med det där orosmolnet doktorn berättade om sist att göra, i så fall kan det bli bättre igen så småningom…om jag har tur. Kanske är det bara ännu ett naturligt steg i utvecklingen av min sjukdom. Hur det än är så är det tråkigt. Och lite skrämmande att det har förändrats så mycket på drygt en vecka som jag varit borta från bloggen.

Jag vill i alla fall att ni ska veta att jag kommer att fortsätta att läsa alla er som bloggar på blogg.se, men jag kommer inte att kommentera speciellt ofta. Jag vet att jag kan be C om hjälp, han ställer gärna upp och gormar aldrig. Tvärt om… men… jag behöver hans och andras hjälp ofta nog och det gör inga mirakel direkt för självförtroendet som det är…

Bloggagratis.se och de andra som inte har lyssna-funktion eller ”alt-text” är inte helt enkla heller numera. Det är förmodligen därför mina kommentarer försvinner då och då.

Tänk om alla mina bloggvänner kunde blogga på blogger.com… eller om de andra verktygen kunde anamma bloggers lösning för spanskydd…


Ska jag vara helt ärlig så retar detta mig på fler än ett sätt. Dels är det som sagt ytterligare en milstolpe som passeras så att säga och ännu en orsak till oro… (och jag har inget sagt till C ens).

Dels så blir jag lite irriterad över att bli utestängd från att göra sådant som jag borde kunna göra, som det finns tekniska lösningar för. Jag uppskattar inte alls att få samma status som ett spam och det gör mig lite lätt förbannad faktiskt. Det känns lite… orättvist. Ju mer jag tänker på det desto argare blir jag.

Vilken tragedi!

Nu ska jag skriva något elakt. Får jag det? Något riktigt gnälligt, missunnsamt, bittert och… ja helt enkelt elakt. Och jag tänker inte vara snäll det minsta lilla den här gången så om du inte vill läsa elaka bitterheter så skippa resten.

På min nyhetsrunda kunde jag inte låta bli att läsa om kvinnan som ”Miste synen efter bungy-jump-hopp på 45 meter” som DN skriver om.

Ja så står det i rubriken.

Därefter står det att hon miste synen på ena ögat, och slutligen att hon efter operation återfått synen till 80%.

Jag ska börja med att skriva att ja, jag förstår visst nyheten i sig. Det är säkert medicinskt intressant att veta att något sådant kan inträffa så visst… men…

När jag läser rubriken så skriker det ”TRAGEDI”.
Kvinna blev blind efter bungy-jump.

Så hemskt, så fruktansvärt. Sedan läser jag resten.
Hon miste synen på ena ögat. Sedan fick hon tillbaka 80% av den förlorade synen… och det visade sig att det bidde inte ens en tumme…

Vilket jag absolut inte missunnar henne!

Hon klarade sig med förskräckelsen, så bra, jag är verkligen glad för det!

Men… jag kan inte låta bli att vara elak, och bitter, och… avundsjuk för… jag skulle med glädje mista synen på ett öga och behålla synen på helt på det andra. Jag kan nästan inte ens längre föreställa mig hur fantastiskt det skulle vara, att bara vara blind på ett öga. Det skulle absolut inte leda till några tragiska tidningsrubriker… Att sedan dessutom få tillbaka 80% av synen och alltså bara har 20% nedsättning på ETT öga… wow…

Men vad jag kanske egentligen menar mest av allt är återigen tidningarnas värdering av nyheten. Någon mister tillfälligt synen på ett öga och det skriks ”tragedi” i rubrikerna medan andra har hemska sjukdomar som leder till betydligt allvarligare funktionshinder och ingen bryr sig ett enda smack… inte för att det skulle vara speciellt intressant att läsa om det i media, det är inte det jag menar. Jag menar bara att de personliga tragediernas omfattning sällan stämmer överens med det som värderas av nyheter. Eller så menar jag bara att jag blir lite trött på dessa tårdrypande tragedirubriker som sedan visar sig sakna allt innehåll. Det hade varit tragiskt om hon verkligen hade mist synen, så som rubriken förespegar, men nu gjorde hon inte det och hela artikeln är egentligen en slags "inte-nyhet" därmed.

Morgontankar

Det finns inget som tidiga morgnar för att hinna i kapp med sina bloggbesök. När alla sover som godast tar jag fram datorn och ligger i sängen och surfar runt. Det är ganska trevligt faktiskt. C är så svårväckt att han inte vaknar av mitt tangentbordsknatter och Nisse har jag i en hörlur i örat.

Idag har jag hunnit besöka alla och läsa i kapp. Tyvärr är jag nog för trött för mina kommentarer verkar med en väldig fart försvinna ut i cyberrymden utan att någonsin registreras. Eller så stupar det på de där dumma spamguarden vissa bloggar har. Jag återkommer till er alla i kväll tror jag, jag kanske är piggare då.

Tänk vad mycket det är som hänt hos er medan jag varit borta. Man skulle ju kunna tro att jag varit borta en månad! Jag blir minst sagt arg när jag läser om elaka påhopp och dumma kommentarer som vissa verkar få. Jag förstår mig inte på människor som tycks finna nöje i att såra andra och göra andra ledsna. Att man bloggar och vad man skriver i sin blogg och hur ofta är väl ändå upp till var och en??? Finns det inget bättre att lägga sin energi på än att klaga på sådant?

Vad har hänt med uttrycket ”låt var och en bli salig på sitt”? Eller ”Leva och låta leva?” För strängt taget angår det faktiskt ingen hur ofta jag eller någon annan bloggar eller vad vi bloggar om!

Sedan har jag läst andra tråkigheter och ledsna tankar på andra ställen. Dem ska jag också kommentera ikväll när jag hunnit tänka efter lite bättre och kan posta kommentarer utan att de försvinner bort. Det måste vara semestern som gjort mig lat och ovan…

Nu önskar jag alla en riktigt solig dag. Här skiner solen, men var är värmen? Det är ju kallt ute!

Hemma igen

Jag hann precis börja gå runt till alla när min dator lade av. Just nu är den igång så jag hoppas att det går att lägga ut detta ikväll, men man vet aldrig. Den får bara inte lägga av för gott för jag står inte ut en dag till utan den.

Hemresan gick riktigt snabbt, snabbare och betydligt smidigare än resan ner. Det kan förstås bero lite på att jag nu faktiskt kan gå utan kryckor helt! Yippie! Fast jag ska ärligt erkänna att knäet inte är helt som vanligt än men på god väg ( i alla fall tänker jag tro det).

Det är på ett sätt ganska behagligt att vara hemma igen, att få sova i sin egen säng och vara bland sina egna saker slår faktiskt det mesta, hur bra det än varit borta. Däremot känns de lite dryga 20 graderna och det matta solskenet som mötte oss ganska så svalt och deppigt. Inte heller är det speciellt kul att packa upp allt man har med sig hem i form av smutstvätt och annat som behöver plockas iordning på.

Det känns utan tvekan som att komma hem till den mindre roliga vardagen…

Barnen åker hem till sin mamma på söndag. Det är inte så kul det heller även om jag självklart skulle ljuga om jag påstod att jag inte ser fram emot en veckas semester på egen hand med C.

Detta med att vara ”mamma” på heltid så länge som det har varit nu känns… konstigt faktiskt. Självklart gör jag inte anspråk på att vara mamma av något slag till dem men ändå så har det funnits gott om tillfällen de här veckorna då jag faktiskt känt mig som en mamma med allt vad det innebär. På något märkligt sätt har jag gått från att vara pappans flickvän och barnens vän till något… mer… Fortfarande vän men mer som… vuxen, i egenskap av förälder. Det känns väldigt bra och jag tror att de känner likadant. Hoppas jag.

Men skrämmande…

Jag har alltid varit rädd för att någon ska tro att jag försöker vara mamma till dem, det kan jag inte vara, men samtidigt så vore det märkligt om jag inte tog ansvar i egenskap av vuxen… eller?

Knepigt det där, och som sagt skrämmande… för jag inser ju att jag inte ska ge mig på att vara något annat än den jag är, men samtidigt så har det ibland under den här veckan känts som om jag borde vara mer… ”mammalik”. Vi har ju trots allt levt ett ganska intensivt familjeliv. Och samtidigt är jag rädd för att gå över gränsen och försöka vara något som varken de eller C vill att jag ska vara, en slags mamma när mamma inte är där…

En annan del i det hela är att jag samtidigt ibland nästan känt mig som ett barn själv. Och den känslan är allt annat än behaglig. Så beroende av andra som jag varit under den här semestern har jag nog aldrig varit förr… möjligen som barn. Men jag ska inte skriva om det just nu för det har varit en underbar semester och jag tänker inte tänka på de delar som inte var perfekta. Inte just nu i alla fall…

Just nu ska jag bara njuta av minnena och flyga på små moln och försöka att inte känna den där känslan av saknad och slut som jag alltid känner efter en härlig semester.

Och så ska jag stupa i säng…

Spanienrapport 2

Tiden bara försvann och nu är snart semestern slut i detta heta, soldränkta paradis. Det känns lite vemodigt. På fredag åker vi hem och det återstår egentligen bara en endaste liten heldag kvar att njuta av. Hittills har vi fyllt våra dagar med sol, bad, salt och sand blandat med utflykter och andra äventyr. Barnen har stupat i säng och slocknat utan någon som helst övertalning för så fulla har våra dagar varit. Vi ska inte prata om mig för jag kommer säkert att behöva ett antal veckor innan jag slutar känna mig totalt utmattad.

Tänk att jag trodde jag förstod varför man behöver vila upp sig efter sin semester, men pyttsan, den sortens trötthet man känner efter en vecka med party på nätterna och sandstrand på dagarna är inget emot den trötthet som kommer efter hela dagar med bad, utflykter och shopping. Fast jag ska inte klaga, missuppfatta mig inte för vi har haft det underbart och åtminstone varannan dag har vi tillbringat i lugn på stranden eller vid poolen så att vi hunnit ta igen oss. Eller ja… snarare jag då… för det är som vanligt bara jag som behöver mer lugn än jag tror att jag behöver, eller vill kännas vid att jag behöver.

Jag hade faktiskt ingen aning om att man kan göra så mycket häromkring. Att det finns så mycket vackert att se och så mycket kul att göra, speciellt för barnen (tack Monika för tipsen). Här i stan finns det till exempel en liten vattenpark eller vad man ska kalla det, ett sommarland i miniatyr (som jag faktiskt fick slippa att åka med till). I Benidorm som ligger ungefär en timme med bil härifrån finns ett enormt theme-park som heter Terra Mitica med massor med vattenåkattraktioner och floomride som heter duga. Där finns också ett större vattenland och längre bort, norr om Benidorm ligger Valencia med ett helt otroligt akvarium där alla värdens hav finns representerade. Behöver jag säga att barnen älskade allt det där? För att inte tala om kustvägen till Valencia! Wow säger till och med jag som säkert inte hade hälften så stor behållning av utsikten som alla andra.

För egen del, om jag ska vara helt ärlig, så föredrog jag nog dagarna på stranden eller vid poolen, eller igår, när vi var i La Manga som betyder Armen. La Manga del mar menor, är armen som sticker ut i lilla havet (om jag översätter rätt) och bildar en underbar lagun med varmt, stilla vatten. Så stilla att till och med jag vågade bada. Äntligen! Till min stora sorg har jag nämligen inte vågat mig på att bada i havet på vår vanliga sandstrand för trots att det är långgrunt och helt underbart så är det också ständigt dränkt av halvmeter till meterhöga vågor och ska man ge sig in så bör man vara stabilare på benen än jag och jag har helt enkelt inte vågat ta risken. Inte för att C ens hade tillåtit mig tror jag… Så mitt havsbadande har inskränkt sig till att doppa tårna och längta… Men som sagt, igår tog jag mitt första bad i Medelhavet och tro mig, den här gången var det mig de fick tjata på för att jag skulle komma upp och inte barnen…

Tänk om vi ändå hade nappat på det tipset lite tidigare, då hade vi åkt dit ett antal gånger till. Men imorgon bär det iväg dit igen, trots att det är en bit att åka. För sista gången. Det känns lite tråkigt… eller snarare mycket tråkigt.

Jag har faktiskt hunnit tänka en hel del också. Och skriva ner en stor del av tankarna med, fast i min egen dator då. Kanske kommer en del av allt svammel och alla tankar hamna här så småningom.

I vanliga fall… eller, nej, fel… detta är ju vanliga fall nu även om jag inte gillar läget när det gäller en viss detalj. Men… i livet före skulle jag kanske skriva, så var jag aldrig så kreativ som på somrarna, och under semestrarna. Det var då jag kom på tusen idéer till tusen projekt varav åtminstone några genomfördes på hösten. Det kunde vara målning, foto… ja allt möjligt mer eller mindre tokigt. Förra sommaren bestämde jag mig visst för att börja med scrapbooking… se så bra det gick… Men vad jag skulle skriva var egentligen att märkligt nog är min hjärna fortfarande överaktiv när det gäller att tänka ut kreativa projekt just på sommaren och idéerna har formligen studsat upp ur huvudet även i nu. De flesta är förstås inte riktigt realistiska eller genomförbara men så har det ju alltid varit, däremot kom jag på några som jag kommer att testa när jag kommer hem. Några som har med bloggen att göra. Det känns faktiskt riktigt bra.

Även knäet börjar kännas bättre och bättre. Jag har till och med börjat lämna kryckan hemma helt ibland. Vattengymnastiken och värmen gjorde nog sitt till skulle jag tro. Fast jag misstänker att min solbränna ser aningens knepig ut men det får väl bli byxor eller långa kjolar ett tag framöver sedan…

Nej, nu ska jag sluta svamla. Om inte förr så på lördag lär jag vara tillbaka här, och då SKA jag läsa hos alla och svara på kommentarer och göra allt det där som jag skanat. Till dess önskar jag dig riktigt varma och sköna dagar.

(Nu ber jag C att publicera, förlåt att jag inte kan läsa hos er eller svara på kommentarerna men det får bli när jag kommer hem)

Spanienrapport 1

Å det känns som om jag varit borta en evighet från bloggen. Jag har verkligen saknat den. Det är helt klart att jag har ett litet beroende... eller hur? Jag menar två dagar utan borde man klara...

Jag har faktiskt skrivit en hel del men det är i min egen dator och den har vi fprtfarande inte klarat av att koppla till det här trådlösa bredbandet så just nu skriver jag på husets dator (så ursäkta tryckfelen). C har lovat att publicera åt mig. Att jag inte kan använda min egn dator betyder förstås att jag inte kan läsa era kommentarer eller läsa bloggar vilket inte är ett litet problem kan jag meddela. Men jag tänker sätta C i arbete så fort det blir en sekund över. Hittills har vi haft fullt upp med att upptäcka, bada, shoppa och sola och när vi var klara med det var det ingen av oss som orkade att göra annat än slockna i värmen. Det ÄR varmt här!

Hur som helst så har jag ont om tid så detta blir bara en snabb rapport.

Resan hit gick faktiskt riktigt bra trots min oro. Det är lite annorlunda att resa med två förväntansfulla barn än jag är van vid. Dessutom har det sina fördelar att det ena barnen är en flicka och gärna följer med in på toaletten med mig till exempel. Jag måste också, motvilligt, erkänna att jag hade vissa fördelar av den där hemska kryckan. Det är nästan så att jag är aningens överväldigad av hur vänliga och tillmötesgående alla blev helt plötsligt. På planet fixade de till och med platser med bättre benutrymme åt oss fast vi inte hade bokat eller ens bett om det. Det imponerade faktiskt på mig. Det enda jag blev aningens irriterad över var flygvärdinnan på det spanska planet som envisades med att låtsas som jag inte bara var synskadad utan även döv och stum och ställde alla frågor till mig genom C. Inte ens när jag svarade C (på engelska) och han upprepade mitt svar slutade hon...

Annars var det som sagt en bra resa men det tog tid innan vi var framme i Torrevieja som den här orten heter. Vi var framme vid tolvsnåret på natten men då var alla så sugna på att bada så att vi genast hoppade i polen. Huset vi har fått hyra ligger inte i ett av de där områdena där alla hus ser likadana ut och som är byggt för turister, utan i ett äldre område som ser ut att vara ett vanligt spanskt villaoområde. Utifrån ser huset inte mycket ut, gammalt och överväxt av grönska men inuti är det jättefräscht och ljust och inrett som ett hus hemma i Sverige med alla bekvämligheter, inklusive diskmaskin. Som väl är finns det till och med luftkonditionering för det är fruktansvärt vamt här, hela dagen. Tomten är liten och nästan helt stenlagd och polen är också oytteliten men vattnet är alldeles lagom varmt och det räcker precis för oss. Barnen skuttar och hoppar i och ur som om deras energi aldrig skulle ta slut medan det är ett mindre projekt för mig att ta mig i och ur...

Igår sov vi länge, åt frukost ute, åkte och shoppade på en stormarknad där jag förra året säkert med glädje hade gått runt hela dagen och tittat, tagit och kännt på alla varor. Det finns inget så roligt som att upptäcka en massa nya saker utomlands, men igår blev jag bara trött, och det blixtsnabbt. Men de andra tyckte det var lika roligt som jag skulle tyckt... Så vi blev kvar en lååång stund. Efteråt blev det lång siesta och mera bad i poolen och middag på altanen. Det är helt fantastiskt att kunna sitta ute till sent på kvällen, visserligen är det mörkt men nattens alla ljud är så annorlunda här och det är så roligt att lyssna på dem, liksom dofterna... Hmmmm. Det dofter fantastiskt av alla blommor, av saltvatten, alltiohopa mixat i den tunga varma fuktiga luften. Fast fukten gör ju inga mirakel för håret kan jag meddela, det är alldeles frissigt och lockigt hela tiden...

Idag ska vi upptäcka badstranden alldeles strax. Det lär finnas en lång sandstrand inte allt för långt härifrån och en ännu längre och bättre en lite längre bit härifrån. Den ska enligt uppgift vara bättre och lite lugnare så det blir nog den i satsar på. Ska bli spännande att se hur det verkar och hur det funkar med sand öerallt...

Nu ska jag be C publicera.

Jag önskar dig en helt underbar dag!

Resfeber och allmänt svammel

Okej… jag erkänner.
Jag har resfeber!

Förmodligen för första gången i mitt liv. Jag tror faktiskt jag kan säga helt ärligt att jag aldrig haft det förr… men nu… Himmel! Jag kommer inte sova en blund i natt. Fy sjutton… Jag har inte bara resfeber, jag är liksom… lite rädd…

I vanliga fall brukar jag faktiskt barnsligt nog alltid se fram emot själva flygresan nästan lika mycket som semestern. Det är en del av semestern och ibland en riktigt trevlig del. Fylld av förväntan, med hela den långa (eller korta) frånvaron framför sig. En ganska härlig känsla… men nu… Puh… jag skulle vilja vrida fram tiden och vara framme imorgon…Det känns som ett enda stort mörker hela morgondagen. Tusen frågetecken. Vad ska jag ha på mig, hur blir det på flygplatsen, på flyget, bilen, bilresan, barnen, huset…

Huset… Himmel. Ett helt nytt ställe att lära känna och hitta i.

Missförstå mig inte, jag ser verkligen fram emot detta, med viss tvekan visserligen, men ändå, jag tror faktiskt att det kommer bli så bra som en semester kan bli under omständigheterna. Men det utesluter ju inte att jag är nervös ändå…

Dessutom har jag gjort något… riktigt pinsamt. Eller kommer att göra. Eller hur jag ska uttrycka det. Om jag ens ska skriva det här för egentligen är det så dumt…

Hur som, så här är det. När jag först skadade knäet så erbjöd sig syncentralen att låna ut ett par vita kryckor till mig. Jag blev helt och fullständigt anti. Absolut absolut inte! Hellre dör jag. Det är ju sådant som gamla gubbar använder. INTE JAG!

Hm… Behöver jag säga mer? Efter lite fundering, eller snarare en hel del och ett antal ledande frågor från C så bestämde jag idag att i alla fall prova nu. Jag menar, på flygplatser och andra ställen där det kommer att vara mycket folk så kanske det kan vara skönt att veta att ingen förväntar sig att jag ska se dem. Jag har bestämt mig för att bara använda en krycka för det tror jag att jag klarar mig med nu, på det sättet får jag en hand ledig att hålla tag i C:s armbåge med, men det kanske inte räcker där det är mycket folk som alla har bråttom eller letar efter rätt gate eller annat… Jag vet hur det var när vi var i Rom och jag hade glömt min käpp hemma, det var fläckvis ganska obehagligt. Jag kan tänka mig att det kanske blir lika obehagligt när jag dessutom inte är riktigt okej i knäet än… Men. Det bär mig verkligen emot. Jag menar, jag hatar ju den vita käppen ganska intensivt men jag använder den… detta är ju liksom tusen gånger värre.

Å… du kommer bara tycka att jag är dum nu men för mig känns detta… Pinsamt. Minst sagt. Ungefär som när man är 18 år, på sin första bal och upptäcker att man just fått sin mens och har en röd fläck på klänningen. Jag är ganska säker på att det inte skulle kännas mer pinsamt. Faktum är att jag säkert skulle välja det istället för en vit krycka. Jag lovar…

Fast ibland är det så att man får väga det onda mot det goda och i det här fallet kanske det som är bra är bättre än det som är dåligt.

Näpp… nu måste jag försöka sova. Vi ska upp tidigt, till och med för att vara mig. Vi får se om jag hör av mig imorgon.

Kram till er alla!

Nu vet vi!

Japp, äntligen är semesterplanerna färdiga och vi vet vad vi ska göra.!För det första ska vi strunta i mitt knäppa knä och allt annat som är knäppt på mig. För det andra ska vi flyga till solen!

Det blev en resa till slut. Inte en vanlig charter som vi hade tänkt utan svindyra flygbiljetter till Madrid. Där hyr vi bil och åker till Costa Blanca där en god vän till C:s föräldrar äger ett hus som står tomt och som vi får hyra. Det blir drygt en vecka i solen. Helt fantastiskt!

Jag hade nästan gett upp hoppet om att komma iväg och fasat för det samtidigt. Nu behöver jag kanske inte oroa mig fullt så mycket för huset har till och med en egen liten pool vilket givetvis underlättar för mig. Å andra sidan lär inget annat vara speciellt lättillgängligt men vad gör väl det? Dessutom finns det trådlöst bredband i huset! Helt otroligt… Jag ska ta med datorn så ni lär inte slippa mig ens de här dagarna för är det riktigt illa så sitter jag i skuggan av ett prasoll vid poolen och skriver medan de andra åker på diverse utflykter. Lyxigt va?

Men vi åker imorgon, så nu har jag tusen saker att ta tag i…

Ännu en lista

Här kommer ytterligare en liten lista som jag hittade hos Elisabeth.

Nämn tre saker i ditt hem som betyder mycket för dig.Det får inte vara levandevarelser.

Nu tycker jag det är svårt att välja tre saker. Jag vore nog inte jag om jag inte gjorde en lång utläggning innan jag svarade för jag menar, det finns saker som är viktiga för att jag behöver dem och så finns det saker som är viktiga för att det helt enkelt känns bra att ha dem. Som den där sköna soffan vi har i allrummet eller den där fina fondväggen eller gardinerna i köket. Jag gillar alla de sakerna för att jag tycker de är vackra…

Sedan finns det saker som betyder mycket, känslomässigt, som de där krukorna jag fick när jag och C förlovade oss, eller halsbandet jag fick på nyårsafton, eller min systemkamera som jag inte använder men som är förknippad med så många minnen från ett annat liv, eller fotoalbumen eller… Fast det blir ju många fler än tre saker.

Sedan finns det tre saker som jag bara inte klarar mig utan, min dator, min talande klocka och förstoringskameran och fickminnet och… även här finns många fler saker…

Så hur väljer man? En från varje kategori? Svår lista det där. Men här är ändå mina svar, efter mycket eftertanke:

1. Mina fotoalbum - kanske knepigt val av just mig men de är ändå en slags dubbel symbol för ett liv som inte längre finns, livet före.
2. Min förlovningsring - okej, den kanske inte bara finns i mitt hem men ofta nog. Den väljer jag för att den är en symbol för allt det vackra i mitt nya liv.
3. Min dator – som jag är fullständigt beroende av och som dessutom lite grann står för möjligheterna i den del av livet efter som jag helst skulle vilja slippa.


Nu skickar jag denna utmaning vidare till Maria, Christina, Isabelle, Rospinglan och Magalös. Och alla andra som orkar och vill och inte redan gjort den.

Nyshoppad

Nu har jag shoppat... utan att göra slut på en endaste krona eller ens flytta mig från soffan...

Nå ja, det är inte riktigt sant. Jag har, med hjälp av C som faktiskt har ganska sunda åsikter och vet nästan lika bra som jag själv vad jag behöver, skrivit en önskelista på saker jag kanske inte egentligen behöver men som vore ganska praktiska att ha.
Som till exempel de här:

Tror vi. Kan du gissa vad de är? (fuska inte genom att titta på Iris)

Men allra helst det här:

Jag har dessutom sett en ny sorts Nisse, en som får plats på ett USB-minne, hur praktiskt vore inte det när man åker bort? Då kan man blogga (hyfsat i alla fall) från en helt främmande dator... Wow säger jag bara.... (wow för något som var självklart för bara ett halvår sedan...)

Det är en lustig butik det där egentligen, av beskrivningen på sakerna så framgår det inte precis om de är bra eller inte och bilderna är inte speciellt bra om man ser dåligt men det är där Syncentralen kommer in. Jag ska ta upp mina önskemål med dem…

Jag kan inte fatta att allt ska behöva kosta så mycket, det är himla tur att man inte behöver stå för alla kostnader själv.

Uppdatering
Okej, jag ska berätta vad det är för saker.

Plastgrejerna överst är precis som Monica gissade, till strumpor. Man kanske kan använda dem att baka med också, som Angel föreslog, men det vore kanske synd… Jag har alltid varit en hopplös slarvmaja när det gäller strumpor så de där har jag faktiskt redan beställt. Egentligen tycker jag nog att de borde ingå i grundutrustningen för ett helt normalt hem, för jag behövde inte se speciellt dåligt för att gå i omaka sockar nästan jämnt… Vad tycker du?

Den lilla runda saken är precis vad den ser ut att vara, en ficklampa som ska kunna hängas på en nyckelknippa. Jag tänker att det kan vara behändigt att ha till vintern när jag ska hitta nyckelhålet.

Trean uppifrån är en smart liten grej som ska kunna skilja äggulan från äggvitan är det tänkt. Också en sådan sak som alla borde ha. Inte för att man så ofta ägnar sig åt att skilja gulor från vitor men när man gör det så, eller jag gör det... Jag kan inte påstå att jag någonsin varit duktig på det, jag vet att jag alltid gjort av med fler ägg än nödvändigt när jag ska dela upp dem sådär så det är väl också en smart sak för alla?

Nederst är min favorit. Kan inte fatta att jag inte hört talas om den förr. En scanner, precis som Scottlandsresenären Anki förslog, som ska kunna läsa upp texten med bara en knapptryckning. Väldigt smart. Hittills har jag scannat, laddat in i datorn och omvandlat med ett annat program. Inte alls speciellt smidigt även om det givetvis också funkar. Jag har nämligen blivit mer och mer lat på sista tiden, det är sällan jag lägger energi på att läsa själv, istället låter jag Nisse göra det. Jag har upptäckt att det ger mig betydligt mindre huvudvärk. Men det var en omställning och det är högst motvilligt jag erkänner att det är så…

Morgonens nyhetsrunda

Idag kan man i Svd läsa om 13 åringen som hjälpte sin 11 år äldre pojkvän att mörda 13 åringens hela familj. Det är en kort artikel som kanske inte fångar så många läsare för redan i rubriken framgår det att denna tragedi inträffade I Kanada. På något sätt tror jag de flesta därmed drar en lättnadens suck och tänker, ”Aha, ja ja, men sådant händer inte här”.

Själv blir jag fylld av fasa och fullständig oförståelse. Jag får kalla kårar utmed ryggraden bara jag tänker på det som hänt och det liv 13 åringen har framför sig nu. HUR kan något sådant inträffa? Hur kan en 13 åring ha en 11 år äldre pojkvän? Hur kan en 13 åring mörda sin familj? Hur… Varför… vem…. Vad… Det finns tusen frågor och säkert tusen förklaringar som vi aldrig kommer få veta. De flesta av oss tänker som jag skulle jag tro. ”Även om det kan hända här, i Sverige, så händer det absolut inte med våra välartade barn”. För nog finns det säkert många bakomliggande orsaker och problem… problem som inte finns i vår familj…

Men… om man läser orsaken (enligt artikeln som säkert är grovt förenklad) så bottnade det hela i att familjen inte gillade 13-åringens pojkvän och att hon hade fått utegångs- och datorförbud. Hur många med en 13-åring har inte haft sådana problem? Jag bara gissar nu, men det är väl inte helt ovanligt?

Flickan riskerar att dömas till sex års inspärrning. Jag tänker inte ens börja fundera på hur bra eller dåligt det är…

Här i Sverige minskar längden på straffen för mord skriver DN idag. Med tio år kan man komma undan för ett mord. Ganska billigt tycker jag det verkar vara med tanke på att den mördade har fått betala med sitt liv och hans eller hennes familj har ett livstids straff att leva med. Den som begått mordet kan efter 10 år fortsätta att mörda. Han hinner med ett antal mord under en livstid…

Samtidigt skriver DN om den kinesiske läkemedelschefen som nyligen avrättats. Hans brott? Ett ovanligt grymt mord kanske? Eller möjligen övergrepp mot barn? Å icke då. Han tog emot mutor. Visserligen motsvarande sex miljoner kronor, men ändå…

Rättvisa verkar vara en ganska orättvis affär och sakna alla proportioner helt oavsett var i världen vi bor. Allmänheten tycker men staten beslutar och ofta blir det helt tokigt. Vi här i Sverige kan åtminstone säga att vi fått möjlighet att välja dem som beslutar om de lagar som tolkas när någon ska dömas. I Kina har man inte ens haft den möjligheten. Sedan är det tveksamt om det ena systemet har givit en mer rättvis rättvisa än det andra för jag kan nog tycka att det är ungefär lika orättvist med tio år för mord som döden för ett mutbrott.


Uppdatering kl 10.21
Nu fick jag veta genom en kommentar att Kinesen blev mutad till att släppa igenom läkemedel som inte var fullt beprövade och kan därmed ha orsakat människor lidande eller dödat. Då hamnar ju straffet i ett helt annat läge förstås...

Olustig situation

Idag hamnade jag i en typiskt sådan situation som jag verkligen hatar och mår dåligt av. Vi var på det där äventyrsbadet som barnen tycker så mycket om. Eftersom mina föräldrar är bortresta så åkte jag inte till dem som jag gjorde sist utan satte mig utanför, i kafeterian. Jag hade tänkt ta en kopp kaffe, lyxa till det med lite gott fikabröd och så hade jag en bok på cd med som jag skulle lyssna på. Det var planen.

Jag måste erkänna att jag kände en lätt panik när de andra gick iväg och jag blev ensam kvar. Att sitta där kändes minst sagt olustigt, lite utsatt och oskyddat. Att varken se eller kunna röra sig obehindrat gör mig mer beroende av andra än vanligt och att plötsligt vara själv i en främmande lokal, omgiven av främlingar är ingen direkt hit. Men jag hade faktiskt förberett mig och försökt stålsätta mig, mentalt alltså. Jag var ju tvungen att pröva bara för att känna efter liksom. Man kan ju inte gärna säga att man inte vill något när man inte ens testat. Jag tänker alltid, eller försöker i alla fall, att det kanske inte är lika illa som jag föreställer mig och oftast har jag ju rätt... Så inte idag även om det inte berodde på att jag fick sitta ensam... vilket jag inte fick.

C och barnen hade knappt försvunnit iväg förrän någon kommer fram och säger: ”Visst heter du Ella?” jag kunde ju inte gärna förneka det även om jag hatar att erkänna det när jag själv inte vet vem jag pratar till. Och det hade jag inte den blekaste om just då, en kvinna, i min ålder kanske? Blond? Varken rösten eller resten sa mig något men hon var vänlig nog att upplysa mig när jag förmodligen såg totalförvirrad ut. Vi hade gått i samma klass i gymnasiet talade hon om. När hon sa sitt namn fick jag bara en vag bild av någon jag inte direkt hade umgåtts med varken då eller senare. Men jag kunde inte gärna säga nej när hon frågade om jag hade något emot om hon satte sig hos mig. Hennes man och barn hade gått in men hon kunde inte bada av någon anledning. Vi satt och pratade länge, om gamla tider, gamla bekanta, nya familjer, yrken kärlek och allt annat mellan himmel och jord. Hon var förvånansvärt trevlig och lättpratad... så det var inte det...

Men ändå...

Hela tiden fanns det där i bakhuvudet, det där med att hon inte med ett enda ord bekräftat att hon vet om min synskada. Okej för att vi inte träffats sedan gymnasiet och inte umgåtts i samma gäng men... För det första är staden liten som sagt, jag vet att vid det här laget vet alla i min ålder om vad som hänt, händer, för alla känner någon som känner någon som känner... Så är det bara i en liten stad och jag vet det av erfarenhet från hur jag själv fått veta saker om människor jag aldrig ens pratat med men ändå vet exakt vilka de är. Dessutom... hur gärna jag än önskar att det vore så... så är det inte så... att det inte syns... för det gör det. Men visst, jag kan förstå att man inte fäller kommentarer om sådant. Det skulle inte jag göra heller i första taget. Egentligen, om jag ska vara helt ärlig så skulle jag gärna ha mörka glasögon så att jag slapp skämmas, eller möjligen skrämmas... lite som Isabelle skrev just idag om att ha scarf på sig... Skillnaden är att det tyvärr inte funkar för mig, inte scarf utan mörka glasögon. Men det skulle utan tvekan kännas lite lättare, lite tryggare... tror jag... Och det säger jag som för några månader sedan hatade blotta tanken.

Nu kan det förstås vara så att hon faktiskt inte hade hört några rykten, hon kan ha missat det helt och det kan vara så att jag lägger alldeles för stor vikt vid min egen persons betydelse för de boende i min hemby. Det gör ändå inte situationen lättare för mig. För mig fanns känslan av osäkerhet där hela tiden, vet hon? Vet hon inte? Borde jag nämna något? Vad händer om jag behöver göra det eller det? Ska jag låtsas som det inte betyder något? Jag menar, jag antar att om tillräckligt många år kommer jag ta det hela för så naturligt så jag kommer ta för givet att alla vet eller helt enkelt inte tycka att det är speciellt viktigt att de vet eller vad de tänker och tycker. Vet kanske är fel ord förresten, det är ju svårt att missa en vit käpp (som jag ju inte kan använda just nu) Men hur som helst... Just nu är det helt enkelt fruktansvärt stressande att hamna i dessa situationer (med eller utan käpp), jag spänner mig, anstränger mig till det yttersta, försöker att låtsas något jag inte är...

Varför?
Jag vet inte. Jag vet inte hur jag ska aggera när jag hamnar i situationer som dessa. Vad jag ska säga, hur jag ska bete mig, för att bete sig naturligt är fullständigt omöjligt.

Jag kanske borde skaffa ett liv?

Eller vad tror du?

72%How Addicted to Blogging Are You?

Mingle² - Online Dating

72% beroende av att blogga är jag alltså.

Törs du testa?

Testet hittade jag hos Christina.

Jag är irriterande nyfiken ibland, men det är inte Svd

Jag läste nyss i Svd om tragedin som drabbade en semestrande familj och hur en 16-årig flicka dödades medan två andra i familjen (troligen mamman och syskonet) är allvarligt skadade efter att ha blivit förgiftade av läckande gas. I artikeln står det till och med att de är mycket allvarligt skadade.

Jag vet inget om gas och vilka symptom det ger när man andas in det, det enda jag hört om är att man dör efter en tillräckligt stor dos, men vad innebär allvarliga skador?

Detta är återigen en sådan artikel i Svd som bara lämnar hälften av informationen och struntar i att berätta allt som läsaren vill veta. I det här fallet ställer sig flera frågor genast, några av dem kan förmodligen vilken läkare som helst besvara och kommer inte journalisten själv på frågorna är det väl bara att fråga närmaste bordsgranne.

Ibland undrar jag om man bara slänger ut en artikel, helt ogenomtänkt, bara för att få en ny artikel till i nätupplagan. Det kanske finns någon slags hemlig intern tävling mellan DN och Svd där den som kommer med flest nyheter under en dag vinner? Naturligtvis vinner man läsare. Eller jag förmodar att man gör det men är det verkligen värt det? Jag menar, priset är uppenbarligen dåligt underbyggda artiklar, skrivna i all hast utan att ens vara kvalitets- och faktagranskade. För var gång DN eller Svd presenterar en sådan här artikel, och inte följer upp den, tar de ett steg till mot samma journalistik som Aftonbladet bedriver, och ärligt talat, jag kallar inte Aftonbladet för nyhetsmedia utan snarare skvallermedia.

Jag blir lite oroad faktiskt. Utvecklingen mot gratis kvalitetsjournalistik på nätet är positivt och jag om någon är glad för att denna möjlighet finns. Nätet erbjuder dessutom möjligheter att presentera nyheterna när de händer vilket alltid är positivt.

Hittills har jag alltid ansett att det finns ett fåtal nyhetsmedier idag i Sverige som gör skäl för namnet trovärdiga. Bland dem är DN och Svd, att jag föredrar dem har till stor del att göra med att de har så generösa och lättillgängliga hemsidor. Frågan är bara om de inte är på god väg att underminera sin ställning när de bedriver journalistik som inriktar sig på att vara först med en nyhet och där det är viktigare att vara först än att vara korrekt, allsidig och objektiv. Den utvecklingen anser jag däremot inte vara av godo.



Bortsett från medias rapportering så hoppas jag verkligen att det går bra för det två som överlevde.


Uppdatering
Jag läste visst dåligt, det var en TT-artikel och då kanske Svd är ursäktad...

Uppdatering kl 13.45
Nu har artikeln blivit uppdaterad med mer info, men inte det jag är nyfiken på...

En lista till

Den här hittade jag hos Emma för ett tag sedan. Som vanligt är alla som läser precis lika utmanade.

Tre saker jag inte förstår mig på:
1. karlar (i allmänhet, C i synnerhet som älskar mig av alla)
2. mina ögon
3. läkare

Tre saker som finns på mitt skrivbord/bordet jag sitter vid:
Nu sitter jag faktiskt i soffan och skriver. Men på skrivbordet har jag oftast:
1. min dator
2. förstoringsapparaten
3. räkningar eller annat som måste läsas

Tre saker jag gör just nu:
1. Skriver
2. lyssnar på Nisse ibland
3. lyssnar på TV och en nyvaken familj.

Tre saker jag vill göra innan jag dör:
1. Lära mig att leva och uppskatta det jag har
2. dela mitt liv med dem jag älskar
3. okej, jag kan inte låta bli att dra till med en vild fantasi; SE. På riktigt, som jag gjorde förr.

Tre saker jag kan:
Detta är en svår fråga, det känns lite som jag kunde mycket förr men inte så värst mycket nu…
1. Skriva
2. Lyssna
3. Tänka

Tre saker jag inte kan:
Oj, den listan skulle kunna bli oändlig, frågan skulle kanske egentligen heta ”inte längre kan”.
1. Måla
2. Fotografera och redigera bilder
3. Tänka mig ett liv utan C (Det svaret tog jag från Emma och ändrade bokstaven bara, det stämde ju även på mig)

Tre saker jag tycker att du ska lyssna på:
1. dig själv och människorna i din närhet, dem du älskar
2. naturens alla ljud
3. tystnaden

Tre saker jag skulle vilja lära mig:
1. acceptera mitt handikapp och börja kalla det för just det.
2. ta emot det som ges och uppskatta det jag har
3. gnälla mindre och vara gladare

Tre favoriträtter:
Ytterligare en svår fråga. Jag är ingen matälskare direkt. Äter allt för äta måste man och tycker om det mesta utan att ha någon favorit men:
1. allt med lax i är en klar vinnare
2. grillad kyckling
3. frukt och bär

Skogsdunkel

I den svårmodiga skogen bor en sjuk gud.

I den dunkla skogen äro blommorna så
bleka och fåglarna så skygga.

Varför är vinden full av varnande viskningar
och vägen mörk av dystra aningar?

I skuggan ligger den sjuke guden
och drömmer elaka drömmar...



- Edith Södergran



Det finns en hel skatt där ute. Har jag nämnt det kanske redan? Den är inte ens gömd, den är till för alla, helt gratis. Projekt Runeberg heter den och "arbetar på frivillig grund med att skapa fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur och göra dem öppet tillgängliga över Internet". Ett helt fantastiskt arbete tycker jag, som gör våra klassiska författare tillgängliga och sökbara för alla. Edith Södergran hade jag inget minne av sedan litteraturlektionerna i gymnasiet men nu har det blivit en hel del läst av henne, liksom Karin Boye som jag alltid tyckt om. Det enda tråkiga för mig är att det är Nisse som läser och jag lovar, han har ingen inlevelse alls…

Lugnet fortsätter annars här hos oss. Det kan inte vara normalt att två barn i åldrarna 10 och 13 är så tysta och lugna. Kan det vara vädret som påverkar dem? Eller blev de också trötta på barnkalaset igår tro? Eller längtar de bara inte ut i regnet? Eller så var filmerna de hyrde helt enkelt ganska lyckade…

Klockan är snart nio och hos lustiga familjen (oss) är alla lampor tända för att inte en viss person ska behöva famla runt i blindo. Igår, när jag lade mig vid elvasnåret och släckte ljuset kunde jag konstatera att det mörka halvåret är här. Det var kolmörkt i sovrummet. Märkligt nog tycker jag inte det är det minsta trevligt. Ska det verkligen vara så i början av juli? Hur länge sedan är det som det vände egentligen? Två veckor? Jag trodde nog att jag skulle slippa de "mysiga kura skymningskvällarna” ett litet tag till men det verkar inte så.

Jag kan inte ens trösta mig med att det bara är jag som blir deppig av detta väder. Det verkar ju som om jag är i ganska gott sällskap… Vi som så innerligt väl behöver ljuset i detta mörka land...

Regntunga skyar, tyst blickar ned

Det blev en riktigt lugn dag idag. Kombinationen regn ute och gårdagen gör att jag i alla fall inte direkt längtar ut och de andra verkar ha samma åsikt eller så är det bara omtänksamma. Jag måste erkänna att jag är lite avslagen idag, nästan som om jag hade varit på värsta röjarskiva igår och inte på fyraårskalas.

Lite bittert känns det, att det som ansens som trevligt av de flesta gör mig helt uttröttad och att det tar så lång tid att komma igen. Nog för att stora sällskap varit tröttsamma ett bra tag nu men kombinationen med knäet verkar inte precis underlätta. Fast man borde tycka att det var tvärt om för ingen förväntar sig att man ska skutta runt och jag kan med gott samvete sitta still i ett hörn, vilket jag också gjorde större delen av dagen igår. Sjutton vad jag känner mig värdelös och svag. Som en riktig liten löjlig sydstatsfröken från 1700-talet eller något liknande. Man skulle ju kunna tro att jag har någon allvarlig livshotande sjukdom när det i själva verket bara är fel på en väldigt liten del av mig…

Ibland begriper jag helt enkelt inte varför jag mår så här… efter saker som jag dessutom borde tycka är trevliga. Fast om jag sätter mig ner och analyserar gårdagen så kan jag kanske komma på en eller annan orsak…

Nej, jag ska inte göra det, du ska få slippa läsa, bäst att gå vidare och strunta i bakslagen. Även om jag har lite vårt för det dessa dagar men jag lovar att inte börja gå in på det igen.

Jag gnäller så mycket i den här bloggen, ibland undrar jag om jag skulle skaffa en annan, en som bara är positiv… Eller snarare en ny för allt mitt gnäll, kanske till och med en hemlig… då kunde mina kära läsare välja vilket de har lust att orka med just den dagen.

Regnar det hos dig med idag?
Är detta en vanlig svensk sommar eller är den annorlunda, vad tycker du?

Röstningen är avgjord

De nya underverken blev (listan från Svd):

Kinesiska muren i Kina,
staden Petra i Jordanien,
Kristusstatyn i Brasilien,
Machu Picchu i Peru,
pyramiderna i Chichen Itza i Mexiko,
Colosseum i Italien och
Taj Mahal i Indien.

Det är väl ett bra val? Inte mina val men man röstar ju inte alltid på vinnarna. Det enda jag kan tillägga är att jag tycker att även de andra platserna är väl värda att klassas som underverk.

And nothing else mathers…

Jag vet inte vad jag ska tycka om födelsedagskalas. Det finns de som är riktigt trevliga och sedan finns det de som liksom är lite mer än vad jag orkar med. Som snarare påminner om ett minerat slagfält än om ett födelsedagskalas. Som idag.

Ett av C:s syskonbarn fyllde år och vi var naturligtvis där och grattade. Liksom hela släkten, kusiner, fastrar farbröder och alla upptänkliga släktingar som jag aldrig har träffat. Som aldrig har träffat mig.

Behöver jag säga mer? Jobbigt är bara förnamnet och då har jag ändå försökt att bara koncentrera mig på där och då och inte tänka på vad de möjligen tänker om mig, vad de vet, vad de hört och vad de sedan tycker när de sett mig live.

Jag måste erkänna att jag alltid känner mig lite… obehaglig, lite nervös och obekväm när jag träffar någon för första gången numera, vet jag sedan att de säkert hört talas om mig dessutom så blir det än mer obekvämt för jag vet att de vet något om mig, men inte vad, inte vad de tänker och tycker och känner… för det är oundvikligt, folk har alltid förutfattade meningar och en slags blid som sedan ska bekräftas eller dementeras. Så är det bara. I alla fall inbillar jag mig att det är så… jag menar inte att jag går omkring och tror att folk tänker extra mycket på just mig för min egen skull, men det vore märkligt om inte… äsch, nu förvirrar jag mig in i saker jag inte kan förklara… Bäst att låta bli. I alla fall idag.

Sedan underlättas ju inte saken av alla barn, modell mindre, som springer runt helt ohämmat… Jag behöver inte påpeka att jag var närmast död när vi kom hem va?

Jag sov en lång stund och när jag vaknade satt min kära familj framför TV:n. Precis när jag sätter mig i soffan bredvid dem så hör jag första tonerna från Metallicas helt fantastiskt underbara ”And nothing else mathers”.

Jag kan inte fatta att jag totalt glömt bort att det är idag, (kl 10) som Live Earth började och att SVT sänder hela dagen. För några år sedan skulle jag garanterat ha suttit som klistrad framför TV:n alla 22 timmar i sträck.

Hur som helst så väckte de där första tonerna av Metallica minnen kan jag meddela. Jag har faktiskt varit på en konsert med dem och då är jag inget Metallica fan i övrigt direkt. Det var för flera år sedan, tillsammans med en dåvarande pojkvän som var heltokig i Metallica. Vilket jag inte var… jag fattade inte ens att den där branden, rökutvecklingen och mannen som störtade ned på scenen i slutet bara var del av showen. Jag var faktiskt på väg till närmaste nödutgång men ingen av mina vänner ville följa med… Det var en häftig konsert, även för en icke-fan… så pass häftig att jag någon månad senare faktiskt spräckte en av högtalarna i bilen för att jag spelat någon av deras låt för högt. Jag kan bara inte komma på vilken låt det var. Det var en som jag körde om och om igen vet jag… Något om monster… Eller om det var flera låter?

Nu inser jag att jag självklart borde skriva något om ämnet för Live Earth så att jag ska uppfattas som en riktigt samhällsengagerad bloggare. Tyvärr är jag lite för sliten för att komma med en vettig åsikt men jag lovar att återkomma… ifall om att någon skulle vara intresserad…

Apropå intresserad…
Jag är ju ganska nyfiken av mig och brukar faktiskt kolla statistiken, mycket för att det finns en bra funktion i den där jag kan se från vilken sida mina besökare kommer. Idag såg jag en adress jag inte kände igen, klickade och hittade en mycket trevlig blogg… där till och med en länk till mig låg. Sådant gör mig faktiskt riktigt glad.

Nu ska jag återgå till Live Earth och min familj. Jag önskar er alla en riktigt skön kväll!

Svd skriver om Live earth
DN skriver om Live Earth