Växer och syns

Den här underbara tulipanen växer faktiskt i vår trädgård. Och, hör och häpna, jag har tagit kortet på den!

Jag har aldrig varit fantastiskt förtjust i tulipaner, i synnerhet inte i den här sorten och färgen men saker och ting förändras som bekant.

Den här är tillräckligt stor för att synas men inte för stor för att inte rymmas i mitt synfält när jag ser den så tydligt jag kan (hoppas den är tydlig på bilden). Färgen är tillräckligt skarp för att jag ska kunna skilja den från bakgrunden.

Tulipaner doftar. Den här gör det med. När man tar på dess kronblad så är det som att stryka fingret mot siden... fast mycket skörare.

Hur är det förresten man gör "alt" texter till bilder? Det där som man ser när man för pekaren över bilden så man vet vad bilden föreställer även om man inte ser den?

Hm... det var kul att fota! Och att PS:a... Riktigt kul. Synd bara att jag inte är säker på hur resultatet blev...

Tillägg
Maria, det var ditt jazzande på köksgolvet som inspirerade mig.

Tillägg två
Det finns en mening med de mörka kanterna runt blomman, det är ungefär så jag ser den fast förmodligen betydligt mer oskarpt förstås. Ifall du undrar...

Tillägg tre
Innan C kom hem hann jag leka lite till. Jag skrev bara dit tre små ord på snedden över alltiohopa och sedan printade jag ut det lilla fotoexperimentet. Jag lade det på köksbordet bland resten av breven (räkningarna). Han tog upp det, tittade, vände på det...
"det ser ut som tulipanerna i bak"
"kanske för att det är en av dem"
"vem har fotat?"
"om det inte var du så måste det varit jag"

Tystnad. Och efter det en stor kram och ett litet mummel - "äntligen".

Jag älskade att fota förr, men det är länge sedan sist nu Om man bortser från när vi var i Prag så är det över ett halvår. Kameran skrämmer mig men egentligen borde jag använda den jämt för ofta är det lättare att se bilderna än verkligehetn. C har sagt, många gånger, att jag inte borde ge upp förrän jag verkligen måste. Jag har svarat, många gånger, att jag inte vill kasta bort tid och känslor på att fotografera när jag inte kan avgöra om resultatet duger eller inte.

Att ta det här fotot, öppna det i PS, redigera det och lägga ut det var stort. Större än jag kan förklara. Det är inte helt enkelt att släppa kontrollen i det här fallet och lita på att bilden är okej, det är definitivt inte helt enkelt att visa upp något jag inte vet om det är perfekt ( säg nu inte att bilden är så perfekt så, för det kommer jag inte tro på).