Orientalisk magdans

Någon som vill veta vad som hände igår?

Jag blev utsatt för en komplott… bortrövad, utklädd utskämd och allt det där. Och jag hade inte den minsta lilla misstanke. Inte ens när min bästa väninna dök upp och ville ha med mig på lunch och påstod att hon hade vägarna förbi, och sedan påstod att hon bara glömt plånboken hemma…

Jo jo… och väl hemma hos henne var alla fönster fördragna och det var mööörkt när vi kom in. Och jag som var helt tvärsäker på att ingen skulle ordna en möhippa för mig hade ingen misstanke fortfarande, när 12 tjejer plötsligt dök upp i mörkret och började skrika och fnittra var min första tanke att de måste vara tokiga som brutit sig in hos P. Fast sekunden efter begrep jag så klart.

Jag blev så förvånad. Eller, det är ju att uttrycka det milt. Helt chockad på riktigt. Alla dessa tjejer som bor över hela landet, som kommit för att fira mig. Vissa av dem har jag inte träffat på ett halvår eller mer. Det var helt otroligt att få träffa dem alla. Naturligtvis började jag böla. Så klart. Fast det var nog ingen som märkte för det var så mycket fnitter och flams så det var svårt att höra sig själv.

Vi började med lunch, alla hade tydligen haft med sig något, så det var flera olika rätter, jättegott och jättemycket. Efter lunchen skulle vi ha vinprovning, naturligtvis utan spottande. Vi blev ännu mer fnissiga och flamsiga och ljudnivån steg, tur att P bor i hus (det är förresten hon och hennes kille som var med och hjälpte till när jag flyttade). Efter vinprovningen skulle jag kläs ut. Jag hade fasat för det så fort jag insåg att det var en möhippa men vid det laget så brydde jag mig inte speciellt. Jag blev utklädd till någon slags blandning av orientalisk magdansös modell sexig… med tillhörande slöja. Hade jag varit nykter hade jag säkert känt mig fånig men efter tre glas vin var jag ganska flamsig (jag har inte druckit på bra länge).

När de började känna sig nöjda med mitt utseende så ringde det på dörren och ett ögonblick trodde jag nästan att det skulle dyka upp en manlig strippa men det var en liten knubbig kvinna som kom in. Svimma inte nu, men hon skulle lära oss alla att dansa magdans! När hon sa det så höll jag i alla fall på att få ont i magen av skrattattacken…

Magdansen gick väl sisådär, jag tror jag behöver 20 lektioner till eller så. Men det var himla kul för alla. Jag började nästan misstänka att jag skulle bli tvungen att dansa magdans för att tjäna ihop pengarna till taxin hem… Då skulle jag ha haft att göra. Men jag slapp som väl var.

Jag fattar inte vart eftermiddagen tog vägen för helt plötsligt var klockan sju och alla fick en väldig fart för nu skulle vi ut och äta och sedan dansa hela natten. Japp, så optimistiska är mina vänner, det föll dem inte in att jag som är som jag är skulle vara zombie vid sju efter en hel eftermiddag med flamsiga vänner och en himla massa fnitter. Men man kan ju knappast svimma på sin egen möhippa så det var bara att hitta ork och fortsätta att flamsa. Min underbara älskling ringde bara en enda gång på hela kvällen, vid ögondroppardags. Är han inte fantastisk? Jag hade glömt dem totalt och var tvärsäker på att jag inte ens hade dem men se, det hade han fixat och sett till att P fått med sig. Gulligt va? Det är inte utan hjärtat klappade lite extra och mitt i allt fnitter och skoj fick jag en himla hemlängtan till min underbara man.

Vi gick som sagt ut och åt på ett ställe som även har dans, både pub och disco, maten var god och miljön med (ljust), och ja… hela dagen var som sagt underbar. Jag hade så otroligt kul att jag inte kan minnas när jag hade det sist. Det enda tråkiga var att jag blev trött. Och då menar jag T R Ö T T, sådär så det kändes som om huvudet skulle splittras i tusen bitar redan före middagen. Sådär som det gör ibland när jag får koncentrera mig för hårt och för länge tillsammans med för många människor som glömmer av att jag inte ser dem så bra. Sådär som det gör efter jobbet varje dag, fast tusen gånger värre…

Tjejerna förväntade sig att jag skulle stanna och dansa, det var vårt favoritband som spelade i pubben, men jag var tvungen att göra dem besvikna. Jag försökte stanna så länge jag bara kunde men till slut måste ju till och med jag erkänna mig besegrad, även på en dag som denna. Hade jag stannat längre vet jag inte om jag skulle ha kunnat ta mig hem. Det är skitlöjligt, jag vet, för ett halvår sedan var det jag som gick hem sist, efter efterfesten, och nu orkar jag inte ens med min egen möhippa. Det är rent ut sagt för jävligt och jag var så ledsen och besviken på mig själv. Och förbannad för att en helt fantastisk dag ska behöva sluta med att jag gör alla besvikna. Jag vet att P förstod, men de andra? Fy sjutton så otacksamt det skulle ha känts om situationen varit den omvända, om jag varit med och lagt ned en massa tid och pengar på att ge någon en minnesvärd möhippa och hon sedan går efter halva kvällen, just när det roliga ska börja.

Men… om jag ska vara helt ärlig så skulle jag förmodligen inte klarat av att stanna ens om jag inte hade känt mig så trött och haft så ont i huvudet för… ja, belysningen är som den är på sådana ställen, min syn är som den är, människor är som de är när det är fulla så det hade ändå bara blivit jobbigt. Jag försöker intala mig detta för att det inte ska kännas fullt så pissigt att kvällen slutade som den gjorde.

Jag somnade i taxin hem, som tur var ringde jag C när jag åkte från restaurangen, han höll utkik och kom ut och mötte mig… eller rättare sagt väckte mig, såg till att chauffören fick betalt och jag kom in och svimmade i min egen säng.


Idag måste jag ringa P lite senare och försöka ta reda på hur sura de andra är på mig och sedan kanske försöka ringa upp dem och tacka och förklara. Jag hade en underbar eftermiddag igår men just nu känns eftersmaken ganska bitter om jag ska vara ärlig. Visst är jag otacksam?