En analfabets bekännelser

Hela mitt liv har jag läst känns det som.
Den tid då jag inte kunde läsa, innan jag började skolan som sjuåring, tycks så avlägsen och liksom insvept i dimma. Jag kommer inte ihåg att jag hade ont av att inte kunna läsa, jag tror inte ens jag tänkte på det. Däremot vet jag hur många fullständigt lyckorusiga timmar jag tillbringat i stadens bibliotek, omgiven av böcker – mina allra bästa vänner.

Som niåring slutade jag gå till bibliotekets övervåning som inhyser barn och ungdomslitteraturen och tog steget ned till de stora bokhyllorna med riktiga böcker. Jag läste allt som var romantiskt, eller spännande, eller kusligt. Jag lånade dussintals böcker varje gång, och varje gång var jag lite orolig för att nu, nu har jag lånat för många vuxenböcker och skulle inte få ta med mig hem allt det där som jag valt ut. Det skulle varit en katastrof av världsklass för när jag valt det jag ville läsa kunde jag inte lägga tillbaka en endaste liten bok och skiljas från det spännande äventyr som fanns där i. Som jag skulle få fly in i, gömma mig i och njuta av.

Min tid på dagen räckte aldrig riktigt till för böckerna, det fanns läxor, vänner, mor och far som pockade på uppmärksamhet. Nätterna däremot, de var fulla av ändlösa timmar som bara slösades bort på att sova. Jag började läsa på nätterna, först i ljuset av en gatlykta som lämpligt nog stod placerad precis utanför mitt sovrumsfönster. Senare köpte jag en ficklampa. Jag vet inte om mina föräldrar någonsin kom på mina nattliga ”äventyr”. De sa aldrig något i alla fall.

Jag älskar böcker
Känslan av att hålla dem i handen, slå upp en sida i en helt ny bok, doften, prasslet av att vända blad… Förväntningen, de svarta bokstäverna på det vita pappret. Bara tanken på en bokhandel och bokrea kan få mig rusig av lycka. Jag vill äga alla de där böckerna, ta fram dem, bläddra i dem, läsa i dem. Läsa om dem… Läsa. Inte lyssna. Jag vill höra min egen röst berätta historien inte någon annans röst. Jag vet, det där är ett lyxproblem för det finns mängder av ljudböcker som är inlästa av helt underbara uppläsare...


Jag skulle ljuga om jag påstod att jag såg speciellt bra innan operationen i februari. Men jag såg tillräckligt klart för att både läsa och skriva. Då var det ungefär som att se genom en hushållsrulle med ett öga. Begränsat men tydligt och med anpassning och vana, ganska hanterbart. Sedan kom operationen och jag trodde ett tag att jag aldrig skulle se igen men synen kom tillbaka. I min glädje över att se något alls brydde jag mig inte om det suddiga i mitt lilla hål mot omvärlden, jag var säker på att det skulle gå över, bli bättre eller åtminstone gå att fixas med ett par vettiga glasögon. Det blev inte så. Det lilla hålet förblev suddigt och jag har försökt att inte klaga för mycket över det utan istället vara glad över det jag ser. Jag har verkligen försökt att inte gnälla och föra väsen istället har jag lagt energi på att lära mig kompensera det jag inte ser, både med hjälpmedel och med att se på ett annat sätt, koncentrera mig på färger och former istället för på detaljer till exempel.

Men…
Jag kan inte riktigt förlika mig med det faktum att jag nu är mer eller mindre analfabet.
På morgonen när C tar in DN frågar han alltid vilken del jag vill ha. Jag kan aldrig låta bli att bläddra i den trots att jag bara klarar att läsa de största och fetaste rubrikerna. Om ens det. Och inte speciellt många av dem heller för det blir för ansträngande till slut. Jag ser bilderna, vissa av dem tillräckligt klart för att veta vad de föreställer. Fast det här visste du ju…

När jag går till jobbet går jag förbi en ICA-butik. I fönstren står alla veckans erbjudanden. Märkligt nog ser jag ofta priset men inte vad det är för vara. Jag roar mig ibland med att gissa vad det är som kostar 27:90 just idag. Kanske oxfilén?

På jobbet hämtar jag min post. Den som kommer i brevfacket, för trots att jag ber att få allt digitalt så är det ändå mycket papper som hamnar där. De flesta har inte helt begripit hur suddigt jag ser, det är nog svårt att förstå att detaljerna inte längre finns men att helheten fortfarande räcker ganska långt. Många är vänliga och tar sig det extra besväret att kopiera upp papper i dubbla storleken åt mig. Jag kommer inte så långt med det heller. Istället går jag till min förstoringskamera och stoppar in allt där för att läsa på skärmen.

Jag går hem på lunchen och tömmer brevlådan. Vissa dagar är den fylld av reklam och märkligt nog är det just det jag tycks se bäst. De andra kuverten med fönster på kan jag aldrig avgöra var de kommer ifrån, varesig på utsidan eller insidan. Vissa dagar strejkar jag och lägger allt på köksbordet. Prydligt i en hög, utan att öppna något av det. Andra dagar går jag till min förstoringskamera, öppnar och läser allt. Sedan sätter jag ett märke på en del av breven i någon bestämd färg för då slipper jag leta igenom allt senare. Att läsa tar tid. Att leta tar än mer tid.

Idag gick jag till vårdcentralen. Det är inte ofta jag tänker, tänkt, på alla dessa skyltar av alla de slag som finns överallt. Det är gatuskyltar, reklam, namn på hus, ja till och med registreringsskyltar på bilar. Allt detta låter man sin blick svepa över, till slut har man läst namnet på stans butiker åttahundra gånger ändå gör man det en gång till när blicken råkar ta den vägen. I alla fall gjorde jag så förr. Jag gör det än idag men skillnaden är att jag varje gång kommer på mig själv att tänka ”visst ja, det är ingen idé”.

Att gå till vårdcentralen är ingen konst. Inte att gå någon annanstans i byhålan heller för den delen. Konsten blir när jag ska ta mig till platser jag inte känner till sedan förut eller vistas tillsammans med människor som inte bryr sig om att vara stilla. På vårdcentralen finns det också skyltar… som jag givetvis inte läser. Jag hittar ändå som sagt och det uppstår aldrig några problem, i alla fall inte så länge som saker och ting befinner sig på samma plats som jag är van vid. Registreringsluckan till exempel. Idag var den flyttad tillfälligt, informationen var klar och tydlig… om man kan läsa en lapp med text i punktstorlek 24.

På vägen tillbaka observerade jag ett antal affischer, alla likadana, alla lite för små för att jag skulle kunna se innehållet utan att gå fram och ställa mig på 20 cm avstånd, helst med förstoringsglaset i handen. Men jag gör inte det. Av någon märklig anledning har jag fortfarande svårt att använda de hjälpmedel jag har offentligt. Kanske är det därför folk inte riktigt förstår skillnaderna och nyanserna i mitt seende. Av någon anledning ligger det någon slags djupt rotad motvilja i mig att låta människor se tecken på min dåliga syn. Det räcker att de vet, de behöver inte veta exakt hur eller vad det innebär och framför allt behöver de inte se när jag måste använda hjälpmedel som normalt förknippas med gamla människor… eller ja… just det, synskadade… De där andra alltså…

Allt har sin tid sägs det. Jag kanske bara inte nått den tid än då jag klarar av att visa alla mina svagheter och behov.

Igår kom C hem med en bok om Rom som han gav till mig. Jag är inte helt övertygad om att ens han vet exakt hur mycket de fina detaljerna har försvunnit efter den sista operationen. Jag har inte direkt för vana att prata om det, jag vill helst vara själv när jag använder datorn och förstoringskameran och andra hjälpmedel. Jag skyller gärna på annat när saker blir fel och orsakerna ligger i min syn. Folk har ganska lätt att acceptera misstag när jag skrattar bort det och skyller på att jag är blond.

Jag skrev nyss att folk inte förstår exakt hur jag ser. Jag har ju inte berättat direkt så hur ska de veta? Var och en tycks göra upp en egen föreställning om vad det är jag ser och majoriteten av de föreställningarna är fel. Det är en viss gradskillnad på att läsa ett dokument med teckenstorlek 24 och att hjälpligt lyckas stava sig igenom ett med teckenstorlek 72. De flesta misstänker jag har någon slags föreställning om storlek 24… Och jag har som sagt mig själv att skylla för av allt jag berättat så är det kanske inte mycket som stämmer egentligen. Jag är ganska duktig på att försköna verkligheten och förtiga sanningen när det gäller min syn.

Så varför skriver jag detta?
För att jag behöver. För att jag inte orkar uttala detta högt.
Inte för att jag vill att du ska tycka synd om mig eller skriva medlidsamma kommentarer.
Så här är det bara. Och jag gissar att här har det nog aldrig varit någon större hemlighet.

Pasa nada… en parentes (men inte för mig så klart)