Beordrad

Ibland blir jag osäker på om saker och ting verkligen händer om de bara är något slags märkligt påhitt av min hjärna.

Idag, mötet med KD:n är typiskt en sådan händelse så jag är bara tvungen att sätta mig ned och nypa mig. Fundera på om jag ska skratta eller gråta. Eller bara lägga mig ned, sova en stund och vakna för att märka att jag drömt allt för helt ärligt, vore det lika gott.

Vi kom dit i alla fall, jag och C. Lika oförstående båda två. Lite som när man kommer till rektorn och ska få utskällning kändes det som med skillnaden att han hade bokat ett litet mötesrum och vi satt mitt emot varandra. Det är faktiskt ganska stor skillnad att sitta i hans kontor mitt emot när han sitter bakom skrivbordet. Ett enormt skrivbord i mahogny som riktigt skriker MAKT. Nu var vi liksom på samma nivå. Typ. Fast det var skenet som bedrog för det delades ut order till höger och vänster utan uppehåll känns det som såhär efteråt.

Han gick rakt på sak. Meddelade att nu är det verkligen hög tid att dra igång det där projektet han diskuterade med mig innan min operation och att vi härmed är utsedda att ingå i projektets styrgrupp. Ska jag vara absolut ärlig har jag aldrig varit med i en styrgrupp och har ingen exakt uppfattning om vad en sådan gör men det talade jag inte om då för jag kände mig tillräckligt korkad ändå.

Jaha, sa vi och tackade och tog emot. Det var ju inte som att vi hade något val för han frågade inte precis utan meddelade sitt beslut.

”Vem ska bli projektledare” dristade jag mig till att fråga för jag tyckte väl kanske att det vore lämpligt om den personen vore med under mötet. Men se, det skulle jag aldrig frågat för han blängde på mig (jo, jag kunde faktiskt se det) och sa; ”du”.

Japp…
Jag försökte förklara på en himla massa sätt att det inte går, att jag inte kan, att jag bara jobbar deltid, att jag inte vet hur länge jag kan göra det, att det inte funkar så bra med alla möten som det skulle bli nödvändigt att gå på men den gubben hade svar på precis allt. Och C var inte till någon större hjälp för han tyckte bara att det var mitt beslut. Men egentligen är det ju redan beslutat. KD:n har bestämt sig och vägrar jag (eller vi, eftersom C också berörs när jag inte kan jobba med mina vanliga arbetsuppgifter) så kommer det inte bli kul. Visserligen är han inte min närmaste chef, men han kan nog allt ställa till det för mig ändå. Och C.

Han har bokat in en tid med oss på tisdag morgon och då vill han ha en exakt plan av mig om vad jag behöver i form av resurser, tid och annat och en plan från C hur han ska ersätta mig under tiden jag arbetar med projektet. Och det är ju självklart hur enkelt som helst att lista ut när jag knappt vet vad som förväntas av mig eller hur snabbt han räknar med att se resultat. Jag måste göra en detaljerad projektplan utifrån det begränsade material jag fått…

Som sagt… jag vet inte om jag ska skratta eller gråta… eller säga upp mig kanske.

Jag menar, för ett halvår sedan hade jag hoppat högt av glädje över en ny utmaning men just nu är det en utmaning att gå till och från jobbet. Jag behöver inte fler utmaningar, livet är alldeles tillräckligt utmanande just nu.

Å andra sidan… det kanske inte behöver bli så stort. Eller… jag menar, jag kanske kan ägna mig åt att sätta andra i arbete och inte göra något själv… mer än att samordna och tänka.
Helt klart är att jag absolut inte har några sysselsättningsproblem i påsk.