Han

Han lät mig ligga i soffan i drygt en timme.
Sedan sa han att han inte accepterar att jag ger upp. Ord som kan jämställas med skotten i Sarajevo. I alla fall om de sägs till mig. Igår kväll.

Jag gjorde allt för att vara så otrevlig och oälskvärd och oförskämd och allt möjligt annat som börjar på o. Sa saker som man inte säger, inte ens när man tror sig ha rätt att vara förbannad. Bad honom att helt enkelt dra åt… Talade om att han måste vara ett ärkepucko som inte ger upp, han måste ha en skruv lös som fortsätter att leva med mig.

”Inte fan tänker jag börja flytta och måla om igen” var hans svar och sedan gick han. Han satte sig vid datorn.

Jag blev än mer frustrerad och förbannad, för hur kunde han bara sätta sig helt lugnt och börja jobba??? Brydde han sig inte? Fattade han inte att jag ville ha någon att skrika åt?


Jag satte mig i soffan igen, kröp ner under min mysfilt, tillsammans med kudden och ett helt paket 10-pack näsdukar. Och grät. Grät tills tårarna tog slut. Och snytepappren med. Sedan låg jag där och funderade på en framtid som jag inte ville vara med om. Ett liv jag inte ville leva. En man jag äskar så mycket att det gör ont ibland. En man som inte förtjänar allt detta.

Mitt i mitt funderande kom han tillbaka. Satte sig bredvid mig, kröp ned under min filt. Sa; ”Du får vara förbannad, arg, du får gråta och du får säga elaka saker till mig. Men du får inte göra det ensam”.

Sedan satt vi där. Länge. Tillsammans. Jag grät, jag pratade, jag klagade, jag förbannade. När mina ord tog slut fortsatte han.

Det blev mörkt ute och inne med. Vi lugnade oss. Jag lugnade mig. Vi somnade nästan i soffan, tillsammans. Finns det något mer fantastiskt än att somna med huvudet mot sin älskling så man hör hans hjärtslag? Men vi väcktes. Snabbt. Av verkligheten. Min telefon som började pipa för att det var dags att ta droppar. Jag lät den pipa. C sa; ”Du får strunta i dem. Imorgon. Inte idag.”

Idag är det imorgon… jag struntade inte i dem i morses när telefonen pep.