Hur det borde kännas

Den som följt eller läst min blogg från början vet hur tiden sedan oktober förra året har sett ut för mig. Om man bortser från det underbara som inträffade när C tog det första steget så har livet pendlat mellan ovisshet, operationer, nya förutsättningar…

Så fort jag börjat vänja mig vid försämringarna och försökt att återgå till en vardag så har något nytt inträffat. Ny period av oro och rädsla, ny operation nya försämringar… Så har det hållit på, och spiralen har snurrat ganska snabbt, i alla fall snabbare än vad jag hunnit med. Tiden att anpassa sig har aldrig riktigt räckt till innan det blev nya bud, nya försämringar, nya känslor att bearbeta och lära sig att acceptera.

För varje gång är det som om mina krafter är mindre, de räcker inte till hela vägen, hopplösheten kommer snabbare, förtvivlan är djupare. Allt jag vill är att få vara ifred lite, lära mig att leva så som det är nu. Lära mig att acceptera. Men den tiden, den friden får jag aldrig.… samtidigt finns en del av mig som bara vill skaka av mig allt, rycka på axlarna och säga… here we go again, och le… säga att det gör inget, jag har varit med förr. Jag kan detta. Men jag undrar om man verkligen lär sig? Eller är det bara jag som inte kan lära mig?

Det är så det borde vara. Om jag vore sådär klok som alla andra verkar vara så skulle jag helt enkelt vända på kakan och utgå ifrån att varje dag kan bli den sista och att varje sekund varje liten ljusglimt som når mina ögon är en slags Gudagåva som jag borde vara tacksam över. Jag borde utgå ifrån att normaltillståndet för mig är ett totalt mörker och allt annat är en gåva, ett mirakel jag egentligen inte har rätt till, inte har förtjänat, inte ska ha.

Missförstå inte, jag är tacksam.

Men det hjälper inte att veta att man borde när känslorna inte hänger med riktigt.

Det är ungefär som…
Har du någonsin ställt upp i en tävling? Och kommit på andra plats? Du förstår med tanken att du gjort en bra prestation, du har slagit alla de där andra som kom in trea, fyra, femma och så vidare. Och då är glad. Men. Dina känslor säger att du borde ha blivit etta, för det är det som räknas, det är det som är vinsten…

Vad jag försöker säga är…
Det är lätt att bestämma sig för att man borde göra en sak, det är svårare att känna det.



Jag är oerhört tacksam för alla kommentarer. De får mig att tänka i banor jag inte alltid kan tänka i själv. De visar vägen och jag inbillar mig att jag hittar tillbaka lite lättare. Jag slutar aldrig att förundras och glädjas över att det finns människor som inte känner mig som bryr sig tillräckligt mycket för att lämna en kommentar, en kommentar som visar att de tänkt, känt och kanske till och med blivit berörda av det jag skrivit.

Jag vill inte vara utan kommentarerna.

Men...
Och nu vet jag att jag tar en risk i att skriva detta, och jag vill inte att någon tar åt sig för detta sitter förmodligen, i likhet med mycket annat, i mitt eget huvud. Men…
Ibland känns det, när jag läser det ni skriver, som om jag borde… borde ha större distans, vara mindre deppig, vara mer lycklig över livet… Som om jag borde ha accepterat och gått vidare för länge sedan. Så som alla andra tycks kunna göra. Det är nästan så att jag vill förklara och be om ursäkt för de tankar jag har för de är inte normala. Men för mig är de ju verkliga.

Jag hyser en sådan otrolig beundran för alla er som går igenom eller har gått igenom hemska saker, saker som är tusen gånger värre än det jag går igenom. Jag beundrar hur ni alla verkar ha sådan kontroll på tillvaron, känslorna, livet och allt. Hur ni kan rycka på axlarna och bara gå vidare. Istället för att tänka och fundera och känna… Och allt detta får mig att fundera på om mina egna känslor verkligen är normala… Jag borde ha kommit längre, jag borde kunna känna allt det där som är rätt och inte bara tänka rätt. Jag skulle vilja vara lite mer som några av er vars liv jag fått stifta bekantskap med genom era bloggar.

Och på sätt och vis är det ju en av de bästa sakerna med min blogg, att jag får perspektiv på mitt eget lidande och ojande när jag läser om hur andra har det.