En glad påsk???

Livet blir aldrig som man tänkt. Man gör planer och bestämmer vad som ska hända och plötsligt…

Allt är förändrat.

Det kan gå blixtsnabbt eller långsamt. Går det långsamt inbillar man sig att man kan förbereda sig, göra sig redo, som när man inte sätter på sig bilbältet och istället håller sig med spända armar mot instrumentbrädan och inväntar frontalkrocken i 90. Hur man än förbereder sig för förändringen, eller krocken, så verkar det mesta ändå omöjligt att förbereda sig på. Hur mycket man än tror sig veta…

Inte ens en dag blir som man planerat för man kan inte ens förutse några timmars händelser. Inte till ett hundra procent. Där finns alltid ordet ”om”. Om något inträffar så förändras allt. Ibland inte bara dagen utan livet självt. Plötsligt blir man skrämmande varse om hur skört nuet är och hur snabbt allt kan bli så mycket annorlunda.

Som igår.

Igår när jag gick till vårdcentralen för veckans koll sken solen från en klarblå himmel. Dagen var planerad och inprickad i kalendern. Schemat var fastlagt i minsta detalj. Ända tills hon sa de där orden jag förträngt att de ens existerade. Ända tills hon fick mig att återigen inse hur skört Nu är och hur snabbt Då kan komma.

Och solen slutade att skina. Fågelkvittren försvann. Allt försvann utom skräcken.

De senaste veckorna har trycket legat konstant utan större förändringar men igår var det inte så längre. Det var lite för högt.

Bara lite.

Men tillräckligt för att det inte ska vara riktigt bra. Tillräckligt för att vi skulle behöva ändra alla planer och inse att Nu kanske inte är så säkert som jag hoppades och trodde. Tillräckligt för att vi skulle kasta oss iväg till Stockholm, sitta i ett väntrum i en evighet och sedan få prata med inkompetent, nybliven läkare vars första kommentar var: ”Ja men det ligger inom ramen för det normala”. Kruxet är att om han hade läst min journal så hade han förmodligen fattat att det normala inte går att applicera på mina onormala ögon. Då hade han också sluppit en förbannad C. För han blev riktigt arg, så arg har jag nog knappt sett honom tidigare. Han tog på sig sina chefsöversittarfasoner (som jag inte ens visste att han hade) och krävde en rutinerad läkare. Genast.

Genast vid sådana tillfällen betyder minst 45 minuter. Om man har tur. Vilket vi hade för en annan läkare kom efter en timme, en som jag till och med kände och som kände mig. Wow…. På Skärtordagen och allt.

Resultatet blev inte så mycket bättre även om nonchalansen försvann. En grundlig undersökning gjordes, nya droppar skrevs ut och remiss till vårt närmaste sjukhus för ny kontroll imorgon, därefter nytt läkarbesök i Stockholm i nästa vecka.

Och nu försöker vi fira en skön påsk. Hur nu det ska gå till med resor till diverse sjukhus och framför allt oron. Skräcken. För besöket i vår kungliga huvudstad igår rev upp sår och minnen som jag gjort allt för att förtränga. Nu är de tillbaka, står runt omkring oss likt osynliga, hotfulla skuggor, liemän, redo att slå till vilken sekund som helst. Jag gör mitt bästa att förtränga deras existens men det är svårt. Vad jag än gör idag påminns jag om hur det var direkt efter operationen och jag inser nu, med skrämmande klarhet att den tiden kan komma tillbaka väldigt snart.

Men jag ska inte tänka på det nu.

Jag ska försöka att förtränga minnena och känslorna ett tag till.

Över helgen åtminstone.