Fler påskägg

Jag trodde att påsken äntligen var över. Hur trevligt det än är med ledighet och storhelger och familj och annat så är det ändå en stor del av helgen som går åt till minnen och jämförelser. Det är märkligt hur jag så lätt jämför saker som blivit sämre istället för att försöka lägga mer vikt vid saker som blivit bättre. Saker jag är oerhört tacksam för, som tex en man och hans två barn. Ändå… de där obehagliga tankarna som plötsligt överraskar och dyker upp från ingenstans verkar ha lättare att hitta till mitt medvetande än de där som är behagliga.

Jag borde göra jämförelser med hur det var förra året, när jag var singel, just gjort slut med någon som visade sig vara en annan än jag trodde. En i raden av många misslyckade förhållanden.

Jag borde göra jämförelser med väder, boende, personer.

Jag borde inte göra jämförelser med påskäggen jag målade, filmerna jag såg, bilderna jag tog, hemsidorna jag skapade, drömmen jag hade att skapa mer... kanske för andra...

Jag borde inte jämföra med praktiska detaljer som att utan någon större ansträngning eller eftertanke ta upp en tidning och läsa den. Både rubriker och brödtext. Eller bara en enkel sak som att se skillnaden mellan cayennepeppar och paprika i kryddhyllan. Eller läsa i kokboken istället för att leta efter samma recept på Internet… nästan samma recept.

Jag borde stanna vid de första jämförelserna men jag vore väl inte jag om jag inte med jämna mellanrum vältade mig i patetiskt självmedlidande. Vilket jag hann med att göra en hel del under resan tillbaka efter att vi lämnat barnen, på väg till sjukhuset.

Men annars har jag faktiskt, tvärt emot vad inledningen ger sken av, haft en fläckvis riktigt bra dag.

Den började till exempel med den största påskäggsjakten jag någonsin varit med om. Jag som trodde att det var påskafton som äggen skulle jagas, tydligen visste inte barnen det eller så tyckte de att något måste hända en snöig måndag med. Så jag och C fick jaga var sitt påskägg. Det var ingen sedvanlig jakt, det var mer som en skattjakt med mängder av ledtrådar utspridda över hela huset. Först fick jag en lapp där det stod att jag skulle läsa min e-post, precis som i går, men där slutade likheten för i meddelandet låg en skattkarta i textversion ”sex steg rakt fram, tre åt höger…” Jag hamnade mitt i vardagsrummet och trodde helt säkert att jag gått fel men barnen bara fnissade och gav inga ledtrådar. Slutligen tittade jag under mattan och där hittade jag ett foto. Ett stort foto med en extrem närbild på något i huset. Det tog en evighet att lista ut vad det var och när jag hittade rätt plats fick jag en ny lapp, ”Vad fick du förlovningspresent?”.

På det där viset fortsatte det ett antal gånger till för att slutligen leda mig fram till ett normalstort påskägg den här gången. Det låg i lillasysters rum (C hittade sitt ägg betydligt snabbare än jag hos storerbror). I mitt ägg låg det inte bara godis och choklad utan även ett hårband, nagellack, läppglans och klistermärken. Jättefina, svarta med sådan där mönster som man ser överallt nuförtiden. Gissa vad lillasyster tyckte att jag skulle ha dem till?

Jag funderar faktiskt på att ta henne på orden… kan ju inte gärna bli värre.

Resten av dagen var annars rätt lugn. Efter att vi lämnat barnen åkte vi till sjukhuset och idag var det lite lite högre igen så nu är det helt klart att trycket håller på att stiga trots nya droppar.

Tja… vad ska jag säga? Känna? Tycka?
Jag börjar som sagt vänja mig vid de ständiga motgångarna. Shitt happens.
Det ska bli spännande att höra vad doktorn säger på onsdag. Till dess är det bara en sak som är säker, det är inget gott tecken. Men jag ska inte tänka på det nu.