Ledsamheter, bloggvänner och förkylning

Som alltid när jag berättar om något ledsamt (vilket jag gör ofta) så får jag detta fantastiska stöd av människor som jag inte egentligen känner mer än genom bloggen. Varje gång blir jag så rörd och tacksam och jag får nästan dåligt samvete för att alla ställer upp med uppmuntrande ord för mig medan jag själv är betydligt sämre på att ge samma sak tillbaka.

För mig betyder detta mycket, det känns som jag har vänner, sanna vänner som känner mina innersta tankar så som de är, som inte många andra får möjlighet till. För på ett sätt är väl bloggen och nätet mer genuint eftersom ingen av oss vet hur den andre ser ut på riktigt? På ett annat sätt finns det ju naturligtvis möjligheter att framställa sig själv så som man själv vill, kanske långt ifrån det som är verkligt. Man behöver inte ljuga för att bara berätta de positiva sidorna av sig själv till exempel… Om man nu skulle tycka det är kul.

Men… nu var det inte anonymt bloggande jag tänkte fördjupa mig i just nu.

I mitt förra inlägg var jag lite negativ, ledsen och deppig. Ja, jag kände mig så just då men nu ska jag ärligt säga att jag faktiskt inte går och deppar och fasar för operationen hela tiden. Just nu är huvudet fullt av en massa andra saker, betydligt trevligare saker så det är lätt att förtränga operationen och inte tänka på den alls.

Just nu är mitt största bekymmer detta fruktansvärda snorande som inte vill gå över. Det är snor överallt, speciellt i huvudet som förmodligen har blivit dubbelt så stort som det var från början. Det känns som det skulle explodera vilket ögonblick som helst. Idag har jag ingen feber åtminstone men jag har provat alla huskurer jag kan och ingen har hjälpt. Är det någon som har en mirakelkur så är det dags att dela med sig av den NU. Jag MÅSTE bli frisk till på fredag. Det är ett absolut tvång.

Så… goda råd emottages tacksamt.