Minnenas dag

En bit utanför Byhålan finns en liten skogsväg som man kan åka in på. Den blir smalare och smalare hela tiden och till slut är den bara två hjulspår. På somrarna växer gräset så högt i mitten att man nästan inte vågar fortsätta att köra för man tror att bilen ska ta i underlaget. Det är inte många som vet vart det denna lilla väg leder till. Faktum är att under alla år jag åkt ner på den på vårarna har jag aldrig mött en enda människa.

Vid slutet av hjulspåren fortsätter en liten stig som leder in i skogen, och drygt en halv kilometer, eller så, längre bort öppnar sig en helt fantastisk glänta med en liten sjö i. Det här är en av de platser jag kan längta till. Bilden av hur det ser ut, hur det känns kan ibland dyka upp i mitt huvud helt utan förvarning. Mitt i vintern kan jag se framför mig hur solens strålar strilar ner genom lövverket. Eller hur den späda grönskan badar i det rosa ljuset av den neråtgående solen.

Det är inte ofta man tänker på det, många tror att soluppgång och solnedgång har samma typ av ljus men det är inte sant. Solnedgångens färger är mycket varmare, mer röda medan soluppgången är mer åt det blåa hållet… Det där var något jag upptäckte just där.

En riktigt varm sommardag för några år sedan sov jag faktiskt över där ute. Den lilla sjön är omgiven av stora flata stenar och även om de inte är så mjuka så är de ganska sköna och varma om somrarna. Jag sov på en av dem i en sovsäck under bar himmel. Helt ensam. Jag vet att det kanske låter tokigt men det kändes helt rätt. Det var en helt perfekt natt. Varför jag gjorde det? Dels för att jag var deppig efter något trassligt förhållande (igen) och dels för att jag hade bestämt mig för att ta ett foto i timmen på exakt samma plats. Det var då jag såg hur stor skillnaden är mellan morgon och kvällsljus… för att inte nämna det där helt fantastiska diset som låg som stora sjok över sjön på morgonen… Det var sanslöst vackert.

Det är bara ett av minnena jag har från den här platsen. En annan är en utflykt vi gjorde, jag och mina föräldrar, för ungefär ett år sedan. Vi gjorde som idag, tog med oss mat, metspö och satt i solen hela dagen. En tidig vårdag då skogen bakom oss var vit av vitsipporna som täckte marken under träden. Jag och mamma plockade ett enormt fång och bar med oss hem. Pappa fick faktiskt fisk som vi grillade på eftermiddagen hemma. En typisk dag som man inte egentligen uppskattar så mycket när man har huvudet fyllt av festen man ska hinna bli klart till på kvällen men så här efteråt kommer jag inte ihåg festen, bara dagen i skogen…

Idag var en sådan dag. En som skulle ha kunnat vara helt perfekt om inte mina minnen och annat smått och gott hade spelat mig ett antal spratt.

Vi köpte med oss potatissallad och rostbiff, nybakat bröd och bullar. Vi packade kaffetermos och vatten och ett gammalt enormt överkast att ligga på. Jag är inte i toppform än (vid närmare eftertanke har jag nog inte varit det på mycket länge), men jag bestämde mig att för en gång skull skulle jag inte tänka på något som ger mig anledning att vara ledsen. Jag hade bestämt mig för att ingen (läs C) skulle behöva märka att jag inte är riktigt glad, nöjd och lycklig… som jag borde vara en solig, varm vårdag med min älskling. Jag lyckades ganska bra. Och vi hade en underbar dag i solen.

Bortsett från minnena. Bortsett från att jag glömt hur förrädisk stigen fram till sjön är om man inte riktigt ser trädens rötter och annat som gör den ojämn. Bortsett från att jag snubblade och ramlade pladask, handlöst, och slog mig blodig både på knän och armbågar. Jag vet inte vilket som blev mest illa tilltygat, armbågen som jag landade på eller stoltheten.

Sjön var underbar, precis lika vacker som alltid, med en svart spegelblank yta. Fåglarna kvittrade och skogen doftade mylla. Precis som jag kom ihåg det från mina gamla minnen, från bilderna jag har i huvudet. Jag försökte verkligen att inte känna något när jag insåg att jag inte var säker och frågade C om vitsipporna blommade. Jag försökte verkligen att inte känna mig bitter när jag såg ut över sjön… som jag bara ser en begränsad del av, en suddig, oskarp begränsad del av. Jag försökte att inte tänka på träden vars grenar knoppas och snart börjar grönska men som jag inte kan uppfatta för att de flyter ihop till ett enda oskarpt töcken.

Jag blundade en stund och försökte vara tacksam över att det inte var som det skulle kunna vara… som det kanske kommer att bli snart.