En meningslös dag

Sådär.
Då är det kväll igen och ännu en dag har gått till spillo med ett fullständigt meningslöst besök i vår kära huvudstad.

Meningslöst såvida man inte räknar alla minnen från senaste längre vistelsen som revs upp igen.

Meningslös såvida man inte räknar ”vi måste avvakta” som ett meningsfullt svar. Eller ”om det inte vänder inom två veckor måste vi operera.”

Ärligt talat så…

Jag orkar inte mer.
Jag vill inte vara med längre.
Jag vill göra slut.
Jag vill ha mitt gamla liv tillbaka.
Jag ställer inte upp längre.

Jag vill inte fortsätta. Jag vill inte pendla mellan hopp och förtvivlan tusen gånger under en enda minut, jag vill inte våndas över det som komma ska och undra när det ska komma. Jag vill helt enkelt inte vara med längre. Jag vill inte låtsas vara duktig, stark eller spela ett spel och se ut som om jag inte är orolig, ledsen, rädd, panikslagen. Jag vill inte få magknip varje gång jag försöker föreställa mig framtiden som sträcker ut sig tills livet tar slut, utan hopp om någon förbättring, bara ett tvärsäkert löfte om försämring. Jag orkar inte mer av de ständiga tankarna och känslorna som alltid finns där men som måste förträngas bara för att jag ska kunna gå vidare. Jag orkar inte med att behöva kämpa för att få minsta detalj i vardagen att fungera som det är redan nu. Och snart blir det ännu värre.

Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.

Fatta?

Därför tänker jag lägga mig på soffan, äta chips och glass och dricka Coca Cola och önska att jag hade modet att supa mig riktigt full. Så full att jag skulle kunna glömma allt bara en enda natt. När allt är uppätet ska jag ligga där och vältra mig i självmedlidande resten av mitt liv. Jag tänker skita i allt, inklusive alla droppar och annat tjafs och bara tycka synd om mig själv. Jag tänker gråta tills alla tårar tar slut. Jag tänker ge upp.

Vem som än beslutar så har jag fått NOG!