Påskägg

Påsken lider mot sitt slut.

Det börjar verkligen kännas som om vi kan detta med att äta ägg, leta efter ägg, måla ägg… Varav jag visserligen bara lyckas riktigt bra med det ena men det är ju en annan historia. Barnen gillade att leta ägg i alla fall, även om man skulle kunna tro att de är för gamla för sådant. Fast å andra sidan, blir man någonsin för gammal för påskharar och jultomtar?

Själv fick jag faktiskt också en finfin present av påskharen. Eller av C snarare som gav mig det största ägget jag någonsin sett, fyllt med ingenting. Den vägde absolut inget. Tomt tänkte jag. Det lät till och med tomt. Men inuti, i botten på den låg det ett litet papper fastklistrat och på det stod det något med pyttesmå bokstäver. Som jag givetvis inte kunde tyda. Nu var ju detta på påskaftonens morgon, och även om jag höll på att avlida av nyfikenhet kunde jag inte gå upp för samtidigt med ägget kom också frukost på sängen (jag måste gå upp och in i arbetsrummet där jag har min förstoringskamera för att kunna läsa). Frukost på sängen får man givetvis inte springa ifrån hur som helst. Frukost på sängen innebär en stor bricka på knäna som effektivt hindrar en från att lämna sin plats. Frukost på sängen tar givetvis en evighet att äta. Och C vägrade läsa för mig. Givetvis.

Men till slut så… just när jag trodde att jag skulle spricka av nyfikenhet så fick jag äntligen springa in i arbetsrummet. Och där kunde jag läsa följande:

”Kolla din e-post”

Ha ha. Jättekul. Ungefär som en påskäggsjakt fast ändå inte. Och jag höll på att avlida av nyfikenhet. Eller har jag nämnt det? Har jag nämnt att det tar åtta år för datorn att starta? Och att det tog ännu längre tid att hitta mitt mail? Och i det fanns det bara en länk.

En fin länk, visserligen, en klickbar länk, visserligen.

Den här länken:

http://www.resfeber.se/se/product/cgi-bin/update_ocs_prices.cgi?template=/campaign/pg/rom_offers.html

Gissa om jag blev glad? Jag har alltid längtat efter att få se Rom… Nu får jag äntligen åka dit och se det lite i alla fall… Och nynna på ”Vi mötte våren i Rom”. Visst var det Glennmark som sjöng den? Fast den var väl lite ledsam?

Och apropå ledsamt…
Det sparade jag till sist för jag har bara inte orkat tänka på det. Eller jag har försökt att inte tänka på det och lyckats ganska bra. Mot förmodan kan man väl säga. Jag börjar nästan lära mig att inte tänka på saker, att skjuta undan dem till ett senare tillfälle, när jag liksom tror att jag orkar. Oftast inträffar aldrig det tillfället så ibland kommer tankarna tillbaka opåkallade och nästan slår omkull mig…

Men hur som helst så var vi på sjukhuset igår och trycket låg kvar på samma nivå som i torsdags. Lite lite högre till och med, men bara så ytterst lite att det är osäkert om det inte bara beror på hur mätningen görs. Men ändå. Det borde ha gått tillbaka ner för jag har fått nya droppar som jag tar oftare nu. De borde ha gjort effekt. Tror jag. Men jag vet inte. Egentligen vet vi inget, bara att dropparna inte hjälper. Eller bara hjälper lika mycket som de andra gjorde.

Det känns lite som… limbo. Jag vet inte om jag ska vara rädd, panikslagen, orolig eller om jag kan rycka på axlarna och säga att det bara är en liten skillnad. Det kanske inte betyder något.

Ovisshet är ett av de fulaste orden i svenska språket. Att inte veta. Så fort man inte vet, står dörren öppen för alla andra känslor, de där som gnager och förtär, de där som är så svåra att leva med. Som skräck och panik. Goda vänner till mig som gärna kommer på besök. Trots låsta dörrar och släckta ljus…

Nu får jag alltså vänta.

Imorgon ska vi tillbaka till sjukhuset och kolla igen. På onsdag har jag fått (hör och häpna) en tid hos den läkare som opererade mig. Det är väl hon som fäller domen… alternativen vet jag inte ens.