Inlägg
Egentligen...
Eller... Japp nu är det kört igen.
För så kan man också uttrycka det - om man vill... Jag vill.
Inget nytt egentligen, inget jag inte egentligen anade redan vid förra kollen men varför blir det alltid så smärtsamt påtagligt när beskedet kommer?
Jag visste egentligen inom mig att det kommer bli en ny operation, men så länge det bara var en aning eller snarare vetskap inombords var den inte verklig nog för att förstöra en dag. Nu när doktorn bekräftade det i telefonen nyss, det jag vetat länge egentligen, så känns det…
D e p p i g t.
Med stora bokstäver. Trots att jag egentligen vetat ett tag. Innerst inne.
Men trots vetskapen var jag inte förberedd.
Trots att jag egentligen anat och förstått att det måste bli så… egentligen.
Hur förbereder man sig på besked man vet ska komma men som man inte vill höra eller vara med om? Kan man det?
Jag kommer att få en tid snabbt sa hon. Sist gick det alldeles för snabbt.
”Hur snabbt?”
”Jag kan boka in dig på torsdag redan, det vore kanske det bästa.”
Jag fegade. Jag har andra planer för torsdagen.
Så klart.
Så nu kommer det en tid med posten. Betydligt bättre… eller inte egentligen för jag känner mig själv. Nu kommer antal dagar då jag är skräckslagen för att gå förbi brevlådan, då jag hittar alla möjliga och omöjliga ursäkter och undanflykter för att inte ens titta på posten.
Hon tyckte inte jag hade någon anledning att fega. Eller dra ut på tiden.
”Detta är bara en liten operation, vi gör den dagligen, du har ingen anledning att oroa dig.”
Men inte på mina ögon… mitt öga, det enda jag ser med, det lilla jag ser. Jag påpekade det för henne. Orubbligt lugn, på gränsen till irriterad sa hon; ”just därför ska vi iaktta extra försiktighet. Vi ska sätta in antibiotika i förebyggande syfte, du kommer få ligga kvar över natten gärna två nätter faktiskt, och så får du behålla förbandet några dagar extra.”
Yippie… det gör mig verkligen lycklig.
Jag ska ta och slå några kullerbyttor nu.
16 kommentarer:
Ella, hur har du det? Ganska jobbigt verkar det som. Du ställs inför livet och kan inte komma undan. Det du är med om nu måste vara en enorm påfrestning. Jag tror att du sakta, sakta tar till dig vad som är på väg att hända. Ingen kan kräva av dig att du ska acceptera din situation. Du måste själv vara med på resan och den går i din takt.
Det är mänskligt att inte vilja vara med om något jobbigt. Helst ska allting vara glad, friska och soliga dagar. Mitt liv ser inte alltid ut så och det tror jag inte att ditt liv heller gjorde förut. Innan beskeden.
Det känns förstås dumt att komma med uppmuntrande ord nu. Ändå kan jag inte låta bli. Du skriver inspirerande om ett svårt ämne, att förlora något. Du har träffat den stora kärleken. Ni ska gifta er. Ni har flyttat ihop. Visst förstår jag att livet ändå kan kännas för brutalt och orättvist. Livet är orättvist.
Du visar med stor inlevelse hur svårt det är för dig nu. Om inte du hade skrivit om din situation hade jag inte lärt mig att tänka "bredare". Tycker du att din situation är jämförbar med någon annan sorg eller förlust?
Tänker mycket på dig. Hoppas du får en härlig dag utan anfallande brevlådor med otäckt innehåll.
Kram
Bisse
(bissesplats.blogspot.com)
Ella!
Vad tråkigt... Är man någonsin förberedd? Jag är det inte, ja, jag vet att jag resonerar så realistiskt men det är en sak att sakligt tala om vad som kommer att hända en helt annan att känna sig förberedd på det...
Jag tänker ibland att även efter att tider odyl. är bokade så är jag inte beredd. När jag väl ligger där så kommer den där känslan av att vilja fly, fly undan det oundvikliga...
Du är stark Ella, det kommer att gå, gå för att du är sådan... Det kommer att ta tid och du kommer att låta det få ta tid, inte springa dig igenom allt...
Har du haft kontakt med läkaren om det vi talade om. Det kan vara en god hjälp nu...
STORA kramar
Känner med dig.
Det är en helt annan sak att ana, veta inuti. Än att få det svart på vitt.
På torsdag ska jag få min "dom". Försöker förbereda mig, men det är svårt.
Sen tycker inte jag att du fegade. Ibland kan man behöva lite förberedelstid.
Styrkekramar.
Bisse
Tack snälla för dina ord.
Jag tror att alla sorger och förluster i grunden är jämförbara, oavsett vad man förlorar går man igenom samma typ av känslor, samma tankar, frågor... Jag märker det när jag nu lärt känna andra via bloggandet som gått igenom andra svåra saker. Så till viss del kan man nog känna igen sig i andra tror jag. I alla fall kan jag det.
Sedan tror jag att alla har olika sätt att hantera förlusten, hur hårt man tar åt sig, hur snabbt man går vidare är nog ganska individuellt skulle jag tro.
Dessutom är det kanske skillnad på att förlora något/någon och sedan gå vidare med minnet av det svåra, och att som jag (och många andra) ständigt leva med osäkerhet, få nya bakslag och kanske ändå veta innerst inne att det inte kommer att sluta bra. På något sätt så kommer förlusten gång efter gång... Det går inte att gå vidare.
Men jag är medveten om att jag inte är ensam om att känna så här, jag är inte heller den som drabbats hårdast av livets "orättvisa". Jag kan känna mig oerhört självupptagen ibland när jag läser om andra människors livsöden och tycka illa om mig själv som inte har förmågan att alltid uppskatta det jag har.
Uj så långt det blev....
Vet inte vad jag ska säga.De andra har redan sagt det jag vill.Måste fråga samtidigt..Kommer det bli bättre efter operationen, eller vad är det som komma skall?
Jag känner så starkt för dig och kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig om vad du går igenom,men jag vet att du klarar detta, för du måste helt enkelt göra det.Jag vet att det inte är någon tröst på något sätt,men snälla försök att inte ge upp.
Ha det så gott det går.Jag tänker på dig/kram
Maria
Ja visst är det så? Det är när det inte finns någon återvändo och man ligger där som paniken kommer, FLY, FLY, FLY tänker man... Jag kan riktigt känna smaken av den känslan...
Brukar gråta hela vägen till op.
Jo då, jag har pratat med två läkare om det och de höll med dig så jag har börjat.
Isabelle
Jag är säker på att det blir en bra dom, den bästa möjliga. Jag håller i alla fall tummarna för det, jag vet att det kommer att bli så!
Annelie
Tack snälla du. Jag blir alldeles tårögd.
Bättre blir det nog inte, det är inte tanken, meningen är att trycket i ögonen ska sjunka för det är när det är för högt som nu som synnerverna skadas ännu mer.
Åh, jag förstår att det är tufft och trist nu. Jag skulle nog också känna sådan där aversion mot brevlådan - "om jag inte tittar i den så blir det inte av"
F ö så kan jag känna din oro och jag vet att jag förmodligen skulle börja hyperventilera och sedan bara stå och skrikgråta. Det hjälper inte och det är inte ens skönt.
Men skönt är att få gråta ut i någons famn och känna tilliten och kärleken. Å det antar jag att C ser till att du får.
Tänker på dig vännen.
Känner så med dig.
Dina ord..:
... "inte är ensam om att känna så här, jag är inte heller den som drabbats hårdast av livets "orättvisa". Jag kan känna mig oerhört självupptagen ibland när jag läser om andra människors livsöden och tycka illa om mig själv som inte har förmågan att alltid uppskatta det jag har."
.. vill jag tycka lite om:
Idag är det du som har fått ett tråkigt besked, eller ovisst kanske..? Idag får du vara upprörd, ledsen, arg, förtvivlad och lite till och då ska du inte tänka på andras olycka. De går ändå inte att jämföra och det behövs inte, för all smärta och sorg är lika svår för var och en som upplever den.
Jag läser det du skriver och du uppskattar verkligen det du har. Det sista jag upplever med dig är att du är självupptagen, för du ger så mycket av dig själv och din kamp, dina känslor och ditt liv, dina iaktagelser och betraktelser. Så nej, idag är det Ellas dag, som inte ska tänka på någon annan än sig själv.
Om hoppet överger oss, finns det inget annat kvar. Det är hoppet som är vår vän, hoppet som kan vänja sig vid något svårt och länka sig till ett nytt hopp, en ny framtid. Kanske lite annorlunda, kanske med lite andra känslor och kanske med nya äventyr.
Långsamt, långsamt kommer livet tillbaka, för hoppet håller din hand i sin.
Kramar från
Cissi
Tror nog ändå att även du kommer till ett avslut någon gång... Jag citerar din kommentar "att som jag (och många andra) ständigt leva med osäkerhet, få nya bakslag och kanske ändå veta innerst inne att det inte kommer att sluta bra. På något sätt så kommer förlusten gång efter gång... Det går inte att gå vidare"
Jag har inget facit för dig, men känner som du vet några som fått sina dommar, de har självklart inte kunnat acceptera detta idag, imorgon el om ett år... Men jag lovar Ella, det kommer en dag då du faktiskt har accepterat detta o sedan bestämmer du dig för att göra det bästa du kan av ditt liv.
Vi har alla våra bördor att bära somliga syns utåt andra syns inte alls. Vi kämpar för att acceptera förluster både av någon el något inom oss... Tror på livet ändå, o hoppet om att allt nog har sin lösning nångång... Skulle nog inte orka annars...
Spelar nog ingen roll hur mycket man förbereder sig mentalt, det lilla hoppet om att allt ska bli bra ändå lyser igenom.
Men vet du vad, du fixar detta också, du har gått igenom så mycket redan.
Önskar att jag kunde knäppa med fingrarna och så skulle allt vara klart o bra igen..
Men jag kan inte det, MEN.. jag tänker på dig och då jag är troende så ber jag också!!!
Massor av kramar till dig!
Skickar en stor kram till dig!
Annika
Tack vännen.
JA C är bra som axel att gråta ut på ,)
Cissi
Du har så rätt, man kan inte jämföra, det säger jag alltid åt alla inklusive mig själv men ändå, andras svårigheter ger om inte annat perspektiv på sitt eget.
JAg fortsätter att hoppas, just den här operationen har jag mycket hopp för, för den ÄR inte så farlig som de andra jag varit med om.
Dubbelörnen
SOm vanligt har du rätt, dina ord tröstar alltid.
Jag hoppas också att det ska komma en dag när jag... accepterar och kan gå vidare. Snart.
Micke
Dina tankar och böner gör mig alltid lika glad. Tack för att du bryr dig.
Puppan
Alla kramar välkomnas alltid ,)
hej fastnade här titta gärna in hos mig
livetsegentligheter.wordpress.com
S
Välkommen hit.
Skicka en kommentar