Bröllopsplaner

Jag vet att det finns de som undrar, och jag måste faktiskt reda ut detta lite... Detta med bröllop alltså.

Det har varit ganska tyst om det här, för det har varit en historia som väckt både glädje och smärta märkligt nog. Det har varit många funderingar och tankar och det är först nu sedan några dagar som vi egentligen vet exakt hur det ska bli.

Men först ska jag gå tillbaka lite.

C friade till mig i januari och det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Det var också en dag som vi var ganska medvetna om att tiden var begränsad. Operationen hängde över oss likt ett stort orosmoln även om vi försökte att förtränga det (lite som nu). Men sådant går ju inte att förtränga, någonstans finns det där, ständigt närvarande med alla tankar och oron. Då trodde vi att den kunde vänta ett tag, några månader åtminstone men så blev det ju inte som bekant. På vägen hem i bilen, efter att han hade friat, satt vi och gjorde upp en massa planer, funderade på datum och allt sådant man gör. Funderade på om vi bara skulle rymma eller om vi skulle ha stor fest med alla vi kände. På något sätt verkade alla alternativ vara beroende av ”Om”.

Om jag ser eller inte.

När jag fick veta att operationen skulle bli av så snart så funderade vi ett tag på att gifta oss redan samma vecka. För även om jag aldrig varit typen som redan som barn drömt om mitt bröllop så har tanken att jag inte skulle kunna se mig själv som brud aldrig föresvävat mig. Plötsligt blev min syn än mer någon slags kärnpunkt i hela bröllopsplanerna. Den där veckan innan operation gick vi iväg och jag provade klänningar, jag valde ut en och bokade den för helgen innan operationen, jag valde brudbukett och gjorde en halvdan beställning (på en av de där två jag visade dig) men när väl lördagen närmade sig och det skulle bli dags så insåg jag plötsligt att jag inte ville gifta mig för att jag var tvungen, utan för att jag ville. Jag ville inte i framtiden behöva fundera på om vi gifte oss så snabbt för min syns skull eller för att vi verkligen ville… Så det hela ställdes in. Men klänningen är fortfarande kvar och väntar på mig, något jag är oerhört glad för idag för nu vet jag hur den verkligen ser ut och behöver inte använda fantasin för att fylla i detaljerna. Det är samma sak med brudbuketten, jag har kvar en tydlig bild av den i motsats till de suddiga jag ser.

Efter operationen talades det inte om bröllop på länge. Så fort jag snuddade vid tanken började jag lipa, jag lipade vid många tankar då, men detta med bröllop tog lång tid, långt efter att jag började se igen, innan jag kunde tänka på utan tårar och bitterhet.

Det var inte förrän ganska nyligen, strax före påsk som jag åter igen hittade tillbaka till den första tanken och känslan jag hade, då när C friade till mig, efter det att jag äntligen förstått att han faktiskt ville ha mig, MIG!?!? av alla, med mina fel och brister, med mina ögon och allt annat skit som följer med.

Då, där ute i det vita vinterlandet visste jag nämligen att den här mannen ville jag dela mitt liv med, och han ville (till min obeskrivliga förvåning) dela sitt liv med mig. Det var inte bröllopet jag ville ha då, det är inte det som är målet, det är inte ens vägen till målet. Det är livet med honom som är målet och meningen och ett bröllop är egentligen bara ett bevis för världen att vi hör ihop. Trots allt.

Så nu, när jag äntligen hittat tillbaka till den känsla jag först hade inför ett bröllop så har vi också kunnat bestämma oss för hur och när och var. Vi vet, nå ja, C visste nog hela tiden misstänker jag, vad som är viktigt för oss, vilka vi vill dela den här dagen med och vart vi vill vara då. Och ja, visst hoppas jag kunna se mannen jag gifter mig med, och mig själv som brud, men om det inte blir av… ja, då kommer ändå dagen att finnas i mitt minne för alltid, lika ljus och vacker som om jag hade sett allt med en helt perfekt syn. Det är jag fullt och fast förvissad om. Nu.