Inlägg
Dagens pinsamma
Vi har just fått en ny informatör i kommunen. Eller om hon är informationschef, jag vet inte. Vi har bara en informatör som arbetar centralt så hon är kanske informationschef då? Hur som helst är hon ny både på tjänsten och som funktion och alla sliter i henne… Utom vi som faktiskt har en informationsansvarig sedan några år tillbaka, på deltid. Vi har alltså inte så mycket att göra med den nya informatören, och jag har aldrig ens träffat henne… det kan i och försig bero på att hon bra arbetat fyra veckor eller så men ändå… (min åsikt är att hon ska arbeta strategiskt på ledningsnivå men alla håller inte med, men det är en annan historia).
Till den här historien hör också att jag för ett antal år gjorde ett fotojobb för kommunen, jag tog ett antal fotografier på Byhålan för att publiceras i diverse sammanhang. Snåla som vi är i denna kommun så återanvänds de bilderna flitigt än idag.
Ja du gissar resten själv va? Hon ringde, informatören alltså, och frågade om jag kunde ta några fler bilder till en ny broschyr hon tänkte ordna med. En broschyr som naturligtvis inte får kosta något och som borde varit klar för länge sedan, igår närmare bestämt. Hon förklarade att hon varit i kontakt med flera fotografer men ingen kunde ställa upp med så kort varsel…och för så lite pengar och nu undrade hon om jag möjligtvis kunde. Så klart. Kommunanställda brukar vara nöjda med svältlöner.
Först höll jag på att sätta i halsen. Hon var så artig och så snäll och bad så gulligt och jag har fortfarande väldigt svårt att enkelt och sakligt upplysa människor som inte vet hur det förhåller sig. Jag slingrade mig. ”Jag fotar inte så mycket nu längre” försökte jag men hon fortsatte att försöka övertala… "Jag hinner nog inte" men hon gav sig inte.. .det blev sååå pinsamt och än pinsammare blev det när jag till slut haspade ur mig varför jag inte kan fota.
Jag tyckte det var vidrigt, hemskt och pinsamt utan dess like (som alltid).
Hon ville nog bara slänga på luren och sjunka genom golvet… för när jag sa som det var så insåg ju hon givetvis att hon hört talas om mig. Att jag var den där… hon som det är så synd om… eller något, jag vet inte vad hon hört men jag förstår att hon visste en hel del.
Just då tyckte jag nog mest synd om henne…
Och jag som tänkte dra stor nytta av henne i mitt projekt…
11 kommentarer:
Jag tycker att det var rätt åt henne, hon kan faktiskt ta det, Ella. Jag menar när du nu så ihärdigt försöker undvika uppgiften så borde hon ju förstå att du inte kan, vill eller vad som helst. Usch, nu låter jag sådär hård... Måste nog ta mjuka till mig lite.
Jag tänker på när jag insjuknade och när än det ena och andra hemska beskeden regnade över mig då reagerade jag på något konstigt vänster med att hålla i min professionella roll att hålla alla andra under armarna, att trösta, vara stark åt andra. Idag känner jag att det bland annat var det som gjorde att jag hamnade i depressionen, jag fick aldrig möjlighet att ta på mig själv, i mina känslor, förstår du hur jag menar?
Därför tror jag att jag blir så där hård när jag läser det du har skrivit idag. Tänk om du brutit ihop av det hela? Gråtit i telefonen? Det hade kanske varit bättre för då hade hon fått en chans att städa upp efter sig.
Ella! Du vet att jag inte är vare sig hård eller bitter men jag fick så svårt att förklara vad jag kände när jag läste ditt inlägg och det jag menar. Försök förstå min andemening med det hela!
Stor kram på dig
ps var det du som ville använda henne i projektet eller tvärtom? Om det var du som ville det så har du världens läge nu, aldrig i livet att hon säger nej.
Å det måste ju också ha varit för att bilderna är bra ni återanvänder dom?!?!
Men jag undrar om det inte är dags för dig att börja pröva med att säga som det är - då behöver ingen tappa ansiktet s a s. Annars kommer du ständigt att ramla in i situationer som den här. Om du säger som det är så är det du som har överläget - du som har kontrollen. *Fniss*, det gillar ju du!
Klart att hon har hört talas om dig - men förmodligen inte att det är synd om dig, snarare är du kanske lite samtalsämne för att du klarat av att gå tillbaka till ditt jobb och dessutom ska leda ett projekt!
Det är bara att bita i det sura äpplet och gå in till henne och presentera dig och påpeka att det blev lite tokigt ert första möte men att du hoppas det blir bättre när och om hon vill bidra till projektets genopmförande.
Ja, jag vet, du har mycket snällare bloggvänner än mig, men jag är hård mot dom hårda! :)
Skämt åsido så fattar jag att det inte är lätt att haspla ur sig en förklaring om sig själv, när det är en förklaring man inte riktigt tycker är en själv. Men det kanske ändå är lättare att säga som det är till någon som man inte står i känslomässig relation och bindning till?!
Iofs skulle hon väl ha fattat att det var något som inte stämde när du började slingra dig - men hon var förmodligen så inställd på att få dig att göra detta och kanske redan hade idéer hon ville presentera att hon missade nyanserna i ditt slingrande?
En kram till från elakingen Annika
Jag ska berätta vad jag tycker är pinsamt. Min äldsta dotter, 18 år, är svårt psykiskt sjuk och det har varit en lång process för alla inblandade. Nu ska jag komma till kärnan; jag tycker att det är så pinsamt när utomstående frågar om vår dotter. Alla förutsätter att hon går ut gymnasiet nu till sommaren (som "alla" andra). Jag har kommit fram till att det jag tycker är pinsamt är att jag har svårt att acceptera att hon är sjuk. Sedan är det ett tabuområde som psykisk ohälsa. Lite skamligt. Dessutom bär jag på en sorg. Sorg över allt som kunde blivit men som med stor sannorlikhet inte kommer att bli. Hennes liv kommer att ta andra vägar än vad vi föräldrar hade tänkt oss. Kanske ingen färdig utbildning etc. Det finns massor av saker att haka upp sig på.
Nu har både jag och min man tränat här hemma på att säga "vi har en dotter som är allvarligt psykiskt sjuk". Att säga detta öppet har varit en hjälp för oss att hantera det här jobbiga.
Jag vet att min berättelse inte har samma innehåll som ditt liv. Jag vill bara dela med mig av min erfarenhet. Jag har ställts inför något jag helst hade velat slippa, en sjuk dotter.
Ja, ja, jag blir lätt långrandig (som du märker).
Hälsningar
Bisse
(bissesplats.blogspot.com)
Här får man verkligen motsatta tyckande, lite ovanligt faktiskt ,)
Maria
Jag förstår exakt din andemening och jag tycker inte du låter hård.
Jag känner igen det där med att vara stark för andra, ta hand om andras känslor istället för sina egna. Så har det varit för mig med från första stunden jag fick min diagnos. Det dröjde jättelänge innan jag ens berättade för mina föräldrar, inte för att jag inte behövde deras stöd utan för att jag visste vad de skulle känna. Jag ville inte göra dem ledsna. Jag orkade inte ta deras sorg så jag behöll allt för mig själv, för mig var det enklare.
Det var samma sak med alla andra och det är väl därför jag fortfarande tycker det är jobbigt att förklara eller berätta hur det är, för jag orkar inte med att ta hand om människors reaktioner. Och alla reagerar på något sätt... Även de som inte bryr sig om mig som person.
Äh... ja detta är svårt att klä i ord, men som sagt, jag förstår exakt vad du menar. Been there, done that ,)
Elakingen Annika
Du har också rätt. MEN sedan är det det här med logik... det ÄR inte lätt att bara säga "nej tyvärr jag ser inte därför kan jag inte" det låter enkelt men det är svårt och jag kan inte förklara varför det är på det viset.
Därmed inte sagt att jag inte själv förstår att den situation som uppstod idag blev värre av att jag inte genast sa som det var. Fast jag trodde nog att hon skulle ge sig när jag slingrade mig.
Men hur som helst, jag tänker inte be om ursäkt för ska jag vara helt ärlig så tycker jag faktiskt ändå att hon kunde haft lite större... takt eller finkänsla, eller åtminstone slutat när jag sa nej första gången. Som ny i en kommun borde man faktiskt känna sig för lite...
Bisse
Tack för att du delar med dig.
Vet du, jag förstår er exakt för på sätt och vis är det väl samma känsla vi har. Ni har svårt att berätta att er dotter är psykiskt sjuk, har en massa tabun, svikna förhoppningar, och skamkänslor... Precis som jag.
Det är så svårt att bara säga som det. Man tror att omgivningen tror och förväntar sig... man har egna känslor... man har ställt inför något man inte ville vara med om...
Jo, jag vet att det hjälper att träna, jag gjorde det inför min föreläsning men sedan har det inte blivit av. Jag kanske borde träna på det, lära mig att stänga av känslorna och bara säga orden.
Du ska inte be om ursäkt, det är itne så jag menar. Men du kommer att ha fördel i projektet om du klargjort för henne hur det är!
Man kan aldrig ta någon annans sorg appropå dina föräldrar men man måste tillåta dem att ha sin sorgeprocess, för sorg det har man när det händer jobbiga grejer för sina barn.
Å korkskallar som inte fattar vad man säger det dräller det av och man blir lika arg varje gång. Alla nya är inte så smidiga utan vill visa sig på bettet från början, förmodligen är hon inte riktigt trygg i siit jobb ännu.Där har du ett överläge!
Jag hade jättesvårt att säga att vi separerat i nästan ett halvtårs tid, fånigt va? Men jag upptäckte att min dotter inte var riktigt rak och ärlig om varför vi flyttat och gärna låtsades som att det var som vanligt. Så då fick jag göra lite som Bitte säger, träna på att säga det för mig själv. På något vis så påskyndade det nog också min acceptans. Å första gångerna var i telefon - det var bra för ingen såg mina tårblanka ögon och jag behövde inte se deras valhänthet inför det.Men det var inte gjort på en sk grisblink för som du säger man ställs inför något som man inte vill vara med om. Träna - pröva - gråt - pröva- skrik- gråt - men ge inte upp; hantera situationen så inte den hanterar dig!
Annika
Jag tycker inte alls det var fånigt att du inte kunde säga att ni separerat. Det är ju också en sorg.
Jag ska försöka träna, tror jag behöver det ,)
Jag har också svårt att berätta om min situation, bara så där rakt av. Tycker inte det angår någon, jag berättar det jag vill o hur mycket jag vill, till vem jag vill.
Tycker nog många är väldigt okänsliga o verkar ha enorma svårigheter att läsa av folk. Jag menar jag kan nog känna vibbar om det är något jag inte ska ställa frågor kring... Har arbetat med personalfrågor o häpnar även där hur folk kan bete sig på intervju...
Oj många som tyckt här
Jag håller snattran idag o meddelar bara att jag antagit din utmaning. *LER*
Ha det så gott ihelgen vännen
KRAM
Cinapina
Dubbelörnen
Ja ju mer jag tänker på det där så tycker jag att hon var okänslig... eller bara inställd på att få sin vilja fram. Jag tycker inte jag ska behöva berätta allt för alla, det angår ju inte henne. Inte i ett telefonsamtal i alla fall... Ja ja..
Det är ändå skönt att höra att fler än jag har svårt att berätta "saker".
Cinapina
Då måste jag skynda mig att läsa allt kul du har skrivit.
Jag tycker att du ska inte vara försiktig, utan säga det på rakt sak. Folk uppskattar det ska du veta. Det är något som du inte skapat det medvetet utan naturen nej kroppens nyck, så att du inte kan ta bilder längre. Men innerst vill man göra saker som man kunde förut och fortfarande vara självständig och fixa saker själva... ja..
Skicka en kommentar