Anonyma bloggare

Idag råkade jag ramla in på Bloggvärldsbloggen, det råkar jag göra då och då. Jag hittade ett inlägg som handlade om någon slags debatt om anonyma bloggare, närmare bestämt Johan Larsson som tydligen är bloggvärldens mäktigaste man, men anonym. Jag är inte så väldigt intresserad av Johan Larsson men jag har funderat en del på detta med att blogga anonymt.

Det fanns en fråga i inlägget, ”varför bloggar du anonymt?”
Mitt svar är enkelt, och de flesta som läser vet. Detta är min säkerhetsventil, min trygga plats där jag kan älta allt som gör ont, om och om igen, utan att behöva försvara mig eller ta hand om människors känslor efteråt.

Men, kan man egentligen blogga anonymt?
Jag menar, från början var jag definitivt anonym, i mitt första inlägg var jag anonym. Någon, vem som helst, var som helst. Men nu?
Ingen vet visserligen exakt vad jag heter, exakt var jag bor men där slutar ju min anonymitet för resten har jag ganska frikostligt delat med mig av. Läser man min blogg känner man mig riktigt bra. På vissa punkter bättre än många av mina närmaste gör.

Med andra ord så kanske jag inte kan göra anspråk på att vara anonym? Möjligen om ingen läste min blogg, men jag vet i alla fall ett tiotal personer som gör det och som lämnar kommentarer regelbundet. Det är människor jag har någon slags ömsesidigt förhållande till och känner. Alltså är jag inte anonym längre??? Eller?

Dessutom tittar jag på statistiken. Jag vet, om den inte ljuger, att jag har ett antal fler besökare varje dag. Några hittar hit av misstag och går sin väg lika fort, det förstår jag med, men jag inbillar mig att några kommer tillbaka regelbundet, utan att någonsin ens säga hej.

Det är egentligen detta som känns… lite mysko… Det är inte jag som är anonym utan mina läsare. De som smyger hit, tar del av mina innersta tankar mer eller mindre regelbundet och som sedan smyger iväg igen. Utan att ens säga hej, hej då, eller tjenare. För sådana finns det är jag övertygad om. Egentligen vet jag inte om jag kanske tycker att det är ganska fräckt. Det är ungefär som att stå i fönstret och iaktta grannen med stjärnkikare. Det är som att spionera. Eller?

Nej förresten, kanske inte för jag har ju faktiskt valt själv att lägga ut mina tankar till allmänt beskådande. Men det är ändå märkligt. Om jag råkar se grannen i sin trädgård när jag går förbi så vinkar jag men om man medvetet går in och läser en annan människas blogg så kan man gå därifrån utan att lämna något spår. Det är inte utan att jag blir nyfiken på dem som gör så.

Å andra sidan hyser jag full respekt för att man inte lämnar spår. Man måste inte kommentera för kommenterandets skull, och jag föredrar de kommentarer jag får, de som visar att den som läst har tänkt, känt och kanske till och med engagerat sig.