tisdag, januari 29

Jag är frisk!

Ja!! Äntligen. Vi var på återbesök idag och doktorn var nöjd. Till och med mycket nöjd!

Imorgon ska jag börja jobba. Yippie!

Jag upphör aldrig att förvånas över den här läkaren. Hur kan man på en och samma gång vara både missnöjd och nöjd? Hon har en säregen förmåga att utstråla både hopp och förtvivlan samtidigt så att tolkningen av allt hon säger blir helt och hållet upp till mig. Beroende på mitt eget humör nästan…

Å ena sidan gick operationen bra och jag ser nästan lika mycket (eller snarare litet) som innan. Å andra sidan så kan trycket öka, något annat inträffa och den lilla syn jag har försvinna på nolltid.

Ska man skratta eller gråta?

Eller ska man gå en kurs i att leva i en enda sekund, utan att någonsin tänka på framtiden, eller planera för den?

Eller ska jag helt enkelt försöka leva som jag intalar mig att jag gör? Vara tacksam för varenda sekund jag ser ens det minsta lilla och vara medveten om att varje sekund som detta håller i sig är en gåva som jag egentligen inte har rätt till… Att det verkliga egentligen är mörkret…

Det är svårt att påminna sig själv om att man har något man inte har rätt till när det känns som en självklarhet att ha det. För på något sätt, även om jag säkert redan för ett år sedan började inse att jag inte kommer att få behålla min syn så är ju min… referensram eller vad jag ska kalla det, fortfarande att se. Och göra det perfekt. Det är normaltillståndet och allt annat är avvikande, fast det i själva verket förhåller sig tvärt om numera.

Egentligen lever jag på lånad tid och när man gör det, och försöker vara medveten om att man gör det för att kunna till fullo uppskatta det man lånat… blir livet lite märkligt. Som att leva på yttersta gränsen av ett avgrund. Som att vara på väg mot en katastrof som man vet ska komma men inte när. Och som man inte kan fly ifrån. Som om framtiden inte existerar på något sätt…

Ibland känns det som om jag var en av invånarna i någon av alla de där domedagskatastroffilmerna, du vet de där som handlar om meteoriter som ska ramla ned på jorden eller vulkaner som får utbrott. Samtidigt som jag är en del av filmen är jag också åskådaren som sitter och tittar på, som vet att katastrofen kommer, vet att stora delar av världen kommer att utplånas… Som skulle vilja varna henne i filmen, säga "Men ser du inte, det är på väg, där borta!"

12 kommentarer:

Anonym sa...

Hm, förstår att det måste kännas lurigt att inte veta riktigt vilken inställning du ska ha till den syn du har just nu. =/ Det kan inte vara lätt.

Om jag ska tänka rent faktamässigt....om man bortser från din självklara rättighet till att känna dig ruvad på en normalgod syn, som du självfallet har, så kan det samtidigt vara synd att kasta bort den tid du har en syn, om än kraftigt begränsad, till att vara arg eller lessen över det du inte har. Det vore med andra ord synd om du evenuellt i ett senare läge fick titta tillbaks på denna tid och konstatera att du inte utnyttjade den tid du hade till att njuta av det du trots allt har. I ett senare läge kommer du eventuellt tycka att det var guld värt, det du har nu. Men märk väl att jag säger - eventuellt...för ingen av oss vet förstås hur det kommer bli med din syn. Kanske kommer du fortsätta se som du gör nu fortsättningsvis.

Samtidigt är det som jag dock inledningsvis sa så att du självklart måste du få sörja det du inte har. Ingen av oss är ju heller någon robot och det är därmed förstås inte det enklaste att bara "njuta" av något som är så mycket mindre än du hade förr, och måste ju vara en stor sorg i sig även om du kanske bitvis vant dig mer och mer med ett försämrat läge.

Alltihop är iallafall ditt val, och allt rinner trots allt ner i frågan om hur du skulle vilja utnyttja den tid du har kvar, utifall att du hade facit i hand nu och visste att den var tidsbegränsad.

För mig som läsare kan jag ju iallafal intyga om att det är förståeligt vilket val du än tar. Och du behöver verkligen inte tänka på oss läsare, vi stannar kvar oavsett hur du än väljer att göra.

Oj blev visst en lång och svamlig kommentar detta. Stora kramar till dig iallafall!

MonasUniversum sa...

Halleluja! Jag SA ju det!

Och nu. Och nu ska du leva i NUET!

Ut och shoppa på lördag, sen tar du med dig C på restaurang och firar första veckan i NUET!

Anonym sa...

*håller med Mona!! ;)
njut o lev,
*borde jag själv göra kom jag på*
tack ELLA *kramar*

Lady Stalker sa...

Hoppas det äntligen går att kommentera här igen ... Jag har misslyckats en tid! Har mejlat dig i stället - hoppas det kom fram.

Jag säger: Lev i nuet! Lättare sagt än gjort, men så försöker jag tänka. Har ett barn som framtiden kanske inte blir så lätt för, men jag tänker aldrig på den. Jag tänker bara på att leva NU. Men visst krävs det att man säger till sig själv att låta bli grubblerierna ibland.

Skönt att du kan jobba igen, om det känns bra. Och du verkar ha en bra läkare.

Har tänkt på dig jättemycket och läst ofta här, fast jag inte lyckats kommentera.

Kramar till dig!

Gnällspikar och livsflanörer sa...

Jag håller med dig om att läkare har en förunderlig förmåga att balansera sina ord mellan himmel och undergång... Kanske är det detta med att inte lova för mycket, inte invagga i falsk säkerhet samtidigt som att inge hopp... Det blir en svår och skör balansgång för dem och för oss "patienter" kan den kännas fel, kanske lite hycklande. Jag kan i alla fall känna så ibland:)

Kramar

Isabelle sa...

Jag hoppas att du haft en bra dag på jobbet idag!

Gisan sa...

DDet måste vara en enorm anspänning att leva som du gör. jag kan inte leva mig in i det exakt. Men att det är tungt allt emellanåt kan jag gott förstå. men det är skönt att du får ha dina bra stunder också. Stora kramar...

Ella sa...

Tindra
Visst är det som du säger, allt är ju eventuellt. Sedan är det inte helt lätt att bara bestämma sig för hur man ska förhålla sig. Rent logist går det men sedan kommer alla känslor in och så pendlar jag mellan den ena ytterligheten och den andra.



Mona
Ja, jag ska definitivt försöka. Men shoppa på lördag... jag tror inte det ,)


Monica
Ja du ser, nu har du lärt dig något här. ,)



Lady Stalker
JAg fick ditt mail och jag trodde jag svarade men jag kanske bara tänkte ,(
Ja, visst är det så, man måste påminna sig själv om att leva i nuet och försöka uppskatta det som det ändå är.



Maria
Läkare är ett släkte för sig själva... Ibland undrar jag om de helt saknar sociala talanger.
Och ja, jag kan hålla med om att de ibland inte känns helt ärliga.


Isabelle
Tack det var en jobbig dag men bra.



Gisan
Ja det är det, helt klart.
Kramar till dig med

Anonym sa...

Jag håller med de andra, så jag tar inte upp det. Jag hoppas också att det gick bra på jobbet.
Med mig själv är det bara bra..jag har gått och blivit med hund så jag är lycklig.En vacker "liten" sak, som är en blandning av dobermann och bordercollie. Svart och ljusbrun är teckningen runt ansiktet och bröst plus det klassiska vita från bordern på bröstet.Ja, du kan tro att det blir mycket hundprat nu.
Ta hand om dig/kramar
Annelie
http://rospinglan.blogg.se

Anonym sa...

Jätte fin blogg och kul att du nu blivit frisk.

Anonym sa...

Trevlig hehlg och kram
Annelie
http://rospinglan.blogg.se/

Anonym sa...

Vill bara vinka lite och bekräfta att jag läser varje dag men eftersom jag dragit igång tre stora debatter i min egen blogg så har jag det rätt sjåigt med att hänga med i kommenterandet där.