onsdag, januari 9

Bitter

Jag måste erkänna att det finns dagar som jag känner mig allt annat än vänligt inställd till människor i min omgivning. Bitter med STORT B skulle man nog kunna kalla mig. Ingen vacker känsla eller egenskap så egentligen borde jag bara sluta skriva och bara behålla det inom mig. För som sagt, det är inget smickrande alls att erkänna att man är bitter. Tvärtom så borde jag skämmas…

Jag kan till exempel, som idag, bli riktigt ordentligt irriterad på samtalet i fikarummet. Sådär irriterad att jag egentligen borde resa mig upp och gå därifrån så att jag inte råkar säga något, men om gör det, går därifrån, så erkänner jag att jag blev ledsen, eller b i t t e r…

Det sista jag vill är att mina kolleger ska se någon av de känslorna, det skulle bli ohållbart på arbetsplatsen den korta tid jag är där. Jag vill inte att de ska behöva säga vänliga saker eller tycka synd om mig, eller ännu värre… prata bakom ryggen på mig och tycka att jag uppför mig konstigt och ”visst är det synd om henne men någon måtta får det väl vara?”. Att ha en sjukdom eller ett funktionshinder innebär inte att man har rätt att ta ut sin ilska och frustration över andra. Jag vet att jag gör det ibland, i alla fall över mina närmaste men på jobbet får det bara inte hända för den stämpeln vill inte jag ha på mig dessutom. Jag är faktiskt ganska säker på att det funkar hyfsat på jobbet just för att jag lägger band på mina känslor och låtsas att jag är gladare än jag är.

Men ibland så känns det nästan övermäktigt att orka behålla den där masken på. Låtsas att jag förblir oberörd… som idag. När samtalet började med det gråmulna vädret som är så trist. ”Man blir ju totalt deppig och trött av att det är så mörkt ute…” Jag känner igen de orden. Hur många gånger har jag inte sagt dem själv?

Sedan fortsatte samtalet med hur det ser ut i sammanträdesrummet där de håller på att måla om, vilken nyans av gult det är och varför målar de den färgen, tillsammans med någon annan färg, för att inte tala om mönstret på golvet…

Och när jag just tror att jag inte kan bli mer utanför så övergår hela diskussionen i hur turistbyråns nya annons ser ut…

Och hur snälla de än är och försöker förklara så blir jag bara ännu mer utesluten och utanför och isolerad i detta mörker. Och jag har till slut bara lust att skrika åt dem att jag minsann skulle kunna tänka mig att hjula av glädje om jag bara såg hur grådaskigt det är ute och det skulle inte göra mig det minsta deppig, och den gula nyansen i sammanträdesrummen skulle lika gärna kunna vara tomteröd, och turistbyråns annons inte finns som talbok… Men jag håller tyst och ler, eller nickar eller skrattar där så krävs och jag är riktigt duktigt socialt anpassad. Ingen märker något. Ingen utom min andra hälft förstås… som gör det hela värre genom att komma in på mitt kontor och krama mig efter fikat…

Tror minsann att det är andra gången det hänt sedan vi blev ett par…

Han verkar ha ett sjätte sinne för min sinnesstämning… Ganska fantastiskt egentligen.

10 kommentarer:

Sara sa...

Läser din blogg lite då och då. Jag fascineras av hur utlämnande den är. Du delar verkligen med dig och den är otroligt gripande och intressant att läsa.
Tack för intressant läsning mitt i allt svammel i cyberrymden!

elisabeth sa...

Kikar in hos dig....läser i din blogg.Bitter,arg,besviken har du all rätt att vara...men dina jobbarkompisar tänker nog sig inte för.Jag tror att du måste sätta ner foten och tala om för dom hur du känner det,för så länge du skrattar och ler tror dom att allt är OK......Ta hand om dig ! Ha det så bra ! KRAM från mig !

Anonym sa...

Klart som tusan att du känner dig bitter under dom omständigheterna. Jag skulle tycka att det vore konstigt om du inte kände så.
Likväl som dom efter ett sådant samtal förmodligen tänker till och vill bita tungan av sig. Det är väl, antar jag ett givande och tagande gentemot er.
Ibland funkar det och ibland inte.

Var glad att du är så stark Ella att du faktiskt orkar hålla skenet uppe.Samtidigt ska du vara glad(vilket i detta sammanhang inte känns så kul att skriva)att du faktiskt kan känna och erkänna det negativa omkring dig.

Jag beundrar Chris för den lyhördhet han visar inför dig.
Kramar till er båda!


Annelie alias Rospinglan

Ella sa...

Sara
Tack för din kommentar, det är alltid kul när folk ger sig till känna.

Att skriva så här är terapi för mig. Det var så det började, jag trodde aldrig någon skulle orka läsa ,)



Elisbeth
Jag vet inte... kanske du har rätt. Men på sätt och vis är det också enklare att sätta på sig masken och låtsas. Jag vet inte hur jag ska förklara...

Kram


Annelie
Fast jag begär inte att de ska tänka till eller välja bort samtalsämnen om jag är där. Det vore förmodligen värre. Jag tror också att det kanske blir lättare med tiden...

Men... jag är inte stark, det är nog som någon skrev i kommentarerna till förra inlägget att det är ren överlevnadsinstinkt.

Chris... ja han är helt klart en mycket speciell man, men det har jag vetat läääänge...

Kram vännen.

monica sa...

Hmmm jag forstår hur du känner,men kanske du kunne säga att du tycker det är jobbigt,men endå kanske vill höra! Får om du vänder på det , och det blev tyst när du klev inn i rummet då hadde det varit fel eller hur? Jag vet inte ,men kan det vara så att dom vill "berätta" för dig va som hender? men sen att det kanske blir fel i dina öron? OCh jag vet att du skulle vilja se den fula katalogen och det hemska golvet! I know!
Nu blev det en del svammel,men jag tror du vet hur jag menar eller hur ELLA? Monica svammel hon som inte kan skriva hahaha ,)
Och C har alltid alla antenner ute och vet när han behövs lite extra *love him" hahaha

*kram på dig *

Ella sa...

Nej Monica, jag vill ABSOLUT INTE att de ska undvika samtalsämnen för min skull, det vore hemskt!!! Det är därför jag förösker att inte visa hur jag känner i så stor utsträckning för jag vill att de ska behandla mig som förr.

Anonym sa...

I mina ögon är du en stark människa. Alla skulle inte klara av att tänka på andra såsom du faktiskt gör, när du har fullt upp med dig själv.
Jag tror också det skulle kännas värre för dig om dom blev tysta när du kom in.
Hahaha jag förstår att du vet att Chris är en bra man, då du för inte så länge sedan äktade honom.
Kram till dig och hoppas allt känns bra efter omständigheterna.
Annelie/
http://rospinglan.blogg.se

Anne-Maj sa...

Det är svårt att inte bli bitter. I mitt fall vid fikabordet blir...att jag lätt blir utanför diskussioner eller samtalen dom för.. jag får bara lösryckta delar av samtalen då jag hinner flytta ögonen på människa som tecknar, sen i tur och vidare.... phu. Provade det i förrigår på ett eventuellt ny arbetsplats, det gick inte.. nu har jag bytt arbetsgivare och håller tummarna att dom tackar ja till mig som anställd. kram

Elisabeth sa...

Min nära vän i tanken... igår kom jag in hit och läste ditt inlägg om bitterhet. Å sedan dess har jag gått och funderat på dina rader... dina så nära, vackra och utlämnande rader.
... å jag funderar fortfarande! Ordet bitter är ett ord som är svårt för mig, då jag inte riktigt vet vad det betyder. Hur är man när man är bitter? När man är ledsen, arg, sur, frustrerad, gråtfärdig, orolig, rädd.... ja, för mig är det som sagt, ett svårt ord. Jag slog upp ordet, och fann att då är man "nedstämd och hatisk"!
Jag måste nog fundera på det där ett tag till... men att känna sig hatisk? Nja, det tror jag faktiskt inte stämmer särskilt bra, varken på dig eller på mig!

Ha det gott så länge! Du finns hos mig varje dag...!

Varm stor kram..

Ella sa...

Annelie
Kram min vän. DIna ord värmer.


Anne-Maj
Jag ska också hålla tummarna för dig då!



Elisabeth
JAg kan nog känna mig hatisk mot ödet, mot mina ögon, mot den här sjukdomen och mot allt jag tvingas ge upp, och nedstämd är jag. Minst sagt. SÅ jag kanske ÄR bitter. Fast jag hoppas att jag inte behöver ta ut de känslorna på någon annan för den bitterheten vore svår att leva med... att vara hatisk OCH missunnsam...