fredag, januari 18

Jag föll...

... rakt ut i tomma svarta intet. I ett oändligt mörkt vakuum. Inga känslor, inga tårar… inte ens smärta.

Bara ingenting.

Livet slutade att existera, framtiden likaså… till och med C.

Tomt och svart, och det enda jag kunde tänka på var att fortsätta att falla utan att falla i bitar.

Min kropp… fortsatte som om inget hade hänt. Som om inte livet hade tagit slut. Det fortsatte att andas, prata, gå… Precis som förut… Som om… allt vore som det skulle.

Och vi gick ut till bilen och åkte hem. Och jag fortsatte att falla och försöka låta bli att falla isär. Låta bli att börja gråta för om jag gjorde det skulle jag aldrig kunna sluta. Jag koncentrerade mig så hårt att jag inte ens märkte det. Inte förrän långt efteråt och då trodde jag att fantasin spelade mig ett spratt så jag var tvungen att fråga C. ”Är det ljust ute fortfarande?” Det var nog då han trodde att jag skulle falla isär, reagera, gråta, skrika, rasa... Han stannade bilen, redo att trösta och försöka samla ihop bitarna, men när han svarade ja på min fråga sa jag bara att ”jag ser det”.

Och det gjorde jag. För första gången på en evighet kunde jag se att det var ljust ut. Men det var också det enda och ingenting mer.

Och jag blev glad. Så vansinnigt glad. Och ledsen… fruktansvärt ledsen, för jag hade hoppats på mer än så.

Jag vet inte om det går att begripa för någon varför jag blev glad över något som egentligen inte är något. Men jag blev det. Att vara instängd i ett totalt mörker, utan att kunna skilja dag och natt gör att man tappar kontakten med omvärlden, den liksom… försvinner och jag är hela tiden tvungen att påminna mig om att för alla andra finns det saker, färger, former. Att allt fortfarande existerar… Att se skillnad mellan ljus och mörker gör att verkligheten faktiskt finns, även om jag fortfarande inte ser den. Den finns där för ljuset växlar, det finns gradskillnader… som att vända ansiktet in mot rummet eller mot fönstret. Ljuset förändras. Det finns där. Jag är inte längre ensam och instängd i ett oändligt mörkt fängelse…

Men jag är inte fri heller… Jag är fortfarande lika blind som innan operationen.

Förr… innan detta mörker fanns länge ett litet, litet, suddigt hål. Det var litet och suddigt och ibland var det inget hål ens utan bara ett enda töcken… men då fanns färger och… jag kunde se nästan allt även om det ibland tog tid att pussla ihop bilden. Jag kunde se C:s ögon le mot mig… Gud vad jag saknar att se hans ögon…

Jag skulle ge vad som helst för det lilla, lilla hålet som jag så länge förbannat och svurit åt för att det är så litet och suddigt och opålitligt. Jag borde varit tacksam och glad över att ha åtminstone det…

Och nu... fortsätter jag att falla. Och försöker att inte falla i bitar. Och försöker hålla fast vid det där lilla lilla ljuset som ändå finns...


PS
Jag var tvungen att skriva, för det känns lite bättre efteråt.

12 kommentarer:

Anna sa...

Åh Ella som bara du kan skriva och beskriva vad du känner. Jag vet ju att för dig är du ensam i det här, men du för oss så nära upplevelsen som det bara är möjligt. Att du orkar och kan! En cyberkram och önskan om att allt ska bli så bra som det kan bli i alla fall från en som har gått hela dagen och undrat och tänkt.

Tindra sa...

Så lessen för dig!
Livet kan verkligen vara grymt många gånger. Och precis som din man tror jag någon gång sa, så verkar det många gånger sikta in sig på just det som betyder mest för varje person. Som för att testa hur mycket man tål.

Jag hoppas du kommer kunna vänja dig, och lära dig leva, med det som är, även om det för stunden säkert känns för jävligt och omöjligt. Låt det bara få ta den tid det tar. Mitt råd är att bara ta en dag i taget, tillåta dig att sörja, och inte tänka i för stora omfattningar. Att tänka som du många gånger gjort förr...i termer om "alltid" och "aldrig" tror jag är bäst att försöka undvika så långt det går, även om jag givetvis förstår att det måste vara omöjligt att imellanåt halka dit.

Även om det kanske inte är rätt tillfälle att säga nu, så har jag mist ett av mina barn. Så jag vet hur lätt det är att tänka i dessa termer. Men det går trots allt, hur omöjligt och bittert det än känns, att lära sig leva med det mesta. Tro mig. Sedan låtsas jag inte förstå på något sätt hur det känns för dig, för varje upplevelse är individuell, men jag är för egen del iallafall fullt övertygad om att även du en dag kommer vara där.

Stor kram / Tindra

Isabelle sa...

Kära Ella, jag vet inte vad jag ska skriva. Jag gläds med dig åt det lilla, lilla. Och jag gråter med dig i din stora sorg. Mina tankar är hos dig och det gör mig verkligen ont att du ska behöva gå igenom detta. Omtankeskramar!!

Magalös sa...

Sänder en stor varm kram till er båda. Som jag skrev i mailet: Hoppas du står ut till livet återkommer, för det gör det! Jag har provat!
KRAM!

Anne-Maj sa...

För jävligt, men du klarar det. skickar massor med kramar. Inom dig, finns en liten fighter som vaknar snart... Vila du bara. Tänk på dig, inget annat och andra ens mig själv. Heja Ella!

Buzan sa...

Åh, jag blir så rörd. Trodde inte någon kunde beskriva sånt som du beskriver. Fortsätt skriva och jag kommer fortsätta läsa.

Ha en underbar helg
Buzan

MONICA sa...

vet inte vad jag ska skriva ella,jag,.....
*krAMAR*

En liten tant sa...

Jag hoppades så att du skulle få mer genom denna operation. Jag instämmer i Anne-Majs kommentar: För jävligt men du klarar det.
Hon är ju såvitt jag vet den enda av oss som kommenterar som vet vad detta innebär på riktigt, inifrån.

Vi andra har förvisso egna svårigheter men inte detta. Jag vill ge dig tröst och hopp och allt men det finns inget jag kan skriva som kan ge dig det i denna situation. Men jag läser och tänker på dig/er.

Majsan & Malla sa...

Ella..

Du får vara arg/du får falla fritt/du får vara ledsen och du får vara bitter... Bara du är det med din omgivning.... C, barnen, familjen och oss här. Ingen sorg är så tung som den ensamma.

Var rädd om dig!

Kramar

Majsan och Malla

Lady Stalker sa...

Ella! Ditt inlägg förmedlar både sorg och glädje. Så innerliga känslor och så många tankar som väcks.

Jag vill bara säga att du funnits i mina tankar de senaste dagarna.

Varmaste kramarna!

Christina sa...

Söta Ella. Genomgoda omtänksamma varma Ella.

Det är först när jag läst din blogg som jag har kunnat börja föreställa mig vad du och alla andra som inte ser med ögonen går igenom.
Jag har fantiserat och blundat och tänkt mig in i det du skriver och det är svindlande när jag närmar mig den känsla du så levande berättar om.
Aldrig att jag kan förstå helt ut, fullt. Aldrig. Men jag känner lukten av den förtvivlan du bär. Och det gör mig så ont.
Jag ville svinga ett trollspö, hitta på ett mirakel och uppfinna någonting vidunderligt för dig.
Men det enda jag kan göra är att genom den här skärmen, ensam i mitt vardagsrum, sträcka ut en hand och klappa dig ömt på kinden. Torka bort en tår och viska att livet är starkt och viktigt och fullt av en massa saker som du inte vet om nu.
Stor kram

Gnällspikar och livsflanörer sa...

KRAM!!!