fredag, januari 18

Det är fredag idag.

Jag har legat vaken länge nu och lyssnat till nattens ljud som övergått till morgonens ljud. Det är aldrig riktigt tyst här. Alltid steg i korridoren, dörrar som öppnas, stängs…

Idag väntar jag. Doktorn ska ge sin dom och tala om ifall jag får åka hem eller inte. Jag vill inget hellre än att åka hem. Varje sekund på det här stället känns som ett livstidsstraff på Alcatraz. Samtidigt hoppas jag lite att hon säger nej, inte än. För det innebär att jag inte behöver veta riktigt än. Att jag kan behålla hoppet lite till…

De här dagarna när jag haft så ont har jag all min vakna tid pendlat mellan hopp och förtvivlan. Jag har försökt vara logisk också och jämfört med hur det varit efter andra operationer och hur det är nu. Den jämförelsen är inte uppmuntrande för jag har aldrig haft så ont som nu. Humöret har gått upp och ner hela tiden, hoppas… ge upp hoppet. Den här gången har jag inte vågat tjuvtitta för jag är för rädd för att veta.

Vetskapen kommer att vara så… definitiv.

Varje gång jag tänker framåt, till den där stunden då förbandet tas bort och jag öppnar ögonen… grips jag av panik. Om jag inte ser utan mörkret är kvar… Vad gör jag då? Hur ska jag då kunna leva vidare med vetskapen om att det kommer vara mörkt resten av mitt liv? Tanken är för ogripbar för att jag ens ska orka tänka den. För nu när jag är så nära att få veta inser jag att hela den här tiden har hoppet varit så starkt att det hållit mig uppe även när jag varit som mest ledsen och förtvivlad. Jag kan inte ens föreställa mig ett liv där det inte längre finns en operation att hänga upp tillvaron på… Ett liv jag måste inse är det liv jag ska leva…

Så idag hoppas jag… på att få åka hem, och på att slippa och jag får fortsätta att hoppas men snart är det dags för verkligheten… Och jag är… räddare än någonsin.

9 kommentarer:

Dubbelörnen sa...

Tänker på dig o hoppas så att din önskan blir uppfylld.

Men tror ändå att djupt därinne så finns en förberedelse för det som komma skall. Även om du i ren självbevarelsedrift kanske förtränger de tankarna. Men det undermedvetna har redan börjat "jobba på" detta.
Du kommer ur det här... också, även om det är smärtsamt. För du har inget annat val...

Håller tummar o tår för dig
Varma kramar

Gnällspikar och livsflanörer sa...

Jag tror som vår vän dubbelörnen!!! I alla fall har det varit så för mig, jag har oftast vetat om besked etc innan jag fått dem, eller åtminstone varit förberedd på det, anat eller vad man nu ska kalla det.

Jag håller tummar, tår och andan i mellanåt ett tag till:)

Kramar

Isabelle sa...

Jag önskar jag kunde bära lite av din rädsla. Hoppas du får åka hem idag. Jag finns hos dig och håller dig i handen när du får ditt besked. Kramar Om.

Anna sa...

Starka kloka modiga Ella (och C). Att vara modig är inte att inte vara rädd - den som inte är rädd behöver inget mod. Och de två föregående kommentatörerna är som vanligt kloka.

Annika sa...

Är hos dig i tankarna.

Elisabeth sa...

Igårkväll så skickade jag en bön ditupp.. tänkte på dig. Jag vet inte vad Gud har för tänk med somligt... men jag hoppas han hörde min bön därovanför molnen...!

En stor varm kram...

monica sa...

hoppas jag med och allt är som du vi önskar, sen kan jag bara hålla med dom innan !
*kramar om *

Tindra sa...

Jag hoppas och håller tummarna för att du kommer få åka hem idag, och allra helst med ett bra besked. Tänker på dig ofta ofta, och undrar hur du har det, hur det går, och hur du mår. Hoppas du har det i åtanke, att vi alla finns hos dig...i våra tankar.

Kram / Tindra

Tierra sa...

Vännen...

Tittar in... vill du ska veta att jag håller tummarna så hårt att knogarna vitnar... hoppas och ber att du ska få en litet hoppfullt resultat denna gång...

Sköt om dig och ha en bra helg !

Varma hälsningar, Tierra