lördag, februari 2

Lite av varje i känsloväg

Jo då jag lever. Och mår ganska bra.
Men att jobba ganska jobbigt, och inte alls den dans på rosor jag hade trott att det skulle bli nu när jag ser igen. På något märkligt sätt blev det betydligt mer tröttsamt än tidigare och orken tog slut lika snabbt som förr, med skillnaden att jag vägrade inse det förrän igår.

Det är ändå märkligt att det är psykiskt mer tröttsamt nu än det var när jag inte såg alls. Det är nästan som om mörkret på ett sätt var mer vilsamt, nästan kravlöst, jag behövde ju inte ständigt anstränga hjärnan med att försöka plocka ihop bitarna av verkligheten, urskilja bilden jag såg och tolka den, istället var det liksom bara att acceptera och lita på att människor runt omkring tog något slags ansvar för det jag själv inte kunde ha kontroll över och inte se.

Jag är ju en kontrollmänniska så nu när jag ser igen vill jag kontrollera allt och se allt men det är ju långt ifrån möjligt och det är kanske det som blir så jobbigt och tröttsamt? Eller så var jag bara i en chockfas hela tiden när jag var blind och kunde inte känna efter på ett normalt sätt… Inte vet jag…

Jag är oförklarbart glad över att jag ser det jag ser, missförstå mig inte men jag är också en aning besviken över att allt automatiskt blev som förut, med alla praktiska problem och denna ständiga trötthet. Jag tror jag valde att tänka bort alla detaljer när jag var blind och bara komma ihåg hur fantastiskt det var att se även det lilla jag såg. Så, med andra ord, de här sista dagarna har varit både upp och ned känslomässigt. Både glädje och besvikelse. Jag kan inte riktigt fatta hur man kan känna två så olika känslor för samma sak…

8 kommentarer:

Gnällspikar och livsflanörer sa...

Klart att du blir trött eller rent ut utmattad nu... Nu ser du ju en del och anstränger dig mer för att se... Det tröttar... Hoppas att du får vila upp dig idag och imorgon nu!

en av tre flickor sa...

Men är det inte ofta så ... att det logiska inte går hand i hand i exakt takt som våra känslor ;) Liksom ...
Ge det tid gumman. Ge dig själv tid.

Anne-Maj sa...

Förstår dig precis! Det var skönt att dra ut på stan med sovmasken förra veckan. Jag hade någon vid min sida som tolkade, syntolkade och ledsagade mig.

Gisan sa...

Trots att jag inte varit i din sits tycker jag mig känna igen lite av de känslor du beskriver. När det var som värst förstår jag att du tänkte bara det blir bättre. Men det är ju också ett tillstånd som tar energi. Dessutom har du säkert mycket trötthet i kropp och själ efter den "svarta" tiden. Alla känslor då och nu, alla omställningar mellan hoppa och förtvilvan. Klart att det tar på dina krafter. Men vi är många som är med dig på vägen och sänder dig så mycket positiv energi vi kan. Kramar...

Anna sa...

Människan är full av motsatser... Hoppas att du har ägnat helgen åt att ta igen dig! Jag tänker på en text jag haft i bakhuvudet ett tag, men inte vetat om jag skulle nämna för dig. Neurologen och författaren Oliver Sacks beskriver i sin bok En antropolog på Mars vad som hände en man som fötts blind och som sedan genom operationer fick en del synförmåga. Han som var anpassad till ett liv utan syn kunde inte hantera den röriga värld som han då upplevde. Historien har ett tragiskt slut, så du ska inte läsa den om du känner dig nere. Men den är intressant.

Elisabeth sa...

... känner igen mycket av det där lite av varje i känsloväg nu!

Det tar energi att tänka kaos! Ena dagen tänker man så, och andra dagen si! Ena stunden tänker man positivt, och andra stunden negativt... det är många "tänk" som ska samlas under samma tak! Inte underligt att energin tar slut!

Varm kram.. varje dag!!

en liten tant sa...

Jag upplevde dessa dubbla känslor under året som följde efter trafikolyckan som drabbade vår familj. Ett väldigt jobbigt läge att befinna sig i.

Jag grälar om fildelning och kulturfrågor i min blogg så jag hinner knappt runt och hälsa på ordentligt hos mina bloggbekanta. Men kilar in här varje dag och läser.

Anonym sa...

Det är klart att det är känslomässigt upp och ned,på alla sätt för dig.
Jag hoppas du tar det så lugnt du kan/kram
Annelie
http://rospinglan.blogg.se/