tisdag, januari 8

Lunch

Idag när jag höll på att packa ihop på jobbet så dök en av mina bästa väninnor upp och skulle absolut ha med mig ut på lunch. Som bekant har jag en inte helt liten ångest för att äta offentligt så jag försökte verkligen hitta på en ursäkt att slippa, vilket gick ganska bra ända tills C dök upp och blåste bort alla argument.

Så jag följde med. Vi åt på en pizzeria och jag lyckades faktiskt få i mig maten på ett ganska civiliserat vis. I alla fall så tror jag det. Dessutom hade jag faktiskt, till min egen förvåning, riktigt roligt. Visst pratade vi om operationen men efter det så var det som om allt det där inte ens existerade och vi pratade precis som förr, fnissade, skrattade och viskade om folk vi känner.

Ibland när jag pratar med gamla vänner så är det liksom bara normalt på låtsas för hela tiden känns det som att något finns där, något som hindrar både dem och mig från att vara helt normala på riktigt. Som om det står ett osynligt spöke mellan oss och hindrar oss från att säga vissa saker… Och om vissa ord eller saker ändå kommer på tal så blir det pinsamt, besvärigt och jag riktigt känner hur de vill slippa ifrån samtalet så fort som möjligt. Men inte idag. Idag var det helt normalt och det kändes helt underbart just då. Det var nästan som om jag själv var helt normal, den gamla Ella, den som inte är handikappad och alltid behöver speciell omtanke. Fast det är alltid så med just den här väninnan… Hon har en sällsynt förmåga att ta det hela fullständigt naturligt.

Nu när jag tänker efter så är det faktiskt bara hon som vågat träffa mig sedan jag blev helt blind (såg du, jag skrev det där hemska ordet!). De andra har mest hört av sig pliktskyldigast via telefon. Det är nästan som om de trodde att jag smittar… Fast å andra sidan har det där pågått en längre tid egentligen.

När jag kom hem efter lunchen hände något som alltid händer efter ett sådant här tillfälle. Från att nästan ha känt mig helt normal, och nästan glömt bort det förbannade mörkret så är det som att vända på en hand när jag stänger dörren bakom mig. Det som förut var svart blir ännu mörkare, alla praktiska problem framstår oöverstigliga och mitt humör åker ner i skorna. Jag står där och funderar om jag ens ska våga röra mig för så skrämmande blir mörkret plötsligt. Det är som om jag psykiskt får betala tredubbelt för den korta tid då jag faktiskt mådde bra. Bättre. Det är verkligen ett litet myrsteg fram och flera mil bakåt. Kontrasten blir så otroligt stor… Och jag är aldrig förberedd på känslan. Det borde ju vara tvärt om, jag borde leva på minnet istället för att deppa ihop totalt.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Ella,
Jag har flera bekanta som jag tycker verkligen HAR anledning att tänka efter hur de äter offentligt...och de har inte minsta skäl annat än brist på eftertanke och möjligen dito brist på hyfs... Och när jag skriver det kommer jag att tänka på en före detta kollega som brukade äta pizza genom att för hand rulla ihop pizzan och trycka in rullen i munnen och bita av ungefär en tredjedel åt gången. Vidare kommentarer överflödiga.
Hälsningar
Anna

monica sa...

Va kul med en sånn kompis, och att hon fick ut dig på restaurang var ju toppen , TUR att C kom mitt i prick!! hahaha, *kram på dig*

Ella sa...

Hm... Anna... Det var nog typ så jag åt *rodnar*. Fast inte en tredjedel åt gången ,)



Monca
Du gillar C du ,)

Anonym sa...

Ella,
det tycker jag är helt OK. Problemet är ju det där med en tredjedel åt gången...
Hälsn
Anna

Ella sa...

Anna
Annars tycker jag inte det finns värre än dåligt bordsskick. Men till och med jag tycker faktiskt det är nästan ok att äta pizza med händerna... eller?

monica sa...

I Norge käkar vi alltid pizza med händera! så varsegod ;) jepp jag gillar C ;)

Isabelle sa...

Det kommer nog att ta tid att vänja sig vid de där kontrasterna. Du är så duktig som vågar. För trots att humöret åker käpprätt rakt ner så är de där stunderna av glädje så otroligt viktigt. Faktiskt livsviktiga. Var rädd om den väninnan, hon är guld värd. Och fortsätt vara sådär modig! Du är fantastisk. KRAM!

Ella sa...

Monica
Ja se norrmän ,)


Isabelle
Jag är inte modig, jag var rent ut sagt skitnervös... Och rädd. Men jag är rädd om henne, sådana som hon finns inte många av.

Isabelle sa...

Jamen då ÄR man ju modig. Då man gör något fast man är rädd. :)

Cyberspunken sa...

Hej Ella
Att tänka på vad andra tänker är meningslöst... för det kan man aldrig ha en aning om. Att begränsa sitt eget liv och värde för något man tror att andra tänker eller tycker är allt annat än livsbejakande. Njut av de stunder när livet känns lätt och tillåt dig att glädjas åt dom även i efterhand. Livet må vara tufft och jävligt men det ska ändå levas, och att ha bra vänner är som en högvinst på lotteri varje dag.
Styrkekramar till dig!

ps. Pizza avnjutes bäst med hjälp av händerna men en tredjedels pizza i taget verkar snudd på hälsovådligt.. tänker på kvävningsrisken haha.Ds