måndag, januari 7

Mera känslor

Nu är det snart bara en vecka kvar och mina känslor varierar nästan med minuternas växlingar. Ena stunden kan jag knappt bärga mig och nästa stund vågar jag inte ens tänka tanken på att åka till Stockholm och sjukhuset.

Det märkliga är att jag inte bara pendlar mellan förväntan och panik… utan även mellan VILL INTE! Idag har det faktiskt funnit stunder då jag på fullt allvar tänk, åtminstone några sekunder åt gången, att jag helt enkelt inte vill. Att det räcker nu. Jag vill inte vara deras försökskanin längre, jag vill inte vara med i den här ständiga berg-och-dal-banan. Det är lika bra att det är över så att jag kan fortsätta mitt liv.

Kruxet är bara att när jag kommer så långt i tankarna så inser jag med skrämmande tydlighet hur det livet kommer att bli och då… Då är jag tillbaka i paniken för att hela allt ska misslyckas…

Jag vet inte hur många gånger det senaste dryga året jag önskat att känslor skulle vara logiska men de är så långt ifrån sunt förnuft och logik man kan komma. Jag har fortfarande inte vant mig vid att jag, som är hyfsat begåvad och alltid lyckats tänka mig ur alla knipor, helt plötsligt inte ens kan tänka en enda vettig tanke. Bara känna…

Finns det någon där ute, som läser detta, som vet hur man stänger av sina känslor och har förmågan att göra ett logiskt och rimligt val?

Å andra sidan… om jag kunde stänga av känslorna och gjorde ett logiskt val… hur skulle det valet kännas att leva med när sedan känslorna kommer tillbaka?

Oj… förlåt. Inte ens jag begriper mitt svammel längre…

5 kommentarer:

Dubbelörnen sa...

Tror inte det finns någon som kan vara rationell o logisk i en sådan sits... Det handlar nog bara om att kunna sortera sina känslor o inte låta dem ta överhand.

Har ju sett på nära håll människor i svår kris, som min väninna o förundras ändå över hur man kan hantera det. Finns nog ett slags överlevnads instinkt som slår till. Man klarar det man ska av ren självbevarelsedrift... o för att man inte har något annat val...

Tänker så på dig

Goa kramar

Gnällspikar och livsflanörer sa...

Men det begriper jag... Mitt problem är ju det omvända att jag har svårare att lyssna till mina känslor i detta sjuka och förhåller mig alltför logiskt i stället men hur logisk jag nu än är så sitter jag här och försöker tänka mig dig och din situation fast utifrån min situation (svammel på hög nivå) och jag kan inte fatta ett beslut ändå...

Jag har full förståelse för alla dina känslor inför detta, att man inte vill längre, som du skriver, vara en försökskanin, att det skulle vara lättare att bara acceptera... Sen känslan som följer på det, att man inte kan acceptera osv...

Jag tror inte att det går att bara vara logisk eller bara känslosam och din logik finns där, du har bara svårare att se den just nu men den finns där och du lyder fortfarande under den, tillsammans med dina känslor, så tror jag i alla fall...

Tänker på dig!

Kramar

Ella sa...

Dubbelörnen
Jag har också funderat just på det där... Överlevnadsinstinkten. Jag vet inte hur många gånger jag velat ge upp och ändå fortsätter jag... För det finns inget annat val.

Kramar till dig vännen.



Maria
Det kanske är så, att logiken finns där någonstans. Men den är svår att hitta just nu ,)


Kramar till dig vännen.

Anonym sa...

Det finns nog ingen självklar logik i det du upplever. Får hålla med föregåeende talare.
Hur som hoppas jag att allt blir som du vill ha det under rådande omständigheter. Tänker på dig, ofta.
Kram till dig!
Annelie
http://rospinglan.blogg.se

Anne-Maj sa...

Din svar till dubbelörnen, kan jag skriva under. Det var en dag som jag hade idag nu på förmiddagen. Men det var skönt att vara hemma nu. Jag vet inte om jag tar jobbet. men.. måste dit i morgon och testa igen.. överlevnadsdriften går på... kramar