lördag, januari 12

Dagens gråt

De här senaste månaderna har jag nog gråtit mer än jag gjort under hela livet. Den löjligaste sak kan få mig totalt ur balans… fast det är väl synd att säga ”få mig” precis som om jag inte konstant vore ur balans numera…

Idag har jag till exempel både gråtit och skrattat åt kommentarerna till mitt förra inlägg… Samtidigt. Knepigt men sant.

Dessutom började jag dagen med att gråta. Fast på ett bra sätt. Vi har barnen den här helgen och på morgnarna kommer de och kryper ner i vår säng om vi inte hinner upp före dem. Ibland kan de vara hemskt morgontrötta men inte idag så vi hade en riktig mysmorgon med tv och fniss och skratt. Och gråt… För naturligtvis så kom samtalet in på nästa vecka och barnen ställde frågor som jag försökte svara på. Det kändes faktiskt helt okej för när de frågar så gör de det för att de bryr sig. Men sedan säger den superintelligenta lillasystern; ”Men Ella, egentligen spelar det ingen roll hur det går. Du har ju alltid pappa som kan se åt dig och vi kommer att gilla dig precis lika mycket ändå. Du är faktiskt den bästa plastmamma man kan få”.

Jag försökte verkligen att inte vara sådär mesig och börja lipa men det gick bara inte, speciellt inte när storebror instämde…

Ibland, dagar som denna så undrar jag om det ändå inte finns en Gud eller ett öde som på något sätt styr upp allting så att det inte går helt åt helsicke. Jag menar, jag skulle ju kunnat vara singel fortfarande, som jag var när allt detta började. Hur skulle jag då må? Men det verkar liksom som om ödet ändå försöker kompensera mig så gott det kan… som om; Nje, det är inte meningen att du ska se, men här, du kan få den här fantastiska mannen och hans två barn som kompensation. Duger det?

Absolut. Jag behöver inte mer.

Vem det än är jag borde tro på så hoppas jag att du läser min blogg, i så fall vill jag bara säga TACK. Faktum är att jag inte skulle byta bort min familj mot min syn om det vore möjligt… Absolut inte. Aldrig. Då får det vara. Då kan allt förbli som nu och jag lovar att till och med försöka vara lite mer tacksam.

Annars… har vi faktiskt inte varit så lata idag som vi var på morgonen. VI har jobbat hårt med att slänga ut julen… Jag måste erkänna att jag faktiskt inte hade en aning om att vi hade så mycket jul. Antingen har jag dåligt minne eller så har C ställt fram en massa saker utan att berätta…
Nä… det där sista tror väl ingen på?
Inte jag heller.

Hur som helst så känns det ganska skönt att vi städat ut julen, inte för att den stört mig direkt men på något märkligt sätt så känns det lite som ett slut. Slutet på en hemsk tid som jag hoppas, hoppas ska vara över… eller åtminstone bli liiiite bättre… Kanske.

5 kommentarer:

Isabelle sa...

Vilka underbara barn!
Och som jag hoppas med dig. Jätte-jätte-mycket!!!

monica sa...

Jag blir helt rörd!
Vilka un´gar ,men jag fattar ju varför Pappa heter ju Cris!! ;)
*kramar*

Elisabeth sa...

Precis som jag sitter och läser ditt inlägg om "Dagens gråt"... så lyssnar jag på Rod Stewarts "What a wonderful world"... den låt som jag alltid alltid förknippar med dig..! (Det var ju också du som tipsade mig om Rods version av denna vackra låt..)

Ditt inlägg andas hopp... liksom det finns mörker och mörker, så finns det ljus och ljus... och det finns någon någonstans som ger oss livsbärande gåvor - om vi bara ser dem.

Å en sak ska jag säga.... att ditt inlägg idag, sprider ringar på vattnet ända hit! Dig som jag beundrar för så mycket... du ger mig en liten klapp på ryggen, mitt i allt mitt elände, och får mig att titta en extra gång på det jag faktiskt ändå har...! Tack Ella! Tack för att du finns!

Varm kram.. alltid!

Anne-Maj sa...

Go morrn. Jag lovar dig att gråta är bra. Fast jobbigt, men efter när man har gråtit ett skvätt eller floder brukar det kännas lite bättre än att kämpa mot tårarna. Jag har aldrig gråtit så mycket de senaste åren mot hela livet. En kompis sa till mig häromdagen "Du har hittat ett sätt att lyssna på kroppen inåt" Hm. Sen det där med barna, ja dom är otroligt fantatiska.. föreställer sig inte så mycket massa som vi gör. Jag kan inte tänka mig ett liv utan mina flickorna. DOm är som ett .. vad säger man.. försöker hitta ord. Bromskloss eller nej.. nyvaken nu på morrn. Men julen, ja vi ska städa idag... Skönt men samtigdigt ett slut på julen som var på vår villkor. kram! Nu vet jag dom håller mig på jorden, flickorna alltså =)

Majsan & Malla sa...

Ella..

Visst är livet härligt/vackert och alldeles underbart.. Också..

Och jag skrattar lite åt hur mycket jag känner igen mig i din process..

1, Hur fasiken kunde det bli så här?

2, Sorg/ilska och oändlig bottenlös avgrund...

3, Självömkan... (inget fel med det. I bland är det faktiskt riktigt synd om en!)

4,Stunder av "glömska" och tillfällen att "må lite gott" kanske tom skratta emellanåt.

5, Det kunde faktiskt varit värre!

6, Förmågan att våga möta framtiden utan dra för stora växlar på att det kanske kan ändras...

Var rädd om dig! Och inse ditt värde oavsett vad som sker i morgon.

Kram

Malla