fredag, januari 11

Tillplattad

Så blev det då fredag även denna vecka. Sista arbetsdagen innan operationen. Jag tror inte att det finns en enda människa i Byhålans kommunhus som inte varit inne och sagt snälla saker till mig. I alla fall kändes det så idag. I själva verket var det nog inte så många men det var fruktansvärt jobbigt att hålla masken och le och vara tacksam. För de menade ju så väl. Problemet är att jag bara blev så rörd att tårarna hela tiden hotade att svämma över.

Till och med min chef var inne och försökte säga något taffligt. Det blev ju som vanligt helt fel men å andra sidan så är det inte mycket som påminner om medlidande som känns helt rätt… i alla fall inte när det kommer från personer vars engagemang inte är speciellt djup…

Den här dagen har faktiskt varit bland de sämre jag haft. Jag åkte inte ifrån jobbet glad och nöjd utan bara deppig för jag vet att även om alla håller alla tummar och alla verkligen kommer att tänka på mig på måndag så… ja, chanserna är ju som de är.

Efter jobbet åkte jag till vårdcentralen för att ta några prover. Taxichauffören hjälpte mig att hitta till luckan, sedan hittade jag själv till soffan i väntrummet. Jag har ju haft några gånger att lära mig åtminstone hyfsat. Jag vet inte om jag någonsin kommer över pinsamhetskänslan när jag försiktigt frågar om det är ledigt där… Egentligen antar jag att jag inte behöver, för jag misstänker att folk liksom flyttar sig eller åtminstone skulle säga till om jag var på väg att sätta mig på dem… Men som sagt, det där känns pinsamt.

För att inte tala om hur pinsamt det är innan jag hittat soffan och satt mig. Att leta sig fram, känna med käppen, hela tiden vara beredd på att snubbla över någon eller något...

Faktum är att det är ganska obehagligt, för att uttrycka det milt, att vara ensam offentligt över huvudtaget. Jag har inte kommit över den där rädslan eller vad jag ska kalla det för… att sitta ensam och inte se vad som försiggår runt omkring, vilka som är där, om folk kommer eller går… Om de stirrar eller inte… Det känns helt enkelt oerhört läskigt, obehagligt, otäckt… Jag känner mig utlämnad, som om jag vore ensam, naken på skolgården och alla tittade på mig genom fönstren.

Idag satt jag där och försökte lyssna mig till vad jag inte såg. Som vanligt ungefär. Och ärligt talat, det är nästan så jag så här efteråt undrar om det inte är något mer fel på mig än att jag inte ser. Jag tycks locka till mig de märkligaste människor och de märkligaste beteenden. Det som hände är så otroligt löjligt att jag knappt jag tror det själv… eller så är bara min tolerans för vad som är ett märkligt beteende lägre. Kanske i synnerhet idag…

Hur som… jag sitter där och väntar och försöker låta bli att lipa en skvätt både med tanke på att jag satt där själv och allt det känslomässiga på jobbet tidigare, så hör jag plötsligt att någon sätter sig bredvid mig. Hon sitter där ett litet tag och säger sedan rakt ut något i stil med; ”Jag har alltid undrat hur det är att vara blind, hur känns det egentligen?”.

Alltså, jag blev så förvånad att jag trodde jag hörde i syne. Helt ärligt… Men nej, för när jag inte svarade så tog hon i mig och knuffade på mig och upprepade frågan fast lade till att ”ja ja, du kanske inte hör heller förresten”.

Jag frågade henne om hon pratade till mig för något bättre kom jag inte på i min förvåning och då säger hon att "ja, det är väl självklart, för det är ingen annan här som är blind". Med det tonläget hon hade förstod jag ju att hon tyckte jag var dum som inte begrep det!

Jag vet att jag kanske var jättedum men orden bara for ur mig, jag hann inte tänka efter, det gjorde jag först efteråt, men just då sa jag bara att hon kunde ju alltid prova själv och då började hon skratta och sa att ”ja visst, men kan ju blunda”. Först hade hon inte låtit som hon drev med mig men då kändes det som om gjorde det och ändå kan jag nästan svära på att det inte var ett barn utan någon som snarare var lite äldre... men röster säger kanske inte så mycket om åldern.
I det läget var jag så vansinnigt frustrerad och arg så jag ville bara gå därifrån men saken är den att jag är inte så bra på att gå någonstans själv och jag känner inte väntrummet tillräckligt väl för att hitta någon annan plats att sitta på… Och jag kände absolut inte för att ta mig någonstans ensam med henne som skulle titta på... så jag satt kvar och försökte låta bli att sitta där liksom… psykiskt alltså. Som väl var kom sköterskan ganska snabbt men det kändes banne mig som en hel evighet för kvinnan/tanten, vad hon nu var, flyttade sig inte och jag bara väntade på att hon skulle fortsätta…

Jag kan faktiskt inte begripa henne, det enda jag kan tänka är att hon säkert hade problem men jag kanske är överkänslig? Det kanske är helt normalt att gå fram till folk och fråga hur det är att inte se? Jag kanske bara överreagerade? Men hur det än är så var det liksom grädden på moset, eller snarare droppen som fick bägaren att rinna över… Jag kände mig ganska tillplattad resten av dagen… känner mig… Och inte är jag helt lugn inför nästa vecka heller…

13 kommentarer:

P I F F L A N sa...

tänkte bara ge dig en stor kram...och säga att jag fortfarande finsn här och läser..
Kram!!

Anonym sa...

Helt otroligt hur en del människor beter sig! Hon borde skämmas, tycker jag och TÄNKA innan hon öppnar munnen nästa gång! Egentligen skulle du ha svarat henne något i sitl med: Och jag har alltid undrat hur det är att vara dum i huvudet!

Kram och lycka till på måndag!

Dubbelörn sa...

Tror nog inte denna dam hade alla hästar hemma...så om man nu kan, så ska man nog bara skratta åt det hela.

Det är inte lätt när man är "ny" som du men eg är det inte konstigare än när barn ställer sina rakt på sak frågor. Totalt avväpnande, utan någon chans till försvar, bara rakt pang på... Men samtidigt så befriande ärligt fr allt spel...

Känner igen detta när vi miste vår lille son. Vi träffade på en vän som vi inte sett el hört fr på ett bra tag. Hon log mot sonen K o sa "Men visst har du en lillebror o var är han idag då?" Sonen svarade mycket högt o rakt på sak "Han är död o uppe i himlen". Denna väns min var obeskrivbar, hakan låg väl nere vid bröstet o ansiktet var nog mer grediskärt... *skrattar*

Men samtidigt så var det så skönt att kunna svara "Ja K har helt rätt, lillebror är faktiskt död o finns i himmeln"...

Det känns som det var lättare att ta dessa rakt på sak-barn-påståenden än dessa omformuleringar o smyga runt o låtsas som inte det hade hänt...

Det blir nog annorlunda för dig med... kanske inte nu, men längre fram...

Kramar

Anonym sa...

Låter som en person med någon form av autism. De blir ofta fascinerade av människor som på något sätt är annorlunda. Och de förstår inte att de sårar med sina kommentarer.

Ha det så gott det går!

Anonym sa...

Jag tänkte på en situation jag hamnade i som din ungefär.. den här veckan på ridskolan. Jag försökte avförda det hela, men hon ville inte släppa det utan göra det rätt till sist. då förstod jag och sa att det var bra att hon kom och kollade med mig. Sen kändes det som vi kunde släppa det men jag förstod att dom behövde mera kunskap och det var bara jag som kunde göra det. Men tid och omstädnigheter lite svårt. Inte alltid jag har tolk med mig och så är det inte alltid alla bra tolkar.. Jag känner att med två tolkar, fungerar det toppen jag kommer nära människorna via ett annat språk i alla fall. ja. Nu blev det ett inlägg istället. ja.. hm.. måndag.. kan du inte ta med lite godis? Lite rockmusik? Ljudbok, Karin Alvtegen kan jag rekommendera. Ska tänka på dig på måndag. Äh frulle nu!Duschen! Slösa pengar idag!

Gnällspikar och livsflanörer sa...

Alltså jag är en förespråkare för att uppmuntra människor till att våga fråga istället för att kika uder lugg på och tissla och tassla bakom ryggen på andra...

MEN det krävs ju en del takt och fason oxå... Ett barn hade aldrig låtit på det där sättet, jag lovar, ett barn hade frågat, nyfiket, om du inte kunde se och om du var blind, sen hade de suktat efter hur det var, inte hur det kändes, barn har inte kommit dit, när det gäller känslor, att de har så lätt att klä känslor i ord,de har svårt för det eftersom det är abstrakt, därav att de reagerar mer än de säger...

Tänk inte mer på den där människan, hon visste nog inte vad hon sa, som du själv säger, hon hade kanske problem med något... Som dubbelörnen så fyndigt uttrycker:)

Stor kram på dig vännen!!!

MonasUniversum sa...

Jag är typen som i stort sett alltid är mycket trevlig.

Men det finns tillfällen när man faktiskt får säga vad man känner.

Hade jag suttit med din käpp, och med alla känslor det senaste året, så hade jag, utan att blinka, sagt;

"Allvarligt talat. Far åt helvete din jävla idiot."

Utan tvekan.

Ella sa...

Pifflan
Tack vännen. Kramar tillbaka.


Chaos
Ha ha, ja tänk om jag hade kommit på det just då...



Dubbelörnen
Nä, eller så hade hon bara ett mycket litet stall...

BArn är så mycket lättare att hantera, de är som du säger, raka, ärliga och sunt nyfikna. Det kan jag faktiskt tåla.

Kram



Inga Magnusson
Ja hon måste ju haft något problem.
Tack.


Anne-Maj
Vissa förstår ju inte när de ska sluta.
Undrar vad du ska slösa pengar på?



Maria
Ja, jag tror dig, barn är helt annorlunda, frågar på ett annat sätt och deras frågor är betydligt lättare att svara på för de är på något sätt äkta...

Kram på dig med.



Mona
Ha ha ha, nu har vi alla fått dagens stora skratt. Tack för det! Jag tänker spara den kommentaren och ge den frikostligt i framtiden.
Tack!

Majsanochmalla sa...

Ella...

Jag har av flera olika anledningar en förmåga att dra till mig folks uppmärksamhet. Jag är så nöjd... Tom lycklig i min situation... Jag och mitt, är så otroligt viktigt... Men frågor och påståeenden kommer på löpande band... I bland från totalt främmande människor, på bussen, i affären, jaaa... I stort sett var som helst... I början var jag chockad... Va fan har dom med det att göra... Tänkte/sa jag... Nu mer, har jag lärt mig att bara svara... Med ett brett leende... -Varför undrar du det?... Ihärdar de... Så frågar jag om vi känner varandra... Nähää! Dra åt ett varmar ställe då.... Jag har annat att göra än att umgås med dig!

Stå på dig, i din värld! Du... Bara du... Vet hur du känner/tycker/tänker!!!

Vad som än blir på måndag så "hejjar" jag på dig!!! Lycka till!!!

Mallakonstig, i andra människors ögon bralla... ;-)

Go girl go!

Malla & Majsan

Ella sa...

Malla och Majsan
Jag hoppas att jag lär mig... eller får lite mer självförtroende.

Tack för påhejjningen ,)

en av tre flickor sa...

Du ska nog utgå från att den hissen inte hade gått ända upp Ella.
Frågan i sig är nog inte konstig. Kanske en del funderar på sånt och vill veta. Jag som läser här om det du berättar börjar sakta förstå hur det kan vara. Hur det är för dig ... men alla vet ju inte.
Men att bete sig så okänsligt och respektlöst tycker jag var precis så nedrigt som du upplevde det. Så gör man inte mot någon. Spelar ingen roll i vilken situation.
Avfärda den idioten. Sådana finns överallt. Jag stöter på dom också, alla gör det. Det är inte bara du som måste stå ut med korkat folk ibland ;) Om nu det skulle vara någon tröst.
Stor kram

Ella sa...

Christina
Nu sitter jag och ler åt det sista du skriver "det är inte bara du som måste stå ut med korkat folk".

Jag tror jag behövde den påminnelsen igår i synnerhet för då kändes det som jag var ensam om att träffa märkliga människor. Men jag kanske inte är så onaturlig ändå...

Kram

Anonym sa...

Apropå din inledande oro när du kom in i rummet och hur historien kom att utveckla sig, kan jag inte låta bli att tänka att kanske är det vissa personer i väntrum som man SKA sätta sig på? Anna