Mera känslor

Nu är det snart bara en vecka kvar och mina känslor varierar nästan med minuternas växlingar. Ena stunden kan jag knappt bärga mig och nästa stund vågar jag inte ens tänka tanken på att åka till Stockholm och sjukhuset.

Det märkliga är att jag inte bara pendlar mellan förväntan och panik… utan även mellan VILL INTE! Idag har det faktiskt funnit stunder då jag på fullt allvar tänk, åtminstone några sekunder åt gången, att jag helt enkelt inte vill. Att det räcker nu. Jag vill inte vara deras försökskanin längre, jag vill inte vara med i den här ständiga berg-och-dal-banan. Det är lika bra att det är över så att jag kan fortsätta mitt liv.

Kruxet är bara att när jag kommer så långt i tankarna så inser jag med skrämmande tydlighet hur det livet kommer att bli och då… Då är jag tillbaka i paniken för att hela allt ska misslyckas…

Jag vet inte hur många gånger det senaste dryga året jag önskat att känslor skulle vara logiska men de är så långt ifrån sunt förnuft och logik man kan komma. Jag har fortfarande inte vant mig vid att jag, som är hyfsat begåvad och alltid lyckats tänka mig ur alla knipor, helt plötsligt inte ens kan tänka en enda vettig tanke. Bara känna…

Finns det någon där ute, som läser detta, som vet hur man stänger av sina känslor och har förmågan att göra ett logiskt och rimligt val?

Å andra sidan… om jag kunde stänga av känslorna och gjorde ett logiskt val… hur skulle det valet kännas att leva med när sedan känslorna kommer tillbaka?

Oj… förlåt. Inte ens jag begriper mitt svammel längre…