lördag, november 17

Tack igen.. och lite till

Inte på hela dagen har jag orkat ens starta datorn men nu när jag legat sömlös en god stund så drogs jag hit ändå.

Jag har inga ord heller… för att beskriva vad jag känner när jag läser era kommentarer, inklusive den i min gästbok.

Jag tror att ni alla förstår hur mycket det betyder för mig… att ni finns. Varendaste liten bokstav, varje ord, varje kommentar… får mig att känna mig… Jag vet inte. Förstådd. Mindre ensam i detta. För även om man inte kan förstå något sådant här förrän man befinner sig här så känns det ändå som… att ni alla ändå försöker, och förstår i viss mån mina känslor även om kanske ingen som inte är i samma situation kan förstå mina känslor för just själva mörkret i sig.

Jag ska nog inte försöka förklara mer. Jag tror att ni vet. Och jag hoppas att ni förstår att det här är det enda svar jag kan ge alla underbara kommentarer, för hur glad jag än är över alla tankar och känslor som kommentarerna förmedlar så… när jag försöker svara er personligen så… kan jag bara inte sluta gråta.

Jag måste vara självisk nu, skriva för min egen skull, eller inte skriva, ta till mig alla kommentarer och må lite bättre av dem utan att ge så mycket tillbaka. Bloggen får bli min spyhink. Just nu klarar jag nog inte mer. Just nu känns det som om världen, tillvaron balanserar på en tunn tråd ovanför ett bråddjup och det gäller att undvika allt som kan få tillvaron i minsta lilla rörelse för jag är inte säker på att det finns en väg tillbaka ur djupet.

Så… jag gör inget just nu. Jag undviker allt som får min fruktansvärda klump i magen att göra än mer ont, jag tillåter mig själv att… bara göra sådant som… inte gör saker värre. Att med alla medel försöka låta bli att tänka efter och känna efter, för gör jag det så faller jag. Även om det som idag innebär att jag ber C att bara köra, så långt bort han kan, för jag inbillar mig att det som gör så ont gör mindre on någon annan stans. Jag vet inte var vi var, för mig hade det kvittat om han kört runt och runt, timme efter timme i byhålans enda rondell… bara jag kände hjulen snurra. Bort. Bort från allt… precis som när man har riktigt ont någonstans i kroppen och tror att det ska hjälpa att byta ställning… men… det gick inte. Det hjälpte inte. Allt fanns kvar när vi kom hem. Det mörka huset, lamporna som C eller jag tänder, för jag gör det alltid, som en reflex. De tysta knäppen som låter som ett hån. Som… Satan som skrattar.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Hittade precis hit och har suttit och läst lite. Vad bra du skriver. Man rycks liksom med i din värld, vad det är du känner. Jag kan tänka mig att det är läskigt, att inte se skillnad på ljust och mörkt. Hoppas du får en fortsatt bra helg trots allt. Kram!

Monica sa...

Ella !
Jag är gärna din spyhink, skriv på & spy galla , precis hur du vill, det är din blogg jag finns här och lyssnar
*kramar om jättelänge*

K sa...

Kramar om i natten!

Anonym sa...

Vad bra att du förstår att du ska vara självisk nu. Precis så ska du göra. Skriva av dig all skit och låta bli att skriva när du inte känner för det. Absolut inte tänka på att ge något nu.

Vi tömmer hinken så ofta det behövs. Vi finns här. Om och om och om igen. Kramar.

Anonym sa...

Be aldrig om ursäkt för att du skriver din blogg för din egen skull.

Vi som kommenterar här gör det av eget val. Du behöver inte fara runt och besöka våra bloggar för att "hålla oss kvar". Den vanliga bloggetiketten fungerar ju så; jag kommenterar hos någon som sedan kommenterar hos mig. Ömsesidigt utbyte för att driva trafik till den egna bloggen.

Men här hos dig handlar det inte om det.Här handlar det om att du skriver av dig, ett redskap för att hantera ditt trauma. Vi får ta del. Och... Vi kommenterar som sagt av eget val.

Om någon ändå kräver motprestationer av dig tycker jag att du lugnt kan lämna den kommentatorn därhän.

Eventuellt skulle du , när du får ork, kunna skriva lite om detta i din presentation i bloggens vänsterspalt. Då har du gjort din varudeklaration s.a.s. och behöver inte känna ansvar för oss gamla besökare och eller nya som hittar hit..

Anonym sa...

Åh, så gärna får du ha bloggen som spyhink om det kan underlätta det minsta lilla. Jag håller i hinken så den inte välter och torkar din panna med en sval handduk. Stilla viskar jag tröstande ord till dig. Styrkekramar...

Annika sa...

Som vanligt är den lilla tanten klok som bara den! Lyssna till henne!
Å vi finns här och läser och torkar din panna, håller din hand.
Vi följer dig, inte för att någon tvingar oss utan för att vi vill det.
Kram!

Anonym sa...

Återigen har många hunnit före och jag håller bara med. Det är en självklarhet att du skriver bloggen för din egen skull. Jag lider med dig och finns hela tiden brevid.
Kramar om

Anonym sa...

Får man ändå lov att säga så här: att för någon annan som hamnar i samma situation (om det till exempel skulle hända mig) som du, skulle det vara till tröst och lättnad att läsa dina rader. Det vill säga om de är till nytta för dig så är de också potentiellt till nytta för andra.

Dubbelörn sa...

Du har varit hos mig hela dagen idag... Har funderat över mitt liv med dina "ögon"... Vet att jag inte heller skulle vara hälften så lycklig som jag är just nu...

Att blunda o tänka mig världen mörk, får mig att känna en klump i magen. Har pratat mycket med min man o med min väninna som du redan vet om... Hon har fått nästan 12 år på sig... o du bara en...

Gråter med dig... vet att det inte hjälper dig. Men jag gråter med dig ändå...

Håller om dig så hårt, så hårt

Anonym sa...

Så klart ska du få lite pepp på vägen, sånt som du förtjänar. var hos dig själv, så det nog ska gå vägen men, lite mycket krokig. kram