onsdag, november 14

Hjälp, jag är inte redo

Doktorn har varit här. Jag vet inte vad hon sa. Hon pratade och förklarade länge och väl… och jag vet att hon sa något viktig men allt jag hörde var att… imorgon ska bandaget tas bort. Då får jag veta hur det gått… eller får jag? Jag borde lyssnat. Sa hon att det kan ta ett tag innan resultatet syns? Som förra gången?

Åååå älskade C, du får inte lämna mig ensam så här, inte nu när min hjärna är fylld av panik som lagt sig som en gröt runt varje förnuftig tanke.

Jag är inte redo. Jag är inte beredd. Att inte veta inger ju ändå lite hopp… att veta… är värre.

Sist… när jag öppnade ögonen och inte såg något. Jag kommer aldrig glömma den känslan. Jag kan inte ens beskriva den. Varken paniken eller den rent fysiska känslan. När man vet så säkert att något borde vara på ett visst sätt och gång efter gång slås av att det inte är så. När man anstränger sig tills det gör ont. Eller ständigt måste tänka efter… känna efter… öppna ögon som redan är öppna. Detta ständiga sökande efter hålet som ska släppa fram ljuset. Att ständigt, om och om igen, påminna sig själv om att det inte finns något hål…

Jag klarar inte av att gå igenom det igen…
Kanske dag efter dag, resten av mitt liv…

7 kommentarer:

bollebygdsbo sa...

Läser och läser, men det du skriver vill liksom inte gå in i hjärnan på mig.

Jag undrar också över hur du kan skriva allt detta i din blogg just nu? På sjukhuset och utan att kunna se något för tillfället.

Det var bara en liten praktisk undan.

Varma tankar från mig här i Bollebygd

K sa...

Läser med sorg det du skriver. Sänder så många styrkekramar jag kan både till dig och C. (Förlåt att jag varit frånvarande ett tag.)

Anonym sa...

Med den starkaste koncentration jag kan uppbringa skickar jag genom cyberrymden ett par stöttande armar, en hand att hålla i och en som stryker dina tårar om det behövs.

Största kramen till dig Ella!

Dubbelörn sa...

Blir helt tagen... men finns här för att lyssna o lyssna igen o igen...

Håller hårt, hårt om dig...

Mängder med styrkekramar till dig vännen

Anonym sa...

Hej, jag håller på om ett skolarbete om varför man bloggar. Om du skulle vilja hjälpa mig så vore det väldigt snällt om du kunde svara på varför just du bloggar som en kommentar i mitt inlägg "varför bloggar man" på min blogg. Länkar inlägget. http://lollo.wordpress.com/2007/11/14/varfor-bloggar-man/ Tack på förhand.

Anonym sa...

Blir så lessen o tagen av det du skriverm känner din smärta hos mig , *kramar* o skickar en massa styrka *kram*

Elisabeth sa...

Vi är många nu... som håller om dig - hårt!! Som tänker på dig, och bara vill krama och stötta!

Finns här.. och lyssnar på varje bokstav som du vill berätta...alltid!

Saknar ord...

Med den starkaste kram till skydd... sänder jag den till dig!