onsdag, november 28

Omöjligt

Jag insåg ganska tidigt på den här resan att det kommer att finnas vissa saker som är oundvikliga. Som kommer att inträffa förr eller senare. Varken jag vill eller inte. Ändå… varje gång jag nått fram till de här oundvikliga sakerna så har de känts som en slags enorm milsten som passerats. Ytterligare en förlust, en resignation… ännu ett steg utför, till ett ställe som jag inte ens vet att jag kan överleva på.

Idag hände en av de där sakerna och just det här var nog det första som jag greps av panik över, kanske redan den där första gången jag var hos doktorn och fick min dom. Löjligt för det kanske bara är en petitess i det stora hela. Förmodligen för de allra flesta men inte för mig.

C ringde hem en halvtimme innan han skulle sluta, bad mig att klä på mig för vi skulle åka någonstans. En överraskning. Jag tycker om hans överaskningar, de är alltid till för att glädja mig. Som den här. I bästa välmening. För att han känner mig så väl… vet mina behov och önskningar… och ändå… blev det inte rätt, bara fel, bara smärtsamt och sorgligt och jag försökte verkligen att inte visa det. Jag försökte verkligen att låtsas vara glad, inte gråta... men… jag tror inte jag lyckades. Hans glada humör kändes inte alls så äkta när vi kom hem som när vi åkte. Vi kändes inte äkta. För första gången fanns en tomhet mellan oss... Som om... detta lilla, som kanske är en petitess påminde oss om hur framtiden kommer att bli nu... för alltid...

Kanske skrämde det honom lika mycket som mig...

Eller så fick han bara nog... Nog av att alltid försöka men aldrig lyckas... Det måste vara hemskt att leva med en person som man aldrig lyckas glädja. Hur man än försöker… Man ger och ger och får aldrig något tillbaka, bara påklistrade leenden och tårar. I bästa fall...

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade fötts med fler skådespelartalanger… för även om man delar allt med en person, även om man älskar honom över allt annat och vet att han förstår… så finns det ju tillfällen då man vill glädja honom… precis som han ville glädja mig… och det finns tillfällen då man vill ge, istället för att ta emot…

Jag ska berätta vad vi gjorde. Men inte ikväll.

5 kommentarer:

Dubbelörnen sa...

Men så här kommer inte du att vara för evigt heller!! Du kommer inte att fastna i detta läge för evigt. Dessa är dina reaktioner idag, men längre fram så kommer du, även om du inte tror mig, att kunna känna glädja med livet o glädjas t o m åt petitesser. Inte just nu... men sen....

Bamsekramar

en liten tant sa...

Håller helt med Dubbelörnen.

Gisan sa...

Kramar och tankar i massor....

Annika sa...

Nu har jag läst i kapp efter min lilla tripp och ja, jag håller också med Dubbelörnen.
Å f ö så ska du krama din make och ha en bra kväll!

Ella sa...

Dubbelörnen
Hm... kanske det... eller, jag menar, jag hoppas att du har rätt.


och en Liten Tant, och Annika...


Kram till er alla. OCh Gisan