tisdag, november 20

Inte ensam

Det är inte många minuter jag varit ensam sedan vi kom hem från sjukhuset. Faktum är att jag förmodligen bara varit själv på toaletten. C var hemma igår och vi var på vårdcentralen där jag tog tryck enligt doktorns ordination, vilket för ovanlighetens skull låg alldeles perfekt… det är så dags nu… och så var vi på Syncentralen.

Jag kommer allt för väl ihåg hur det var efter förra operationen, då åkte jag själv till vårdcentralen. Det var allt annat än trevligt så det var skönt att C följde med… även om jag vet att jag måste lära mig att hantera sådana situationer själv. Snart.

Jag vet inte… egentligen är det kanske bäst att ta tag i allt praktiskt genast och börja vänja sig för när man skjuter saker på framtiden så blir de antingen inte gjorda alls… vilket är ganska uteslutet, eller så… har de en tendens att liksom bli större och mer skrämmande än de egentligen visar sig att vara.

Idag är min mamma här och just nu lagar hon mat… men… ärligt talat. Jag önskar att hon gick för jag orkar inte med hennes sätt att hantera allt det här på. Det är som om jag vore tre år igen… och visst, på sätt och vis är jag det i mångt och mycket för den enklaste lilla sak ställer till med världens besvär men… I huvudet är jag fortfarande jag. Vuxen. Hyfsat intelligent. Med en förmåga att tänka helt själv. Jag vet inte hur man hanterar människor som tror att jag blivit barn och inte blind. Jag vet inte om jag orkar med dem… Och jag vet inte om jag orkar höra henne ge mig ännu en väderleksrapport, eller tala om att det börjar bli lite skumt ute nu…

Tänk om alla vore som C… även om jag svor ve och förbannelse över honom igår när han tvingade mig att skala potatis, duka bord och allt annat… nå ja, han hade ju rätt, jag måste ju göra saker själv men jag blev inte mindre förbannad av att jag snubblade… och krossade porslin. Och sedan krossade jag porslin av bara farten i rena ilskan. Tur att vi har en del i reserv...

Fast nu när jag jämför med mammas inställning så inser jag blixtsnabbt vilken metod som är mest lämplig… Som gör att jag mår bäst… Kanske är det ren uträkning från C att be min mamma komma hit mot min vilja. Så jag liksom fattar mitt eget bästa. Inte vet jag. Och just nu har jag inte ens förmågan att tänka efter själv… För jag är fortfarande kvar i det där vakuumet där allt tycks liksom gå i ultrarapid, vara bortdomnat… Inte egentligen spela någon som helst roll…

Inte ens det faktum att jag ska på återbesök imorgon spelar någon roll… jag har nog aldrig brytt mig så lite som jag gör nu… Nu har de ju inget mer sätt att göra mig illa… inget mer att ta ifrån mig…

5 kommentarer:

Bloggoholic sa...

Forstår det med din mamma , men det kanske är en överenskommelse från c sida så du ska forstå , hahaha.jag har i vanlig ordning röstat ,)

*kram* på dig ,)

Dubbelörnen sa...

Låter som en kanonfin plan det där *skrattar*. Välja bland pest el kolera ;) Hellre göra själv o få utlopp för ilska o frustration dänga lite proslin o så) än att sitta o på en stol o bli behandlad som en skör docka...

Varmaste kramarna till er båda

Annika sa...

Å eftersom du är vuxen så "törs" inte din mamma sätta sig ner och krama om dig och låta både dina och sina tårar rinna?! För jag tror - utifrån mammaperspektivet - att hon gärna skulle bära din sorg och din börda hellre än att den drabbade dig!Å det är ju lite svårt att ordna s a s.
Å så skönt att C följde med dig till Syncentralen, han är en kloker man han. Som vet precis när han ska finnas brevid dig och stötta och när han ska gå bakom och pusha(tänker på dukningen etc). Å kanske också när han ska bjuda dit din mamma?!
Kram på dig Ella!

Isabelle sa...

Gud jag förstår verkligen hur enerverande det måste vara att ha din mamma där. Samtidigt som det säkert inte är lätt för henne heller.

Att du krossade lite extra porslin det tycker jag låter som ett sundhetstecken.

Stor omtankeskram.

en liten tant sa...

Har inga ord ikväll. Men jag läser och tänker på dig.