tisdag, november 27

Solsken

Min mamma ringde för en stund sedan och berättade att solen skiner hos oss från en klarblå himmel.

Jag försöker föreställa mig solsken. Och en klarblå himmel. När jag blundar går det riktigt bra. Så bra att jag blir nästan lite besviken när jag öppnar ögonen.

Efter samtalet går jag ut på altanen. Jag vet inte varför. Kanske för att instinkens äger mig att till och med jag kommer att bländas av det starka solljuset som jag föreställer mig ska finnas där ute. Kanske tror jag bara att jag åtminstone ska känna solstrålarnas värme mot kinden… men inget av det händer. Bara en iskall vind i ett totalt och ofantligt mörker. Känslan går inte att förklara. Kanske är det så här astronauter känner sig när de ramlar ur sin rymdfarkost, ut i tomma rymden?

Jag går in och förstår inte… hur världen kan te sig så olika för mig och min mamma… när det bara är några mil mellan oss.

10 kommentarer:

Tierra sa...

Hej Ella !

Jag läser hos dig dagligen... och det känns så tungt att du har det jobbigt... samtidigt är jag glad över att få ta del av dina tankar... för även om det gäller just DIN situation... så finns det så mycket i dem som påminner...

Du behöver inte kommentara tillbaka om du inte kan, vill eller orkar... jag förstår ändå... vill bara du ska veta att jag tänker på dig och C... och jag hoppas verkligen att ni har och ska få det bra på alla sätt.

Ha en bra dag !

Varma hälsningar, Tierra

Anne-Maj sa...

Livet är konstigt. Jag ser att det är en färg medan maken ett annat färg.. Jag förstod inget det där med "till vänster" jag hittar inte riktigt bra tänkte jag... men läste kommentarerna, aha där tror jag det var. Det är samma för mig. Jag kanske ska skriva något liknande hos mig. Men ska fundera lite..

Dubbelörnen sa...

Åh vännen... vill bara hålla om dig... länge

Bamsekramen till dig

Elisabeth sa...

En av de saker jag önskar allra allra mest är att du kunde förstå att det ljus du bär inom dig... ger sådan värme till alla de som får uppleva dig!
Och att jag kunde ha ett sådant ljus att värma DIG med...!

Du och C... modiga som få... ni finns alltid alltid i mina tankar! Tack snälla Ella, för att jag får följa dig - det bär jag som en gåva!

Varm kram..

Isabelle sa...

Jag tänder ett ljus för dig och skickar stora varma kramar.

Ella sa...

Tierra
JAg är ledsen att du ska behöva känna igen dig, men jag vet att du gör det. Jag gör ju det när jag läser hos dig.

Kram!



Anne-Maj
Ja... jag tror vi alla ser "olika färger" trots att vi lever så nära. Konstigt.

Kram


Dubbelörnen
Kramar tillbaka. Det känns bra att bli hållen om.



Elisabeth
Å... nu gråter jag.
Kram.



Isabelle
Tack min vän! Det värmer.
Kram

Gnällspikar och livsflanörer sa...

Vännen! Ta det rätt nu... Jag började faktiskt att skratta när jag läste här idag:) Om det här med att hur kan man se så olika på samma sak...

Det har blivit så här med nu, fast med hörseln och det var det jag skrattade åt, inte dig, vännen. Men nu för tiden när vi lyssnar på musik så frågar jag hela tiden maken om han har tagit bort basen... Jag låter nog rätt fräsande typ: Åhhh, har du höjt diskanten igen, varför trycker du hela tiden bort den extra basen osv... Han ser förvånat på mig, går och kollar stereon och säger: Nä, den är som vanligt, full bas, hör du verkligen inte det... Jag fnyser och säger att det låter så nasalt det kan göra och först då inser jag ju att det är inte andra, det är inte stereon, det är ju jag och min hörsel, den är borta helt enkelt nu, de tonerna, de frekvenserna är borta...

Tyvärr för mig då att det var de frekvenserna och tonerna som jag njöt av, det jag hör idag är bara skit enligt mig, ruggig 80-talsmusik. *skrattar* Ska köpa mig en riktigt fet baslåda och om någon utifrån kommer och klagar på att jag är störande så ska jag ta fram ett litet horn och sätta till örat och säga: Va? Vad sa du?

Tack för ett leende idag!!! Kramar

Ella sa...

Maria
Jag skulle nog också skratta om det bara handlade om de röda nyanserna eller den blåa himmelen...

Gnällspikar och livsflanörer sa...

Ella, vännen, det förstår jag mycket väl. Jag tror att jag väljer att skratta för jag vet ju att snart är den borta, hörseln, det har gått fort mycket fortare än jag trott för de sa.... Men det vet du själv, hur mycket de säger och man vet inte vad man ska tro... Jag måste skratta åt eländet medans jag fortfarande hör mitt skratt även om det inte låter som förut... Å andra sidan så kanske man inte lever så länge så att man får uppleva allt... Men visst vet jag skillnaden, vännen!

Ella sa...

Jo jag förstår Maria.