torsdag, november 29

Det blev en natt

Fast inte så mycket sömn. Mycket prat och en hel del tårar i vanlig ordning. Undrar varför det alltid är på nätterna som vi pratar bäst? Kanske är det lättare i mörkret… eller ja… då borde det ju vara hur lätt som helst, hela tiden… I alla fall för en av oss.

Vi är nog ganska knäppa egentligen. Båda två. Så ivriga att underlätta för den andre att det går överstyr och snarare stjälper än hjälper. Mina känslor är så mörka och smärtsamma att jag knappt vågar känna efter och för de inte ska slippa ut och skrämma honom så gör jag mitt bästa för att dölja dem… det är bara det att jag går till överdrift och det blir bara jobbigt… för han vet ju att den lilla glädje jag försöker visa är en mask och inte är äkta. Han känner mig.

Han å sin sida… är lika orolig och rädd och ledsen som jag nästan… men om han visar det så gör det mig ledsen tror han. Jag förlorar hoppet… Han är min styrka. Om han tappar tron så gör jag det med… Det är omöjliga krav som ingen kan leva upp till och ändå har han ju rätt för det är precis vad jag förväntar mig av honom. Jag tror att det bara är jag som är rädd och vilsen. Att jag har ensamrätt på smärtan. Att detta är något som drabbar bara mig. Han är så duktig på att visa sig vara hoppfull, tro på att allt kommer att ordna sig, att detta kommer att bli bra och livet kommer att bli perfekt att jag nästan tror att han inte förstår… inte inser att världen just har gått under för mig. Och ändå är det ju just det jag inte vill att han ska inse…

Och så är vi inne i ett ekorrhjul som vi inte kan ta oss ur… inte utan nätter som denna. Men man kan inte ha nätter som denna varje natt. Och livet måste gå vidare. Och spelet måste fortsätta att spelas av oss båda, för att skydda oss själva från våra känslor, skydda varandra fån oss själva och skydda alla andra. För just nu är känslorna jag har inom mig så svarta att… ingen kan så se dem. Och hela den här situationen är så jobbig för oss båda att vi inte riktigt orkar hantera det på något annat sätt…

Gömma huvudet i sanden. En väl beprövad metod av mig, nu testar vi den båda.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Så skönt att ni har pratat och att ni har era pratnätter. Jag tänker på er båda!!! Kramar...

Annika sa...

Jag tror att det är för att allt går till ro på natten - inte bara ljuset utan även ljuden och själen vill också "tagga ner".