fredag, november 16

Mardrömmen fortsätter

Den här dagen har förflutit någon typ av dvala. C har varit hemma med mig och vi har… bara varit. Gråtit. Jag har stått för de flesta av tårarna. Pratat. Hållit om varandra. Jag har pendlat mellan vakenhet och sömn, eller snarare dvala och overklighet. Det som någon slags självförsvar. När verkligheten blir för outhärdlig så försvinner jag i drömmar. Kanske är det därför det hela känns så overkligt… som om jag hamnat i en mardröm, en slags Kafkamardröm där ingenting längre är logiskt. I förmiddags bad jag C tända lamporna för jag var fullkomligt säker på att det skulle skingra mörkret. Sedan bad jag honom släcka. Nyss när jag vaknade till efter att ha sovit en stund i hans armar och han reste sig upp för att tända blev jag fullständigt förvirrad. Jag har tappat allt vad tidsuppfattning heter och min föreställning av omvärlden tycks suddas ut…redan… när jag vaknade var jag så säker på att det var ljust ute. Klockan var ju bara sju på kvällen…

Jag hakar upp mig på detta med att veta skillnad på ljus och mörker. På något sätt var det lättare förra gången för då visste jag om det var ljust eller mörkt. Allt var liksom som en tjock gröt men ändå fanns det gradskillnader mellan ljus och mörker. Nu finns det inte det och ändå är jag märkligt nog inte riktigt omgiven av ett kolsvart mörker hela tiden. Ibland är det som om mina ögon vill håna mig, spela mig hemska spratt och plötsligt ser jag mönster och färger fara förbi, helt utan rim och reson. Nyss var det bokstäver på en datorskärm. Men så fort jag försöker fånga dem, se vad de föreställer eller var de finns så försvinner de in i ett mörker som är helt ogenomträngligt. Förra gången var det inte riktigt så… och just därför har jag än mindre hopp nu än då. Även om jag ärligt ska erkänna att vi egentligen inte vet något. Inte förrän efter nästa operation som blir i mitten av januari.

En annan sak som är annorlunda den här gången är att doktorn inte alls låter speciellt optimistisk som jag ändå tyckte att hon den där gången. Nu vill hon inte ens uttala sig om chanserna… Det jag däremot vet är att detta har inte att göra med min ”vanliga” sjukdom.


Jag försöker greppa verkligheten men jag vet inte ens var jag ska börja. Det är ju inte så att jag glömt bort eller ens lyckats förtränga att detta som hänt nu är oundvikligt. Däremot hade jag på något sätt tagit för givet att det liksom skulle vara som att sakta vrida ner en dimmer, inte allt på en gång. Aldrig hade jag anat att det skulle liksom hända från ena dagen till den andra. Jag var helt oförberedd.

Fast jag vet inte… om jag egentligen hade kunnat förbereda mig. Kanske åtminstone rent praktiskt. Övat. Lärt mig att hitta, sorterat upp saker och ting på ett logiskt sätt… Lärt mig punktskrift bättre. Nog för att jag hade problem även innan men jag gick aldrig helt vilse i mitt eget hem. Varje gång jag ska någonstans så är det som att ge sig ut i det okända. Har jag sedan inga möbler eller väggar att följa, som när jag ska gå från soffan i vardagsrummet… så är det som att befinna sig mitt i en ocean utan kompass. Jag försöker att inte gripas av panik och ropa på C. Jag kommer inte ihåg att det var såhär sist…

Jag kan inte minnas att jag var så rädd… att mörkret var så skrämmande, så… ensamt. Att det gjorde mig fullt så handikappad. Även om jag då inte ens kunde hantera datorn själv… vilket jag kan nu… men jag stöter ju på problem hela tiden och jag inser att inte ens här, i min trygga cybervärld kommer livet att fungera smärtfritt.

Jag kommer ideligen på mig själv med att försöka fästa blicken på saker jag vet ska finnas i min närhet. Blomkrukorna i fönstret, vasen bredvid, mattan på golvet, bordet, tavlorna… varje gång vet jag mentalt vad jag borde se och varje gång… inser jag att allt är borta. Jag vet inte hur många gånger jag tittat mot fönstret och sedan blundat hårt för att än en gång förvissa mig om att jag fortfarande inte ser någon skillnad. Det är som om min hjärna helt enkelt inte vill begripa. Som om verkligheten helt enkelt inte stämmer med den mentala bilden och avvikelsen är så stor att hela systemet kraschar. Det här med att inte se skillnad på ljus och mörker är något som… gör mig mer ensam, mer… vilsen, det gör att jag känner mig helt utestängd från verkligheten…

Det enda som är verkligt just nu är C. Mitt i denna Kafkamardröm finns han där, som det enda normala. Så länge han håller om mig så finns det en värld utanför detta förbannade mörker. Och ändå… jag vet inte hur många gånger jag undrat idag varför han är här, varför han inte tar den enkla vägen, han kan ju trots allt välja. Han måste inte följa mig på den här vägen… jag däremot… har inget val…

Och sedan, samtidigt så tänker jag på hur jag skulle känna om situationen vore den omvända och jag inser att… Jag är glad att den inte är det. För… för mig skulle det vara värre att stå bredvid och inte kunna göra något mer än bara finnas än att faktiskt gå igenom detta.

14 kommentarer:

bollebygdsbo sa...

Ella.
Jag har läst det du skrivit, men vet att ingen som inte varit med om detta kan sätta sig in i det.
jag kan försöka, men det går ändå inte eftersom jag vet att det bara är att öppna ögonen eller tända ljuset så är allt som vanligt igen.
På natten tänder jag aldrig lampan när jag måste gå upp. Vill inte tända och vakna till riktigt. Därför går jag blundande till och från toan på natten.

Jag har inget att säga som kan trösta dig.
Kramar från Bollebygd

PS Jag ser inte heller vilka bokstäver jag ska skriva i granskningen. Det blir fel flera gånger.DS

Dubbelörnen sa...

Åh min goa, goa vän... Bara tanken få mig att svindla...o du ska försöka lära dig att leva med den...

Jag finns hela tiden i tankarna hos dig... nära dig o jag lämnar dig inte...

Varmaste bamsekramen

Gnällspikar och livsflanörer sa...

Vännen!!! Jag tror att ingen kan förstå eller sätta sig in i fullt ut vad som måste pågå i dig just nu... Man kan försöka och kanske komma nära men inte mer...


Tänker på dig!!! Stor kram!!!

en liten tant sa...

Vaknade på morgonen med stresshuvudvärk och snurrande tankar. Grubbel över krämpor och jobbrelaterad stress. Gick in här hos dig för att se om du hörts av.

Läser och läser. Läser om igen. Blundar och tänker; tänk om detta var mitt liv. Fylls av skräck, illamående och ... skam. Skam över hur lätt man glömmer att se till det som är bra, för att inte säga fantastiskt, i ens eget liv och bara går ner sig i det som inte är bra.

Som alla andra också skriver så har jag förstås inte några ord till tröst. Det vore dessutom förmätet att försöka "trösta". Det finns ingen tröst att ge. Bara omtanke, önskan om kraft och mod, samt att slå följe på vägen med våra kommentarer.

Något jag innerligen önskar är att du ska kunna släppa grubblet över varför C står kvar vid din sida. Mod är inte att vara "ensam och stark". Mod är att våga visa sin svaghet och lita på en annan människa. Sänk garden, släpp in honom, ta emot allt han kan och vill ge. Det är att hjälpa även C.

Känn att vi vandrar vid din sida.

Anki sa...

Jag vet naturligtvis inte vad jag ska skriva här. Vill bara tala om att jag finns här ute någonstans och att jag tänker mycket på dig. Många gånger har jag också tänkt: "Tänk om detta hänt Ella innan hon träffade C. Hur skulle hon då ha klarat av det?"
Kramar till er båda!

Elisabeth sa...

Min vän... jag tror vi saknar orden allihopa! Hur ska man hitta exakt det ord som man vill ska trösta mest! Sanningen är ju att orden blir, och känns så futtiga att ge, för allihopa skulle vi nog vilja vara där och bara krama om dig!

När du skriver: "Och ändå… jag vet inte hur många gånger jag undrat idag varför han är här, varför han inte tar den enkla vägen, han kan ju trots allt välja. Han måste inte följa mig på den här vägen… jag däremot… har inget val…
Och sedan, samtidigt så tänker jag på hur jag skulle känna om situationen vore den omvända och jag inser att… Jag är glad att den inte är det. För… för mig skulle det vara värre att stå bredvid och inte kunna göra något mer än bara finnas än att faktiskt gå igenom detta" så tänker jag: Jo, han hade visst ett val, och det valet har han redan gjort! Han valde dig, Ella.. för att han älskar dig! Inte för att du är halt eller lytt, inte för att du är drabbad av sjukdom, inte för att du älskar honom... han går vid din sida, oavsett vad, för att han ÄLSKAR DIG!
Du vet min situation idag... varför tror du jag stannat hos SE? Det lättaste, och enklaste hade ju JAG möjligheten att välja... att gå! Varför gör jag inte det? Ja, därför att jag älskar honom! Den känslan, om man har fått möta den gåvan i livet, den störs inte av sjukdom och nöd. Skulle jag älska honom mindre nu när han är sjuk? Skulle han älska mig mindre om jag drabbades av sjukdom?
Min tillit till vår kärlek är orubblig.. jag vet att om situationen varit den omvända, så skulle han också ha stannat hos mig! Det är någonting jag är alldeles fullständigt övertygad om... för jag tror på hans kärlek till mig! Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att du ska finna den tilliten, och den tryggheten hos din C.

Du skriver att det vore värre att stå bredvid, och inte kunna göra något... så kände jag ofta förut förut, och jag vet inte hur många gånger jag tyckte det var orättvist att SE var den som drabbats.. jag tyckte att livet hade varit mer rättvist om jag hade blivit sjuk istället.. men då sa någon till mig: Skulle du vilja att SE hade varit tvungen att gå igenom det du går igenom nu? Då blev jag ganska tyst!! För jag visste ju hur det kändes att gå bredvid någon som man älskar, bara känna maktlösheten.. att inte kunna göra det man helst ville: bota sin älskade! Det är en av de saker som gör ont och tungt att bära när man älskar... men som man gör utan att blinka just för att man.. älskar!

Nu blev det här en lång kommentar, Ella.. men jag tänker på er så så ofta varje dag, och jag vill så gärna ge dig allt stöd jag bara nånsin kan..

Stor stor och varm kram till er båda.. som kämpar så vackert!!

Caroline sa...

Har inga ord, ditt mörker måste vara fruktansvärt att uppleva...
Det går inte att sätta sig in i detta...

Tänker på dig!

Kram Caroline

Annelie sa...

Jag kan bara hålla med de övriga som har varit före. Det finns inga ord som kan hjälpa dig igenom det här. Vill att du ska veta att jag finns här och tänker på dig. Att jag hoppas och tror att allt ska bli, om inte bra, men så mycket bättre.
Kramar till er båda

Isabelle sa...

Kära du. Du finns i mina tankar hela tiden. Du har en tuff uppgift framför dig men du kommer att klara den, det är jag övertygad om. Med kraft från dig själv, från C, från vänner och bloggvänner.

I tanken så stöttar jag dig allt vad jag kan. Stor kram!!!

Bloggoholic sa...

Har inga ord , vill bara du ska veta att jag finns här och tänker på dig, kan bara hålla med alla skrivare innan mig *kramar om*

Monas Universum sa...

Fy fan. Är det första jag instinktivt tänker. Och inget kan man skriva för att trösta. Jag försöker, lönlöst, att föreställa mig. Men det går ju inte. Det enda som poppar upp i huvudet är: det måste kännas som om man är inlåst i ett svart rum.

Då och då gör jag en "Ellabella"; jag blundar när jag ska göra nåt. Men det slår nästan aldrig fel: jag öppnar ögonen i sista sekunden. Och tänker samma sak: för henne hjälper det inte att öppna ögonen.
För några veckor sen så skulle jag göra te. Jag stängde ögonen från det att jag fyllde vattenkokaren med vatten. Sen fumlade jag tillbaka den till uppvärmningsplattan. Och så skulle jag leta efter te. Har ett helt skåp med olika sorter. Det var bara att ge upp, och ta första bästa jag kunde "känna". Och givetvis så brände jag fingret, när jag skulle hälla i vattnet i koppen; eftersom jag stoppade ned ett finger en bit, för att kunna "känna" när jag hällt upp tillräckligt. Så jag brände mig satan. Och öppnade ögonen. Och tänkte på dig.

Annika sa...

Ella, att läsa det du skriver är att bli berörd och det gör att jag inser än mer att det kan inte vara svårt för C att älska dig!
F ö så har alla uttryckt så många av de tankar som virvlade i mig när jag läste ditt inlägg första gången idag (ja, jag har läst det flera ggr) men inte fick pränt på.
Hoppas du kan få en vilsam natt!

Dubbelörnen sa...

Mina tankar har varit hos dig... o jag har inte orden men vet också att jag inte behöver dem egentligen. Bara du vet att jag finns här o att jag har dig i mina tankar räcker ändå en bit...

Varmaste kramarna till dig vännen

Gisan sa...

Jag sitter här och försöker finna ord. Mest känner jag ilska, ilska mot att du måste genomleva detta. Det är ingen som har förtjänat ett så grymt öde. Jag vill säga eller göra något för dig. Men det går ju inte. Men mina tankar har du nu och alltid. Styrkekramar...