fredag, november 30

Jag försöker faktiskt

Nu när jag tänker efter så inser jag att det nog verkar som om allt kretsar runt… min syn… eller ja, brist på den… Det finns ett annat ord på det där som jag inte kan skriva. Jag tror att de flesta tror att jag inte gör annat än tycker synd om mig själv 24-7 och tvingar C att göra likadant… I alla fall om man dömer av vad som står i bloggen.

Mentalt kanske det är så men livet fortsätter ju faktiskt. Jag försöker att ta mig upp ur soffan och tränar varje dag på att klara av det praktiska. Åker till vårdcentralen med jämna mellanrum, träffar shrinken, tjejen på syncentralen och det händer faktiskt att vi gör saker tillsammans, jag och C, sådant som normala par gör alltså. Förra helgen var barnen här och vi julpyntade här tillsammans. Jo… till och med jag försökte hjälpa till även om jag mest bara rev ner saker och även om det var bland det jobbigaste jag gjort… efter operationen. Inte att riva ner saker då utan att... konstatera än en gång att julpyntet jag älskar så varken doftar eller känns... Jag vet att jag klagade rätt friskt redan förra året vid den här tiden men så här efteråt inser jag att jag inte borde gjort det.

Jag försöker också att hitta ett sätt att inte glömma av världen utanför detta mörker. Min stora fasa är att jag inte kommer att minnas hur saker ser ut... inte höra till i samtal och i annat socialt. För hur det än är så bygger våra vardagsrutiner, vårt umgänge och våra samtal till väldigt stor del på det visuella. Jaf inser det också, mer och mer för varje dag. Sedan finns de små detaljerna... som att komma ihåg enkla saker. Som att tända lamporna i fönstren innan C kommer hem. .. ,) och släcka på toaletten efter mig… och plocka bort hela frukosten från matbordet, in i kylen, ställa allt på samma plats igen och komma ihåg det till nästa gång jag behöver något... Detaljer. Som kräver vana, struktur, tålamod... Allt det där jag aldrig behövt ha. Inte i så stor utsträckning i alla fall.

Jag försöker verkligen att hitta något sätt att leva på som åtminstone avlägset liknar det liv jag hade förut… Men det märks nog inte här på bloggen… Det märks nog inte i verkligheten heller för… för varje liten detalj jag lär mig att behärska så dyker det upp tusen andra… svårare, mer skrämmande, jobbigare… Som jag säkert aldrig kommer att klara av igen…

Och smärtan över det som inte finns... är för stpr...

5 kommentarer:

Christina W sa...

Jag har arbetat på ett företag som arbetar med just handikappade i flera år. I och med det fick jag gå en kurs i handikappkunskap. Det bästa momentet var när vi fick agera blinda eller döva och ta en fika ihop. Med stora hörlurar som tog bort allt ljud var jag döv och skulle då hjälpa en blind. Man fick sig många tankeställare även om man inte på långa vägar kan sätta sig in i situationen helt.
Hälsningar
Chris
http://metrobloggen.se/godmat

Annika sa...

Hm, du ska inte tro så mycket...Vi läser din blogg för att vi vill och du skriver vad du vill i den!

Julpynt - så mycket nostaglgi man lägger i det. Å samtidigt så vill man ha nytt...Att du klagade förra året det var utifrån den situation som rådde då. Nu är det än mer annorlunda och du har all rätt i världen att lufta dina tankar och känslor!

Att inte höra till är många skräck och vi är tyvärr lite kassa på lite till mans att uppmärksamma om någon inte ges plats.
Fnissar lite när jag läser om att komma ihåg enkla saker - Ella du är alldeles normal, i allafall om man jämför med mig!

Det liv du hade förut skriver du, det är ingen lätt process du går igenom och att minnas förr är kankse ett sätt att komma vidare,även om det smärtar.

Jag hoppas att du fångar de stråk av lycka och välbehag som trots allt finns mitt i kaoset. De är de små stunderna som bär en igenom när livet är ett helvete.

Kram!

KvinnaFruMamma sa...

Vi som blogga gör det om saker som berör oss på olika sätt. Genom att läsa din blogg med dina tankar och vardagsbestyr så får jag mer förståelse för vad du går igenom även om jag inte kan sätta mig in i din situation fullt ut
Det blir en del tankeställare och vissa igenkännanden då jag hör illa, och känner igen vissa känslor av isolering och att känna sig utanför.
Trevlig helg!
kram

Ps har ändrat lite på min blogg och hoppas att det ska underlätta för dig,om inte vad kan jag göra bättre?

http://kvinnafrumamma.blogg.se

Ella sa...

Christina W
Jag tror det är jättebra att testa. Min man har gjort det några gånger och han blir lika frustrerad varje gång. Men det är nog nyttigt specillet för honom men också för andra.



Annika
Tack min vän för de orden. Det sista du skriver... får mig att börja gråta igen.


Kvinnafrumamma
Tack.
Nej, man kan nog aldrig sätta sig in i hur andra har det. Alla reagerar ju olika och uppfattar saker olika jobbigt dessutom.

Din blogg är inte svår att läsa, jag var inne hos dig nu. Tyvärr kan jag inte kommentera för det spamskydd som blogg.se har går inte att få uppläst.

Isabelle sa...

Du imponerar stort på mig. Att du försöker är jag övertygad om. Men att få tycka synd om sig är också viktigt. Ett sätt att bearbeta. Och då är bloggen ett toppenverktyg.

Klandra inte dig själv för vad tyckte för ett år sedan. Precis som vi skrivit om förut både du och jag så finns det alltid någon som har det värre. Men man måste få gnälla över en förkylning också.

Önskar dig en fin advent och hoppas att du kan finna lite njutning mitt i allt det svåra. Stor kram till en fantastisk tjej!