söndag, november 18

Vakuum

Det har gått en hel vecka nu. Sedan jag åkte in på sjukhuset förra söndagen. Tiden känns ur led, ibland känns det som om jag levt en evighet sedan jag sist såg genom mitt suddiga hål, och ibland så är det bara en tusendels sekund sedan.

Tiden är inte relevant, inte riktigt verklig på något sätt när man inte längre är medveten om det som utmärker dagens gång.

Under de här sju dagarna har mina känslor befunnit sig i en centrifug och jag har varit på så många mörka platser att jag inte ens visste att de fanns… eller att man kan överleva där.

Just nu… är jag mer som i ett vakuum. Efter alla känslor så är det som om det uppstått en härdsmälta i huvudet och plötsligt är jag i ett enda stort ingenstans där alla krafter går åt till att ta mig igenom en sekund i taget. Utan att skrika. Utan att bryta ihop.

Tiden saknar mening och jag vet knappt vad jag gjort idag för i detta vakuum finns inga minnen alls för alla minnen känns för smärtsamma. Här finns inte heller någon framtid, för framtiden är allt för skrämmande…

16 kommentarer:

Annelie sa...

Jag saknar ord i detta nu och kan bara säga att jag finns här intill.
Du måste ta dig tid att smälta allt som händer dig just nu. Men det finns alltid en ljusning även om det inte känns så nu, eller om du ens tror att det kan bli så.
För mitt i all bedrövelse så finns det hopp. Det törs jag lova att alla härinne vill och tror på.

Varmaste kramarna till dig och även till Chris som står brevid.

Bimbo Boy sa...

Intressant blogg. Har själv diagnosen Borderline.

http://www.bimboboy.com/blogg

Bloggoholic sa...

Jag saknar också ord ; men jag läser lyssnar och tömmer hinken, och skickar en *styrkekramar*

Anne-Maj sa...

Det är tufft hos dig, men du är fighter vet jag. Du orkade faktiskt få dom till orden på din blogg. inte kul att läsa. Hemma nu, varit på resande fot och det har varit struligt så jag har viftat lite extra med vita käppen speciellt i kväll. Gör det du också. kramisar

P I F F L A N sa...

det är länge sen jag lämnat en kommentar, men du ska veta att jag läser...
Ibland är livet bara så att man måste ta en dag, eller en timme eller tom. en minut i taget för att orka, men på nåt sätt brukar saker bli lättare. Jag är säker på att det finns nåt i din framtid som kommer att göra att din tillvaro lättar, vad det är vet jag inte och kan jag inte veta, men det finns där...
Tro, hopp och kärlek...!
Kram!

Gisan sa...

Å så tunga stunder du måste gå igenom och inget slut synes heller. Jag sänder dig allt ljus och all värme jag kan. Styrkekramar...

Annika sa...

Just nu kanske det är bra att vara precis i den sekund som är, inte lägga focus långt bort.
F ö så får man skrika, man får bryta ihop - att kväva sorgen och ilskan gör att de tror de får flytta in, ut med dem bara!
Tankarna är hos dig!

Dubbelörnen sa...

Dina rader kunde ha varit mina rader då... med änglabarnet. Jag befann mig som i ett vakum, tid o rum försvann, framtiden var utplånad.

Det enda jag kan säga är att det vänder... även för dig...

Bamsekramarna

Gnällspikar och livsflanörer sa...

Vännen! Tänker på dig! Hm, det du sa om satan i förra inlägget är precis min uppfattning om honom/henne... Det var det jag hörde i magnetröntgenstuben, en satan som skrattar åt en...

Stor kram vännen!!!

Isabelle sa...

Jag minns så väl när jag skrev att jag befann mig i ett vakuum. Minns känslan. Förtvivlan. Tomheten. Någon slags overklig evighetskänsla. Men sakta men säkert så försvann det. Utan att jag jobbade på det. Så tillåt dig att bara vara i det så länge. Tillslut försvinner det.

Omtankeskramar.

bollebygdsbo sa...

Att befina sig i sådant vakum och inte riktigt veta hur man kommit dit - eller var man är - det känns fruktansvärt.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du ska hitta dig själv igen, eller kanske mera finna något som kan bära genom allt detta som nu sker.

Kramar från Ingela, som inte heller finner de rätta orden just nu.

Elisabeth sa...

Ella... du befinner dig konstant och hela tiden i mina tankar!

Att övervinna rädslan för framtiden, att hitta nån sorts acceptans för det du/ni nu går igenom, det är nog mycket mycket svårt att hitta den styrkan nu, ja, antagligen i det närmaste obefintlig...! Just nu! Men ett myrsteg framåt, kanske inte idag eller imorgon, eller ens nästa månad, eller månaden efter det..kanske inte då, men så småningom så kommer du att hitta skorna som bär framåt igen!

Jag förstår så väl när du skriver om vakuum och tomrum... det där lilla rummet där bara nuet finns.. där kroppen existerar i ultrarapid, och där kaoset i hjärnan och hjärtat är klätt med någon slags skyddande vaddering. Vila där.. tillåt dig att göra det nu, och ta dig den tid du behöver! Så småningom kommer du att vilja gå framåt igen, mot framtiden.. men som sagt, med myrsteg!

Åh Ella, jag önskar verkligen att jag hade haft mer än några futtiga rader att ge dig till tröst... men jag skickar i tanken den varmaste kram, och hoppas du känner dess styrka förmedlad till dig!

Varm varm kram...

Annelie sa...

Hoppar in för att tala om att jag tänker på dig och önskar dig allt gott!
Kramar

Smeden Bengt sa...

Har varit borta från bloggarna sen i fredags.
Men inte mina tankar på dig! Även om jag förstår ditt sinnes mörker, ( det andra mörkret kan man bara tänka sig men nog aldrig förstå riktigt,) Men ändå vill jag säga: Håll hoppet kvar och med hoppet släpp in ite ljus! Kram min vän!

Dubbelörnen sa...

Tankarna finns hos dig...

Kramar om dig vännen

Anonym sa...

Tittar bara in och lämnar en hälsning.
Kramar om! /Lisa