torsdag, november 15

En lång natt

I natt somnade C i fåtöljen bredvid mig. Hans dagar har inte varit lätta den här veckan, försöka sköta jobbet och samtidigt se till att hans fru inte får nervsammanbrott. Ett evigt farande har det varit mellan Byhålan och storstan. Stackarn, jag förstår inte att han orkar. Han borde inte behöva… det här var inte det han så att säga köpte.

Jag gör det hela inte lättare heller. Jag borde ha sett till att han kom iväg till hotellet så att han åtminstone fick sova bekvämt i natt. Istället satt jag här och lät honom snarka i fåtöljen för att hans andetag får mig att känna mig en liten, liten aning mindre ensam i mörkret, mindre panikslagen och mindre förtvivlad. Nu har han åkt iväg för att duscha och byta om. Och checka ut, för vi hoppas att jag får åka hem idag, i eftermiddag när de tar bort bandaget. Fast vi vet ju att det inte är helt säkert… det kan bli som förra gången. Den där hemska gången.

Just nu är jag… ganska... tom på känslor skulle man kunna säga. Limbo. Jag vågar inte känna efter, försöker bara undvika att ens tänka. Jag fick lugnade i natt att sova på och effekten sitter i fortfarande och gör mig liksom lite… avtrubbad. Jag kan motstå impulsen att skrika och gråta och den där klumpen av förlamande iskyla i magen gör inte fullt så ont. Det är nästan som att befinna sig i ett gränsland.

Trots sömntabletterna sov jag inte många timmar i natt, istället lyssnade jag på C som sagt. Funderade. Försökte tänka på framtiden utan att gripas av panik. Någon gång mitt i natten, när mina tankar var som mest vilsna bestämde jag mig. Å ena sidan ger ovissheten en möjlighet att hoppas. Å andra sidan så är ovissheten bedräglig för jag hade ju egentligen redan gissat. Varje sekund av falskt hopp gör bara sanningen så mycket hemskare att bli ställd inför. Eller… jag vet inte varför jag gjorde det. Kanske trodde jag att jag på så vis skulle kunna förbereda mig för eftermiddagen så att eftermiddagens besked inte skulle komma som ett slag från ovan. Kanske trodde jag att det inte skulle kännas alls… där inne på toaletten. Att det skulle vara som en av mina mardrömmar. Och på sätt och vis hade jag rätt. För sömtabletterna i kombinationen med nattens ensamhet och de föregående tankarna gjorde att allt kändes lite overkligt. Som om jag inte alls var där utan betraktade mig själv utifrån, som när man ser på film. Jag såg mig själv stå där, med halvöppna ögon. Tända och släcka ljuset så många gånger att jag till slut inte visste vad som var vilket….

Kanske hade det varit bättre med ovisshet, för nu... nu är det definitivt. Och det är bara jag som vet. Och jag försöker med all min kraft att inte veta. Att låtsas som nattens toalettbesök verkligen bara var en dröm. Låtsas att det finns hopp…

18 kommentarer:

Anonym sa...

Har inga kloka och tröstande ord att komma med. Inga hurtfriska: det ordnar sig! Känner paniken i orden du skriver och lider med dig.

Tänker på dig! Håller tummarna för dig och skickar en stor stor kram!

Anonym sa...

KRAM!

Anonym sa...

Jag vet inte vad jag ska säga just nu. Kramar bara om,men tänker ändå.
Hoppet är det sista som överger en, ge inte upp det Ella.
(((((Kramar)))))

Elisabeth sa...

En varm kram idag också!! Å alla andra dagar med...!
En kram i tanken vill jag också ge till den fantastiskt fåtöljsovande herr C...

Anonym sa...

Snälla Ella!!! Chris gör sina egna val. Han har valt dig och väljer dig varje dag mycket tydligt. Att han dessutom gör det av kärlek är det ingen av oss läsare som tvivlar på. Gör inte det du heller. Nu vet jag att det är lättare sagt än gjort. Men jag vet oxå att du behöver höra det om och om igen. Inte bara från Chris.
Jag önskar så att jag på något sätt kunde bringa ljus i din tillvaro. Om inte från utsidan så åtminstone från insidan. Jag tänker på dig och sänder dig massor med styrkekramar...

bollebygdsbo sa...

Ovisshet är fruktansvärt.
Ibland kan faktiskt en sorglig sanning vara bättre.

Nu när jag skriver detta så vet du förhoppningsvis hur operationen gått.

Kramar i massor till er båda.

Anonym sa...

Tänker på dig.

Anonym sa...

Ensamheten kan vara fruktansvärd. Då kan ett ljud av snarkningar från sin älskade vara mer än guld värd.
Du ser både bokstavligt talat och i sinnet allt i svart nu. Kanske bäst att inte ha för stort hopp, men hopp ger ju ändå lite ljus i sinn. Du har inte sagt att läkaren påstått något utan det tycks ändå bara vara dina egna tankar som säger att det inte blir bra!
Kram på dig. Håller tummarna och tänker på dig!















!

Monica sa...

sticker inn o kramar om...

Husbilen Credo sa...

Ella jag finner inga tröstens ord i din stund, men sänder mina varmaste tankar till dig och Herr C. För han kan behöva sådant i denna stund han också.
Kramar till er båda Lifetime

Annika sa...

Ella, du måste vara den enda som tvivlar på att C verkligen älskar dig! Inse att du har en kärlek som finns för dig - genom livet med alla dess fram- och baksidor!
Säger som Gisan; han gör sina egna val.
Som vanligt skriver du så att jag nästan tror att om jag sträcker fingrarna genom skärmen så kommer jag nästan att kunna ta på dina panikslagna känslor. Å samtidigt stryka dig över kinden och krama om dig en stund, vyssja dig till sömns med en ordlös vacker melodi. (I den världen har jag nämligen sångröst också!) Tänker jättemycket på dig vännen, stor kram!

Dubbelörn sa...

Har haft dig i mina tankar hela dagen... Det är inte lätt varken för dig eller C. Men tror C har tillräckligt med att hantera dig o operation o känslorna. Att sedan analysera om sin situation tror jag är helt sekundärt ;). Vi gör våra val i livet. Har en vän vars man alltid var den som tog hand om allt o alla. Hon var hemma med barn osv. Mannen var en topp karriärist! Tills en dag han droppade så totalt... Efter det så är det tjejen som har hand om allt o alla. En helt ny situation men de har en total kärlek för varandra o känner att detta har gjort att de vuxit än mer tillsammans.

Så vad jag vill säga är att sjukdom behöver inte separera en utan tvärtom binda ihop en mer!

En superbamsekram till dig o C fr mig o min kära. Tankarna finns hos er...

Kramar

Anonym sa...

Fredagskramar till dig Ella!!!

Anonym sa...

Kära Ella.
Jag sitter och gråter när jag läser. Och ingenting kan jag komma på att säga dig. Ingenting som kan förvandla din förtvivlan till någonting mindre tungt. Jag kan inte svinga ett trollspö för att ta bort det som gör ont och jag har inget bandage för din själ.
Men du ser hur många som finns här runt omkring dig. Sug åt dig av den värme som vi alla försöker skicka genom att klä den i ord som vi tycker känns lite torftiga ... när vi egentligen ville sitta i väntrummet med varsin stor gott doftande blomsterbukett som vi, när du orkar ta emot oss, skulle ställa på borden runt omkring dig för att du skulle kunna få lukta på det du vet är vackert.
*klappar dig varmt på kinden och pussar lätt på pannan och smyger ut igen*

Cattis sa...

Hej!
Tittade förbi här av en slump och hittade en stark blogg...
Vet inte vad mer jag kan göra än att skicka en kram och några goda tankar

Anonym sa...

Jag hittatde din blogg idag och vet inte vad jag ska säga eftersom allt skulle bara bli blahblah. Jag skickar en jättestor kram. Jag har gått igenom en näthinneavlossning och flera operationer det senaste året. Nu ser jag väldigt dåligt på det ögat och rädslan att det skulle hända med det andra ögat gör mig helt förtvivlad ibland. Men du har en stark partner vid din sida!!!

Anonym sa...

Har läst allt nu.
Vet inte vad jag ska kunna skriva som ska kunna vara meningsfullt för dig. Ord - vad kan de ge i denna situation? Samtidigt vet jag ju, av egen erfarenhet, att bloggvänners närvaro i bloggen ändå är trösterik och viktig.

Och du finns i mina tankar.

Ett vet jag dock med säkerhet - det var absolut bättre för C att sova i fåtöljen bredvid dig än att ligga ensam på ett hotellrum.

Gnällspikar och livsflanörer sa...

Raraste, sötaste vännen!!! Jag har missat allt detta, så som jag har tänkt och grämt mig själv, rullat mig omkring för att söka få fatt i något man kan kalla för känslor i mig, om mig:)))

Nu gick jag in idag och såg allt detta och jag gråter... Gud så hemskt allt detta är och vad jag önskade att man kunde få slippa allt sånt här... Som vi sagt tidigare "om det fanns ett trollspö som jag kunde få fatt i"...

Stor kram och jag tänker på dig!!!