onsdag, november 14

Mörker

En av personalen var här nyss och sa godmorgon. Själv har jag knappt någon aning om det är natt eller dag. Tiden har stannat i limbo. Slutat att räknas. Timmarna har flutit ihop och ibland blir efter före och före efter. Jag hänger upp den sköra verkligheten på händelser. Först var det antal ögondroppar, sedan operation, därefter smärtan och smärtstillande och antal dropp, antal sprutor. Personalen som kommer och går. C som är här och så när han inte är här. Inget känns riktigt verkligt. Mina tankar är inte verkliga men drömmarna känns som allt annat än dröm.

Mörkret som omger mig är lika svart, dag som natt. Rädslan släpper aldrig taget om mig.

Oron och ovissheten gör mina tankar osammanhängande. De förirrar sig bort ibland. Långt bort. Till ett helt annat liv. Där det inte gör ont.

Och sedan kommer verkligheten, överfaller mig när jag är som minst förberedd. Slår mig hårt till marken.

Jag befinner mig ständigt mellan slummer och vakenhet. Jag drömmer verkliga drömmar och verkligheten är en mardröm. I drömmarna ser jag ljuset, färgerna och de utsuddade detaljerna som jag slutade se för länge sedan. Jag vaknar, fortfarande i drömmens värld och försöker.
Än en gång.
Att SE.
Men jag kan inte ens öppna ögonen.
Mörkret ligger lika tätt som förut.

Min klaraste, logiska tanke är att jag måste stålsätta mig. Jag måste förbereda mig på besvikelse. Om jag gör det nu så kanske det inte kommer att göra så förlamande ont som det gjorde sist. För det är exakt där jag befinner mig nu, där jag befann mig i vintras, för snart ett år sedan.

Samma ovisshet.
Samma skräck.

Skillnaden är att den här gången…

Finns det inte lika mycket hopp. Inte hos mig, inte hos doktorn. Inte ens hos C.

Att skilja dag från natt kommer att vara en gåva. Något mer är ett mirakel.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Kära du vad jag önskar att det fanns något jag kunde säga för att mildra din förtvivlan. Men jag inser ju att de orden finns inte. Mina tankar är hos dig hela tiden. Stor tröstande och stöttande kram.

Husbilen Credo sa...

Ella!
Önskar jag hade de riktigt, riktigt tröstande orden men de finns inte. Men mina tankar är med dig. Kram Lifetime

bollebygdsbo sa...

Jag tror att du vet att inte någon av oss som läser hittar de ord som känns rätt just nu.
Du vet säkert också att våra tankar finns hos dig - att du är med oss i våra tankar.

Kram från Bollebygd

Anonym sa...

Hittar inga ord, men mina tankar är hos er nu. Stor kram!

Caroline

Dubbelörn sa...

Inga ord finns för det jag känner... men jag lyssnar när helst du behöver tömma dig på tankar o känslor...

Håller hårt om dig

Anonym sa...

Hittar ingen ord heller ;( men tänker på er och kramar om *jättehårt*
MOnica

Elisabeth sa...

Det finns inga ord.. inte ett endaste ord härinne som kan ge dig den stora styrka som du skulle behöva nu!
Ella... du är med mig hela tiden. Och finns det gånger man önskar, precis som i sagan, att man kunde trolla, så vore det nu... att jag kunde svinga ett spö - och bara förvandla din förtvivlan och sorg tillbaka till ljuset igen...!

Men jag svingar ändå den lilla trollstav jag har... och hoppas att dess kraft ska ge dig åtminstone lite styrka och lugn i det svåra...

Ella... i tanken kramar jag om dig nu!

Jag finns här... alltid!

Anonym sa...

Det gör mig så ont att du ska behöva vara i detta mörker nu och inte veta när/om du kommer ur det. Jag vill att du ska få leva med ljuset i ditt liv alla dagar. Styrkekramar...