lördag, december 1

Igår och idag

Igår blev konstig. Allt känns i och för sig konstigt och kusligt nuförtiden och mina känslor åker alltid jojo och karusell men, igår blev det ännu mer av det.
Vi hade ju bestämt oss för att ha förfest som planerat och mina kolleger skulle dyka upp vid tvåtiden. C kom redan vid lunchtid och vi hjälptes åt att fixa med drinkar och tilltugg. Hm… när jag skriver hjälptes åt låter det precis som om jag faktiskt hjälpte till, eller att VI gjorde något tillsammans. I själva verket var min insats försvinnande liten. Jag bara… stod i vägen mest…

Jag gjorde mig i ordning så gott jag kunde, sminkade mig så gott jag kunde, satte upp håret och tog på mig klänningen C köpte åt mig i onsdags. Den där som gjorde oss så ledsna. Eller i alla fall mig. För att jag för första gången i mitt liv var tvungen att helt förlita mig på ord och känsla och tro att det vi köpte var något även jag skulle ha valt. C tyckte jag såg bra ut. Mina kolleger tyckte jag såg väldigt pigg ut och någon undrade var jag hade köpt klänningen för den var så ”läcker”. C gillade den kommentaren, det vet jag.

Klänningen förresten… Svart, kort och urringad. Känns ganska avklädd för den sitter inte åt någonstans mer än över brösten och känns liksom… glansig. Fast den är inte det säger C. Jag hatar glansigt. När vi valde den hade C först fastnat för något mönstrat men han kunde inte beskriva mönstret. Jag vägrar sätta på mig något som jag inte kan göra mig en bild av. Det kanske blir annorlunda längre fram men absolut inte just nu. Svart är lättare att göra sig en bild av.

Hur som helst så var förfesten trevlig. Alla var glada och avslappnade och såg fram emot kvällen och även om alla vet hur jag mår och så vidare så var det inget som kändes jobbigt. Det var liksom lagom mycket medlidande och förståelse för mig utan att lägga ”sordin” på festen så att säga. Det kändes behagligt. Tryggt. Trots att vi var några stycken. Så jag förstår inte varför jag hela tiden, samtidigt som jag trivdes med situationen, ändå kände att allra helst, om jag bara vågade, skulle jag vilja springa in i sovrummet och gömma mig under täcket. Jag gjorde inte det. Jag stannade och log och hade trevligt. Och efteråt när de gick så var det en liten, yttepytteliten del av mig som längtade efter att följa med. I en tusendels sekund, tills tankarna gick till middagen, alla människor och så jag… ensam i detta förbannade mörker.. Så vi gjorde som planerat, stannade kvar hemma, tog ett glas vin till, lagade mat (jag skalade potatis) och lyssnade på Lugna favoriter… jag börjar definitivt bli gammal. Lugna favoriter… Milda makter!

Idag har vi städat. Efter festen och i största allmänhet. Vi har städat bort ett par saker för gott dessutom (läs vi med en stor nypa salt). Saker som står i vägen för mig och bara utgör onödiga hinder. Som vi inte ens egentligen har reflekterat över och som egentligen inte ens passar in i resten av huset. Som till exempel ett gammalt sidobord C ärvt som ingen av oss tycker är snyggt men som bara stått kvar för att vi slutat lägga märke till det… ända tills jag slutade se det och började gå in i ett av hörnen… som är av det vassa slaget...

Jag har egentligen hyfsad koll på saker nu. Det går inte precis fort när jag förflyttar mig men just innan jag går på något brukar jag komma på att jag ska stanna och känna mig för. Men sedan är det vissa saker, från vissa håll som jag bara inte kan lära mig. Och märkligt nog är nästan alltid de tomma ytorna värst. Hur mycket jag än tränar… För jag börjar ju inse att det mesta handlar om träning. I alla fall i mina positiva stunder.

Imorgon är det traditionsenlig förstaadventsmiddag hos min mamma. Med tillhörande pepparkaksbak… tror jag. Hon har iof inte nämnt något om det i år, jag vet inte, hon kanske skippar allt för min skull? Det vore ganska dumt. Jag hoppas att hon inte gör det… Vi lär få veta imorgon…

Nu får jag önska er alla en riktigt skön helg. Jag önskar jag kunde gå runt och lämna ett meddelande till alla, för jag uppskattar och gläds åt alla kommentarer jag får, men det går ju som sagt inte. Hoppas att ni förlåter mig.

6 kommentarer:

Anne-Maj sa...

Jag skrattar åt klädinköpet.. Känner igen. Ibland har jag svårt att överblicka affären så säger jag åt honom vad jag tänker köpa, så kollar han efter och kommer med konstiga förslag i bland *skratt* Numera handlar jag på internet. utom byxorna. Men den dagen ja... vet hur det kommer att kännas.

Dubbelörnen sa...

Blir ändå lite glad för din skull att du ändå genomför de som känns lite svårt, som t ex förfesten.

Det där med kläder kan vara nog så knepigt även bland seende. Nu pratar jag om presenter o julklappar. Jag är en sån som inte vill såra så jag är lika glad oavsett om jag gillar det el inte *skrattar*. Tycker att det är tanken som räknas...

Jag förstår nog att du inte går omkring o deppar o tycker synd om dig 24 tim per dygn *skrattar*. Men bloggen är ju din ventil o ska så förbli. Och oroa dig inte om dina uteblivna kommentarer hos oss läsare. Vi kommer ju hit för dina rader inte för dina kommentarer inne hos oss... ;)

Hoppas din dag blir bra o pepparkaksbaket genomförs som alltid.

Adventskramar til er båda

Annika sa...

Åh, nu har du klarat av förfesten! Nästa gång tillkommer festen och till slut så fixar man efterfesten också!:)

Gnällspikar och livsflanörer sa...

Jag hoppas att det blir en bra 1:a advent för dig, vännen! Kram

Elisabeth sa...

Har läst några dagar bakåt hos dig nu, och det är en sak som jag måste få fråga: Ser du de små myrstegen du tar framåt... för jag gör det!
Varje ord du skriver berättar om sorg, förtvivlan, svart och mörker... men du berättar också om små punkter av ljus som du hittar i vardagen, och i din nära relation till C...!
Jag ser det så när jag läser dina rader... och jag spånar lite: Det kanske inte spelar så stor roll när något fasansfullt händer, att vi har problem med tilliten till oss själva, eller någon annan. Kanske är det så att det är tilliten till livet.. att livet tar oss igenom...som är det viktigaste, just då! Och att det får ta den tid det tar... om än med myrsteg!

Inte vet jag... men oavsett vilket, så är du en av de absolut starkaste människor jag känner just nu! Och jag är så himla ödmjukt tacksam att bara få följa dig på vägen... tack snälla!

Tänker på er båda... och med värmen från ett nytänt adventsljus så hoppas jag du känner kramen omkring dig från mig nu...

Anonym sa...

Hejsan!
Nu har jag så smått börjat blogga igen. Sidan är samma men adressen är lite annorlunda.
http://laila.nolvi.se

Pok
/Lallis