torsdag, februari 28

Strålande solsken

Idag har vi en helt underbar morgon här. Solen skiner från en klarblå himmel, fåglarna kvittrar och det är verkligen vår i luften. Lite orolig kan jag bli för egentligen skulle det vara mer normalt med en halv meter snö och sju minusgrader men vem vill inte ha vår?

Jag gick till jobbet. Ensam. Det är ofrånkomligt att tankarna flyger omkring medan jag går och under de ca 20 minuterna det tar att gå hinner jag tänka en hel del. Den sista tiden har det mest varit jobbtankar men inte idag.

Jag kan inte låta bli att förundras över känslan av att kunna gå. Själv. Ensam. Utan att vara beroende av någon annan. Jag vet att jag skrivit det redan ett antal gånger men den känslan är så stark, speciellt nu när jag har det fruktansvärda mörkret i färskt minne och den känsla av frustration, hjälplöshet och vanmakt den framkallade. Motsatsen är enorm. Obeskrivlig. Att ensam kunna gå till jobbet, utan att behöva vänta på någon, be om hjälp, vara tacksam över att någon är vänlig nog att hjälpa, ständigt vara utsatt och utan makt över sitt eget liv…

Självständigheten har varit en självklarhet för mig hela livet. Ända tills nu när den självständigheten blir mindre och mindre för varje dag nästan. Att vara självständig är något som de allra flesta tar för givet. Man funderar inte ens över att det skulle kunna vara på ett annat sätt. Inte förrän man en dag befinner sig i en situation där man behöver hjälp med det mest grundläggande. Är det då något tillfälligt så är det ganska lätt att acceptera och överleva men när det är något som man vet inte kommer att bli bättre… Det blir en helt annan sak.

Idag, när jag gick till jobbet, blev jag uppfylld av en sådan oerhörd tacksamhet över att kunna gå själv. Att kunna uppskatta ljuset, solen, den blåa himmelen för som sagt, jag vet ju hur det skulle kunna vara. Hur jag trodde att det skulle förbli. Jag är... eller försöker vara tacksam för varje dag, för längre än så vågar jag inte tänka...

Och ändå… samtidigt… trots denna tacksamhet finns ändå någonstans, en fruktansvärd bitterhet. Samtidigt som jag kände glädje över att se så pass som jag gör, över att jag kan vara självständig åtminstone när det gäller min morgonpromenad till jobbet, så kände jag ändå en sådan sorg och bitterhet. Jag kan inte förstå hur man kan känna så. Återigen. Två så starka känslor som är varandras motsats inför samma sak. Och lite skäms jag för någonstans borde jag ju BARA vara tacksam. Jag vet ju hur det skulle kunna vara... Men det är just det. Jag vet hur det SKULLE KUNNA vara. Hur det har varit. Både när jag såg allt och när jag inte såg alls. Och jag kan inte låta bli att bli ledsen över jämförelsen dagar som denna. För det är på något sätt lättare för hjärnan att jämföra med det som var bättre än att jämföra med det som var sämre.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Jobbiga känslostormar som kommer över dig.Det är klart att du jämför de olika situationerna och känner frustration över hur det var/hur det är/hur det kan bli. Fullt naturligt, men det glädjer mig att du nu "låter" mer positiv.
Ha det toppen och fortsätt njut av vårkänslorna.
Kram till dig
Annelie
http://rospinglan.blogg.se/

RANA sa...

Ååååå, jag vet. Känslan av bitteret smyger sig på så lätt, så lätt. Och den suger alltid all energi. Och man VET det. Och ändå... hur gör man för att mota bort den?????

Jag vet inte vad som har hänt dig (ska läsa mer i blogge snart) men jag är glad för att du ändå känner njutning och frihet. Hörde jag till och med ett litet stillsamt vårskrik á la Ronja?

Tack för kommentaren hos mig. Min tjej är drygt tre år, och har varit verbal och lite lill-gammal redan från början. Pojken är ett och ett halvt.

Kram till dig! Nu ska jag läsa i din blogg.

/Rana

Dubbelörnen sa...

Tror man alltid brottas med motsatta känslor, oavsett anledning...

Känner fortfarande en enorm glädje över det jag har idag men samtidigt så finns där alltid en liten bitterhet över det som hänt "varför vi?".

Tror nog det är så att vi som har fått se bägge sidor är också de som känner motsatskänslor... Fr en ytterlighet till en annan.

Är glad över att du kan njuta av solen o våren o den ensamma promenaden till jobbet *ler*

Varma soliga kramar

Bravery Teal sa...

Hej! Jag har läst din novell. Jag gillade den. Slutet var kort, men lämnade ändå mycket åt fantasin så slutet inte blev så kort iaf :)
Jag håller på att skriva en berättelse om en tjej som heter Bravery Teal. Jag har inte många tankar om vad berättelsen kommer handla om än, jag låter den växa fram allt eftersom.
Det skulle vara kul med nya idéer och tankar kring historien. Hoppas du vill ta en titt!
//Bravery Teal

Lady Stalker sa...

Jag känner igen det där med dubbla känslor. Har ju ett barn med särskilda behov, som är vår solstråle ... men ändå: "Varför vi"?

Är så glad för din skull trots allt, att du nu kan gå till jobbet själv.

Kram och ha en trevlig helg!

Anonym sa...

Ella, jag tassar in och läser lite. Ha en bra helg!

Annika sa...

Jag alltså!
annika

Christina sa...

Det är så svårt det där. När det smyger sig på tankar och känslor som jag är snabb att värdera. Jag försöker öva på att inte värdera det jag känner ibland. Inte är det lätt ... men det går. Ibland. Att bara känna. Och inte stå vid sidan och döma sig själv.

Ammon-Ra sa...

Vem f-n vill komma ihåg tandvärk?

Skuld är förknippat med en konflikt, dvs. att både vilja äta tårtan och spara den. Skam är förknippat med en brist, dvs. att aldrig ha fått någon tårta överhuvudtaget. Du vill både äta tårtan (känslan av lycka och oberoende) och spara den.

Livet är inte lätt. Jag önskar dig all lycka. Njut av tårtan (känslan av lycka och oberoende9 så ofta du kan och känn igen skuld.

/Daniel

Ammon-Ra sa...

Vem f-n vill komma ihåg tandvärk?

Skuld är förknippat med en konflikt, dvs. att både vilja äta tårtan och spara den. Skam är förknippat med en brist, dvs. att aldrig ha fått någon tårta överhuvudtaget. Du vill både äta tårtan (känslan av lycka och oberoende) och spara den.

Livet är inte lätt. Jag önskar dig all lycka. Njut av tårtan (känslan av lycka och oberoende) så ofta du kan och känn ingen skuld.

/Daniel